Min allra första reportageresa gjorde jag under journalistutbildningen, 2004 tillsammans med en klasskompis. Resan gick till
Kohtla-Järve i Estland. Det här var före landets stora steg i i EU och Euro, vilket märktes tydligt var man än var. Kohtla-Järve ligger nära den ryska gränsen och med nästan uteslutande rysk befolkning så var det en laddad plats på många sätt. Inte minst för att en stor del av landets elproduktion skedde där i form av brännande och brytande av oljeskiffer, en mycket miljöfarlig aktivitet. Landskapet präglades av slaggberg och gatorna hade rasat ihop på många ställen på grund av de underliggande gruvorna. Vi bodde i ett gammalt sanatorium dit numera finska pensionärer kom för att kurera sig. Och överallt stod Sovjetarkitekturen intakt. Vädret var fantastiskt, allting prunkade och blommade de sensommardagar vi var där. Människorna i staden var oerhört vänliga och välkomnande mot oss, förutom gruvföretagen som vägrade släppa in oss för att se gruvorna. Det närmsta vi kom var ett flashigt företagskontor och en slemmig typ som ville bjuda ut de två unga svenska journalisterna på middag.
Det var lite som att resa till en helt parallell värld, så nära vår egen men så totalt annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma det. Resultatet av vårt jobb publicerades i tidningen Frihet med mina bilder och Saras text. Men också jag skrev en text som jag är riktigt stolt över. Kanske publicerar jag den här senare. Ett par av bilderna vill jag dela med mig av redan nu. Det var före digitalkamerans tid och jag tycker det tillför mycket till stämningen i bilderna.
Hammaren och skäran på ett bostadshus
Kommunalhuset i Kohtla-Järve
Valerie Korb, dåvarande borgmästare som vi upplevde som mycket modlös.
Utsikt över Kohtla-Järve. Slaggbergen syns i bakgrunden. Alla skorstenar tillhör olika gruvor.
Ryska pensionärer demonstrerar
0 kommentarer:
Skicka en kommentar