Det är så himla trist att säga saker som "jag ångrar inget, alla erfarenheter är positiva i längden" eller sånt men det är just så jag känner. Det enda man ångrar kan vara sånt man inte gjorde, men inte ens där tycker jag om att älta och gräma mig. Man valde som man valde.
Men ändå, något måste det ju finnas!
Och jag kommer på en sak nu.
När jag reste runt i Indien för ganska många år sen spenderade vi bland annat några dagar i Bombay, en fashinerande stad minst sagt. Jag har alltid haft en svaghet för
Bollywood, älskar dessa filmer för att inte tala om musiken, så det var lite av en dröm som blev sann att befinna sig i denna filmiska världsstad.
En dag på vandrarhemmet dök det upp en indisk man som frågade oss om vi ville följa med och vara statister i en bollywoodfilm i två dagar. Tydligen var det ganska vanligt att filmbolagen raggade västerlänningar på det här sättet, en västerlänning kunde ge en viss internationell stämning och status i inhemska produktioner.
Vi hade andra planer, nästa dag skulle vi resa vidare och stämningen mellan oss två som reste kanske inte var den bästa heller. Så vi sa nej.
Hur kunde vi???? Jag har nästan aldrig grämt mig så mycket som över detta. jag som ÄLSKAR Bollywood, hur kunde jag missa den chansen att få vara med bakom kulisserna?
Fy sjutton.
Mitt andra drömjobb...
