torsdag 22 september 2011

Kom och köp!!!

Vår fina lägenhet är till salu och vi har slitit som djur för att göra den så finfin som den är nu. Kom och titta, kom och köp! Här finns annonsen (är den borta är lägenheten förhoppningsvis såld).


























tisdag 20 september 2011

Höggravid

Nu har jag slutat jobba för några veckor. Om mindre än två kommer bebisen ut, med ett planerat kejsarsnitt som jag har kämpat för i många veckor. Man skulle faktiskt kunna kalla det för en riktig "resa" om man vill vara lite klyschig.
Det tog nästan ett år för oss att bli med barn den här gången. Vi kämpade och gick på provtagningar och grejade. Och längtade. Därför blev jag ganska överraskad när min känsla efter att äntligen ha fått det där plusset på stickan inte var glädje utan någon sorts desperation. Vår första tid med Matilda var hemsk. Sista tiden innan förlossningen var hemsk, själva tiden på sjukhuset var hemsk och väl hemma fick jag en depression som inte släppte förrän jag slutade amma (vilket jag som tur gjorde ganska snabbt). Nu fick jag panik av bara tanken på att det skulle kunna bli likadant igen. Förta graviditetsmånaderna präglades av oro, gråt och sömnproblem. Som tur har jag verkligen blivit tagen på allvar av alla, från distriktssköterska till specialistmödravårdsläkare. I början av augusti, när jag var i ungefär vecka 33, fick jag beslutet om kejsarsnitt av humanitära skäl. Hur vägen dit såg ut ska jag nog berätta i ett senare inlägg, för jag vet att det här är något jag inte är ensam om. Precis som med flaskmatning är ett "frivilligt" kejsarsnitt något som många kan ha åsikter om. Vilken tur då att jag inte bryr meig om vad andra tycker!

Vecka 37+1 (om ni undrar vad det är på min hand så har jag bränt mig på spisplattan...)

torsdag 8 september 2011

Postindustriell djungel



En av mina sista dagar på jobbet innan jag och min stora mage lägger oss och vilar i väntan på bebisens ankomst sitter jag och spelar Machinarium på datorn. Machinarium är ett av få spel som jag verkligen fastnat för,mest på grund av att det är så fantastiskt vackert ritat, och för att själva spelande består av problemlösning. Spelet har redan några år på nacken och jag har tagit mig igenom hela en gång, men det spelar ingen roll. Återupplever gärna miljöerna igen.


Och jag påminns om en av mina bästa oväntade upptäckter i somras, en halvvarm augustidag när vi befann oss i Avesta. En affisch med löfte om barnbio för lilla M lockade oss till
Verket, ett helt fantastiskt inlevelsemuseum som ligger i det gamla järnbruket i Avesta. Det var kanske det häftigaste ställe jag varit på, hur kan man ha missat detta? I de fullkomligt gigantiska gamla hallarna fanns konst som passade så väl in i den gamla industrimiljön, som dessutom var effektivt bevarad. Ja, och så fanns det en Stina Wirsénutställning också där Matilda glatt kastade sig ner i en kuddhög för att titta på filmerna om stora och lilla nalle som hon älskar.
Det bästa i hela verket den här dagen var en utställning som är en del av den årliga utställningen Avesta art. Man fick gå genom en masugnskonsert och ett stort mörker innan den skymtade bakom ett tunt draperi: Postindustriell djungel av den franska konstnären Nicolas Cesbron. Som att stiga in i sitt eget Machinarium, kan man bäst beskriva känslan. Genom en gunga mitt i kan man själv sätta alla de overkliga objekten i rörelse på en och samma gång.
Den här helgen är sista chansen för den som vill se postindustriell djungel, och sista chansen att besöka Verket för den här säsongen. Det är kanske mycket begärt att ta sig till Avesta bara sådär om man inte bor i närheten, men jag lovar: det är värt det.
Jag hade till min stora vånda ingen kamera med mig till denna fantastiska plats, men jag hittade iallafall en bild på Postindustriell djungel på den här bloggen, hoppas att det går bra att jag lånar.

Och några bilder på Verket från Verkets egen hemsida.


Den här platsen. Ni måste åka dit. Eller spela Machinarium.

tisdag 6 september 2011

Snart blir jag två

Jag just nu, ritad av fina designermamman Dora Nacsa.

Okej, att jag inte bloggar betyder inte att jag inte finns! Jag jobbar på i allra högsta grad, iallafall någon vecka till. Sen kommer det annat ett litet tag. Annat i form av en ny liten bebis som antagligen kommer sluka en massa energi. Kanske kommer jag blogga om bebislivet igen, precis som förra gången. Det ledde till många bra saker för mig, bland annat mitt stora engagemang i flaskmatningsfrågan. Jag hoppas att jag kommer det! Jobba kommer jag nog också att göra lite grann, som frilans är det så svårt att låta bli. Tillbaka till kontoret kommer jag nån gång under första halvan av nästa år. Men för all del. Hör av er om ni vill ha något skrivet, jag är inte främmande för att hugga i, total mammaledighet är inget för mig.
Vi hörs snart! Kanske redan imorgon.