Johanna Stenius

Nytt bloggutseende!

2012-01-31T20:13:00.000+01:00

Som ni ser har den här bloggen ändrat utseende rejält. Jag har inte hunnit anpassa utseendet bakåt ännu, så det man läser från tidigare kan se lite konstigt ut. Ha tålamod!

UNder tiden kan ni roa er med att titta på mina arbetsprover och mitt CV, som jag gjort länkar till härintill.

Queens of Queens

2012-01-31T12:18:00.009+01:00

Jag har tänkt börja med en ny grej här i bloggen: visa upp lite publicerade jobb som jag fotograferat och skrivit. Som ett blogg-cv! För att se alla kan man klick på länken "Publicerat" på höger sida. Jag har tänkt lägga dem så att de hamnar i på rätt datum (alltså det datum som det publicerades i tidningen), men det här första får hamna överst i dag. Mitt och fotografen Pernilla Sjöholms reportage om Queens, New York! Publicerades i Vagabond 6/7, sommaren 2011.

Lyxproblem?

2012-01-31T10:11:00.006+01:00

En sak som ibland slår mig när jag håller på med mina argument för det fria valet mellan amning och bröstmjölksersättning och amning, när jag bråkar om informationsfrihet och fördomar, är: vad har det egentligen för betydelse i det stora sammanhanget? Vi är ju otroligt priviligerade här i Sverige som har så rent vatten att vi helt säkert kan ge ersättning till våra barn. Vi är så rika att vi kan köpa mer pulver, aldrig behöver "fuska" så att det ska räcka längre med undernärda barn som resultat. Varför tjafsa egentligen? Vi lever i ett fritt land där var och en kan och har råd att göra som den vill (nästan iallafall).
Det finns länder där det är rent livsviktigt att inte sälja bröstmjölksersättning. Länder utan tillgång till rent vatten, eller inte ordentlig kunskap om hur man ska hantera hygienen, där spädbarn kanske dör på grund av att föräldern bestämde sig för att ge nappflaska. Det tänker jag mycket på när jag sitter och matar min tjocka bebis ibland. Så orättvist att jag ens hade ett val. Så här skriver Unicef på sin hemsida om bröstmjölksersättning i utvecklingsländer:

Uteslutande amning ger bättre hälsa

Viktigast i bekämpningen av undernäring är givetvis tillräckligt med näring, vilket i utvecklingsländer med brist på rent vatten inkluderar uteslutande bröstmjölk under barnets första sex månader. Världshälsoorganisationen (WHO) och UNICEF rekommenderar amning tills barnet är två år, men barn mellan 6 månader och 2 år bör även får annan näringsrik kost.

Bröstmjölk är en första källa till viktiga näringsämnen och god hälsa. Mjölken stärker bland annat immunförsvaret och gör att barnet växer som det ska. Dessutom minskar den risken för diabetes och cancer.

I utvecklingsländerna dör alldeles för många spädbarn på grund av att de får bröstmjölksersättning som är utblandat med smutsigt vatten. Bröstmjölksersättning som substitut till amning är särskilt farligt i områden där risken för infektioner är stor. Studier visar att ett barn som är uppfött på bröstmjölksersättning där löper en 25 gånger större risk att dö av diarré och en fyra gånger större risk att dö av lunginflammation. Om barn i utvecklingsländerna skulle matas uteslutande med bröstmjölk under sina sex första månader skulle det rädda upp till 1,4 miljoner barn varje år.

Det är tur att WHO-koden om marknadsföring av bröstmjölksersättning finns, med andra ord. Men varje land måste ju införliva den i sitt eget system och värdera riskerna. Här existerar inte någon av de risker som finns i utvecklingsländerna, i andra länder måste koden hanteras på helt andra sätt. Det är väldigt viktigt att våga ta i det här! Valet att amma är inte livsviktigt här och det är helt fel att det finns personer och organisationer som får det att framstå så. Så att inte ens riktigt viktig information om bröstmjölksersättning når fram, med risken att många föräldrar gör fel.
Den intresserar mig, gränsen mellan information och marknadsföring. Den borde verkligen intressera de som nu arbetar på en lag mot marknadsföring av bröstmjölksersättning i Sverige också.

När det gäller amning och bröstmjölksersättning i utvecklingsländer, läs gärna den intressanta artikeln:

Amning och HIV- gör FN rätt?

Och därmed kanske jag ska lämna utrymme för något annat än nappflaskor i den här bloggen ett litet tag!

Jag, en bebis, en nappflaska och en kanon.

Branschöverenskommelsen som förhindrar föräldrar att få relevant information måste förändras nu!

2012-01-24T11:41:00.002+01:00

Läs Petra Jankov Pichas superviktiga inlägg här!

Ändrade åldersindelningar på modersmjölksersättningen

2012-01-23T10:21:00.000+01:00

Är det inte konstigt med det här marknadsföringsförbudet för bröstmjölksersättning och hur det egentligen hindrar föräldrar från att få rätt info? Häromdagen skulle jag läsa om Hipps ersättning, som min son äter dygnet runt. Och på Hipps hemsida kan man inte ens hitta info om att de överhuvudtaget producerar bröstmjölksersättning. Det står bara att de följer WHOS rekommendation om sex månaders helamning. Den ENDA info jag lyckas hitta efter googlande är en massa trådar på familjeliv.se och, till slut, ett kort pressmeddelande om att Hipp ändrat åldersindelningen på sina förpackningar. Tydligen ska Hipp 2 nu ges från sex månader istället för från fyra månader. Det är ju högst relevant för oss! Och det är ju helt knäppt, borde inte viktig information vara mer tillgänglig än så?

Så här är det alltså (detta är klippt ur den användbara sajten att flaskmata):

Hösten 2011 ändrade ersättningstillverkarna innehållet och åldersindelningen och rekommendationerna för att göra det enklare att förstå vilken ersättning man ska ge. Tidigare indelningar ledde till missförstånd om när man skulle ge vilken ersättning om man ammade eller inte ammade och i och med ett EU-direktiv har nu alla företag ändrat sina rekommendationer och till viss del även innehållet i ersättningarna.
Generellt gäller följande att 1 ges från födelsen till barn som både ammas eller inte ammas. 2 ges från sex månader som ett komplement till amning.
3 är juniormjölk och ska ges som måltidsdryck.

Okej. Bra så långt. Men inte ens jag, som är en riktig informationsknarkare som dessutom skrivit massor om ämnet amning/ersättning hade lyckats hitta den här informationen och hur den ska tillämpas på mitt barn. Det är absurt. Hur långt får regeln mot marknadsföring gå? Ersättningsföretagen vågar inte ens informera på sin egen hemsida om de ändrade direktiven så att det syns! Nu blir jag nyfiken: Vad HÄNDER egentligen om exempelvis Hipp skulle skicka information till bvc om den ändrade åldersindelningen? Vad är det egentligen för "straff" när det gäller marknadsföringsreglerna?

Man borde sätta ner foten och tydligt visa var gränsen för reklam går i det här fallet. Självklart ska man inte göra reklam för bröstmjölksersättningens olika märken. Men alla föräldrar förtjänar rätt information. Bara i vår facebookgrupp har flera råkat ge fel till sina barn.

Petra Jankov Picha som skrivit boken Att flaskmata och som driver sajten med samma namn har tagit denna bild i går i en mataffär. Titta på Hipp 2-paketen! På det övre står det från 4 mån och på det undre från 6 mån. Helt galet att de inte informera mer om den här förändringen.

Då, då och då

2012-01-22T20:16:00.001+01:00

Tio år sedan...
Jag kom in som reserv och började på journalistprogrammet, JMM, på Södertörns högskola, ett av mitt livs bästa beslut! Där fick jag första terminen bland annat använda en digitalkamera för första gången. Jag blev också ett med några människor som skulle bli fina, nära vänner. Jag och Gustav hade precis gjort slut och jag var fri, förvirrad, lite ledsen och lättad. Det året för tio år sen var både mitt bästa och mitt jobbigaste.

Jessica och jag, på den där första digitalkamerabilden.

Bilden på mig från elevpresentationen.

Sara, lite senare samma år

Jöran och Jessica på pendeln till Flempan

Fem år sedan...Vikarierade som webbredaktör på Hyresgästföreningen. Trevliga kolleger, superbra arbetsplats men i slutändan inte så tillfredsställande arbtetsuppgifter för mig, för att sammanfatta det hela. Men bra att få testa på webbredaktörsjobbet! Frilansade dessutom på deltid, mest för Allt om resor och UNT. Jag hade precis blivit gravid med Matilda fast jag inte visste om det än och började känna ett svagt illamående. Snöfri vinter var det också, som nu.

Jag har visst inga bilder på mig själv, tror inte jag kände mig på topp precis då. Så här härlig vinter var det iallafall i slutet av januari.

Och så här fin kunde januarihimlen vara från vårt köksfönster på st Olofsgatan där vi bodde då.

Ett år sedan...
Mådde dåligt över att bo i Sveriges värsta bostadsrättsförening där man inte kunde känna sig trygg i sin egen lägenhet på grund av grannsituationen. Hade precis blivit faster till en liten rödhårig Svante och var gravid med Pontus fast jag inte visste om det än och började känna ett svagt illamående (déjà vu!). På jobbet var det jättemycket att göra, och jag hade börjat göra fasta uppdrag för tidningen 18 Minuter. Jag och Pernilla började så smått planera vårens resa till New York för att ha något att längta efter i iskylan. Det var sjukt mycket snö och jag var extremt trött på den.

Photobooth för ett år sen. Jag klippte lugg, efter att ha trånat efter det i flera år. Älskar luggen!

Fotade i tropiska växthuset för ett jobb om var man kan hitta sommar mitt i vintern. Tycker faktiskt inte årets vinter ännu har varit lika hemsk som den förra känner jag nu.

RESA. SKRIVA. FOTA

2012-01-20T20:44:00.007+01:00

Snart dags för årets upplaga av "Resa.Skriva.Fota"!

Älskar du att resa? Vill du hitta ett sätt att verkligen bevara dina minnen? I kursen ”Resa. Skriva. Fota.” får du ta del av resejournalisterna Johanna Stenius och Pernilla Sjöholms bästa tips för hur du kan berätta om din resa i text och bild. Resedagbok, blogg, tidningsreportage eller helt enkelt en liten anteckningsbok - formen bestämmer du sjäv! Vi ger dig inspiration, konkreta råd och vägledning.

Kursen innefattar så väl genomgång i fotografiska knep som grundläggande kunskap och övningar i hur man skriver en reseskildring.

Plats: Kursen arrangeras i en vacker vindslokal i centrala Uppsala, cirka tio minuters promenad från centralstationen.

Tid: Datum för kursen är inte spikat men kommer att ske i god tid före sommarsemestern. Håll ögonen öppna!

Välkommen att anmäla ditt intresse: kontakt@resaskrivafota.se

För mer information titta in på hemsidan: http://www.resaskrivafota.se/

Tvåbarnschocken

2012-01-18T10:52:00.001+01:00

Det hände inte när Pontus var nyfödd och jag gick runt böjd med ett värkande ärr på magen. Det hände inte heller när Martin börjaade jobba efter en månad. De börjar hända så smått nu, efter snart fyra månader när jag ska börja jobba halvtid: tvåbarnschocken. Hur får man som tvåbarnsförälder någonsin något gjort? Vårt hem är fult med påbörjade men aldrig avslutade projekt, allt från en halvfull tvättmaskin till öppnade flyttkartonger och halvlagade luncher. På morgonen klär jag på mig i halvmörker för att inte väcka Pontus som förhoppningsvis somnat om, så att tänka ut vad man ska ha på sig finns inte. Jag har ett svagt minne av att jag var hos frisören och klippte och färgade håret när Pontus var några veckor gammal. Nu hänger luggen nästan ner til näsan, hårbotten kliar (är det förskolelöss eller att man konstant svettas för att man jobbar så hårt?) och hårborsten ligger underst i nån hög. Jag dricker kaffe konstant och äter godis däremellan.
Det finns ju pauser. Som nu, när jag skriver och Pontus sitter i sin babygunga. Men pauserna blir så laddade när man hela tiden vet att de tar slut när som helst. Och av nån fiffig anledning har jag dessutom tagit på mig att skriva flera artiklar den här veckan. När det ska klämmas in har jag ingen aning om .

Uppdatering efter en timme: det var förskolelöss i håret. Upptäckte det när jag borstade håret (till slut...) och en liten lus ramlade ner i handfatet. Matilda måste hämtas från förskolan direkt. Så var det med de artiklarna....

Börjar jobba

2012-01-11T17:17:00.002+01:00

Bebisbubblan är liten för en fattig frilansare. Dessutom har jag alldeles för roligt på kontoret för att vara borta nån längre tid. I februari börjar jag jobba igen, på deltid. Så skojiga uppdragsgivare och spännande idéer, det är bara att höra av sig!

Det provisoriska hemmakontoret... mysigt, men går ändå inte upp mot kära gamla loftet!

Bra blogginlägg!

2012-01-06T09:32:00.003+01:00

Här, läs det här! Skönt att någon talar ur skägget.

CV

2012-01-03T13:49:00.000+01:00

Här kan ni läsa och ladda ner mitt cv. Man kan alltid komma till hit genom att klicka på länken CV i högerspalten.

Johanna Stenius CV

Mitt 2011 i en lista

2012-01-01T15:54:00.000+01:00

... samma lista som jag gjorde förra året!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja. Blev tvåbarnsmamma, mitt livs näst mest omvälvande upplevelse efter att få barn första gången.

Den här gången visste vi vad som väntade och laddade upp med ersättning och flaskor i förväg.

Har du några nyårslöften?
Precis som förra nyår lovar jag mig själv ett lugnare år. Och jag hoppas att det verkligen BLIR så den här gången! Träna och äta bra och bla bla, ja jag kanske försöker.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Och flera nya som inte har barn sen tidigare är på gång, så himla roligt.

Vilka länder besökte du?
USA, Finland och Sverige.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
Den 3 oktober när Pontus föddes.

Vad var din största framgång 2010?
Oj vad svårt. Jag har inte känt mig så jätteframgångsrik. Men mitt roligaste jobb var nog min och Pernillas resa till New York, som resulterade i två artiklar i Vagabond.

Jag, en pizza och en helsida i senaste Vagabond.

Största misstaget?
Att jag tvingades ta på mig posten som ordförande i vår bostadsrättsförening. Ansvaret från helvetet, helt klart. Mer om detta i senare inlägg, när flytten definitivt är över.

Bästa köpet?
Vår nya lägenhet!

Martin inspekterar och Pontus bajsar i nya köket.

Vad spenderade du mest pengar på?
Lägenheten, helt klart. Om den inte räknas så var det nog resan till New York som kostade mest. Två gravida, trötta journalister och världens bästa shoppingstad är en farlig kombo!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, efter många försök blev jag ÄNTLIGEN gravid igen, det gjorde mig så lycklig!

Pontus Pelle Sixten föddes den 3 oktober med planerat kejsarsnitt

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Kanske den där "Moves like jagger". Inte för att jag älskar den särskilt mycket men för att jag mer än halva året trodde de sjöng "Move my jacket".

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Trots den stora lyckan att Pontus kom till oss så måste jag nog ändå säga att jag varit ledsnare än tidigare år. Jag har varit så innerligt trött, vi har jobbat så mycket och hela processen med att först renovera vår lägenhet och sedan sälja den och flytta har tagit hårt på mig. Jag har också oroat mig mycket och länge för en av mina absolut käraste vänner som fick barn alldeles, alldeles för tidigt.

Vad önskar du att du gjort mer?
Träffat mina vänner.

Favoritprogram på TV?
Glee

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
I stil med resten av året så flyttade vi precis den dagen. Så jag firade med tårta i den nya lägenheten innan flyttlasset kom.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Mycket trikå, som följd av graviditeten och tiden därefter.

Den bästa nya personen du träffade?
Alla fantastiska människor som hjälpte oss genom min graviditet med extrem förlossningsoro och oron för första tiden efter, som hjälpte oss att lösa det så att det blev en fin upplevelse. Ja, och så lilla POntus själv förstås.

Bästa boken du läste i år?
Har nästan inte haft tid att läsa seriösa böcker alls i år. Jag som annars läser så mycket, att jag ska göra det igen får väl bli ett nyårslöfte då!

Största musikaliska upptäckten?
Hmmmmmm... vad har varit i år? Danger Mouse?

Något du önskade dig men inte fick?
Lugn och ro.

Den enda korta tid av riktig ro vi fick i år, tre helt fantastiska och jättevarma veckor på Kitö.

Att bara vara förälder

2011-12-20T20:45:00.000+01:00

Jag fick ett mejl från en kompis som en reflektion på det här inlägget och mina andra om amning och föräldraskap. Hoppas han tycker det är okej att jag klistrar in lite, för han har en så bra poäng.

Jag kan känna mig in i känslan av att inte kunna amma och ständigt få höra att en riktig mamma ska amma. Trots att det bara är skitsnack. Jag är lika trött på alla som hackar på att pappor inte gör si eller så eller inte tar ansvar. Känner vi många som inte gör allt för sina barn? Jag känner kanske ett fåtal, men de är verkligen undantagen. Småbarnsföräldrar behöver pepp och stöd, inte en massa oro, fördomar och förakt.
Förresten, har du nån gång känt att du måste undvika att läsa tidningar för att slippa se amningsreportagen? För så känner jag just nu nämligen. Jag vet inte om jag klarar en artikel till som hackar på pappor.

Min kompis har alltså sedan första början som förälder ensam haft ansvar för sitt barn. Han har flaskmatat, tagit ut alla föräldradagar (efter en viss kamp, ska sägas, eftersom ogifta pappor inte automatiskt har rätten till vårdnad), lekt på öppna förskolor och lekplatser, vaggat, vabbat, stekt fiskpinnar och allt annat som man nu sysslar med som förälder som man inte gjorde innan, ensamstående eller inte. En standardförälder på många sätt alltså, och en kärleksfull pappa till sin son. Ändå upplever han ofta frustration och hittar sällan bra rådgivande läsning som han kan känna igen sig i, eftersom han tillhör minoriteten ensamstående pappor. En stor del av läsningen riktar sig nämligen till mammor och den som handlar om pappor lyftar inte alltför sällan fram pappor som tar ansvar för sina barn som lite extra "duktiga", och nästan uteslutande i relation till mamman. Men om mamman inte finns? Då finns tydligen inte pappan heller och då är det synd om barnen. Konstigt nog, för när jag träffar min vän och hans glada son så är det då rakt inte några jag tycker synd om. Tvärtom, skulle jag säga.
Hur skulle det vara att börja prata om föräldrarollen och inte "mammarollen" och "papparollen"? Då kanske man skulle kunna börja överbygga de stora föreställningar och fördomar som finns om hur mammor och pappor "ska" vara och hur familjer "ska" se ut. Då skulle dessutom alla samkönade par med barn också automatiskt vara inkluderade.
"Hur ska jag förklara?" undrar min kompis. Ska man ens behöva förklara? Man ska bara kunna vara, och känna sig trygg med det.

Kärlek

2011-12-09T11:57:00.000+01:00

Idag är en dag fylld av både lycka och oro för livets bräcklighet. Själv försöker jag hantera fyråringens ilska över kända och okända saker och sänder tankar åt de håll där folk behöver dem.

Hejdå paradiset

2011-12-08T09:25:00.007+01:00

Det här inlägget har jag tänkt skriva ett tag men inte haft tid. Jag har skrivit om det förut, drömmen om paradiset som inte finns.

När man väl har börjat tänka på det, att det är vår orimliga dröm om de orörda stränderna som bidrar till den globala exploateringen allt mer, så kan man inte sluta. Resereprtagen som jag och många journalister med mig spyr ur oss bidrar. Som den här artikeln i Dagens Nyheter. Gili Meno, "den minst exploaterade" av tre korallöar. Nä, inte så länge till va, inte efter att söndagsbilagan publicerar en gigantisk artikel om den. "Här finns ingen elekricitet, inga motorcyklar, ingenting att göra". Det som vi fasar för här hemma är den högsta drömmen på resan jorden runt, särskilt för en backpacker. Status rentav.
"- Vi har varit på Bali, men tyckte det var hysteriskt, vi har varit på Lombok men gillade inte det heller. Och så kom vi hit - och det är helt underbart! säger ett par från Nya Zeeland lyriskt."

Jag slår vad om att om fyra-fem år kommer samtliga stränder på Gili Mena likna Lonely beach på Koh Chang - en gång en lite mer undanskymd, mindre exploaterad strand, numera full av jonglerande killar i dreadlocks och solbrända svennar i thaifiskarbyxor som bor i hyddor med stengolv.Så som det blir om inte charterhotellen hinner först.
Jag tycker faktiskt att hela resejournalistiken liknar en enda stor klyscha ibland. Kanske har jag skrivit för många såna här reportage själv? Jag tycket i och för sig att andra halvan av reportaget i DN är bättre, den som inte låtsas att Gili Meno är ett bortglömt idylliskt paradis utan en ö där det faktiskt bor folk med riktiga liv och problem. Men den stora problemet kvarstår - hur den konstruerade paradisdrömmen som bara är till för oss som har råd ska hanteras. För att sluta resa helt är ju som sagt inte ett alternativ, alltför många människor överallt är beroende av turismen som källa till inkomst.

Lonely Beach, Koh Chang, Thailand. Jag kom, såg - och fick dåligt samvete.

ps. På DN:s hemsida ser det ut som att artikeln publicerades 1999. Så långsam är jag inte med mina inlägg, det var alltså för några veckor sen jag såg den i tidningen.

En fin dag

2011-11-24T20:29:00.005+01:00

Efter många veckor av sömnlösa nätter och skrik är det inte oavbrutet som man känner den där bebislyckan alla tjatar om. Efter många trötta dagar med gnäll och trots är det snarare tvärtom - man undrar varför man hade fått för sig att det här med barn var en bra idé.

Men vissa dagar är livet ljusare än andra dagar. Vissa dagar får man gå till sjukhuset och träffa en av sina finaste vänner som i augusti fick barn i vecka 25 efter flera månaders oro. Och man upptäcker att bebisen faktiskt nästan är lika stor som en vanlig nyfödd bebis, man märker att vännen och hennes man ser lite gladare ut än på väldigt många veckor och när man tittar på sin egen bebis och deras så är skillnaden inte så stor. Och man ser sin fina vän och hennes man varsamt lägga ner sin dotter i barnvagnen med syrgastub i underredet och sen går man tillsammans ut på deras livs första barnvagnspromenad. Den lyckan, den går inte att beskriva.

Jag och min vän har haft barnvagnspromenaderna som målbild ändra sen nån gång för evighetsmånga månader sen när jag var i mitten av graviditeten och deras problem började. Nu är vi snart där. Åh.

Vi. Och våra barn.

En annan fin sak som hände på sjukhuset idag var att jag mötte den aurorabarnmorska som genom samtal hjälpte mig att komma över min förra, traumatiska, förlossning och komma till beslutet om kejsarsnitt. Jag har henne att tacka för enormt mycket och vi hade inte hörts av sen Pontus föddes. Hon blev så glad att se oss att jag blev helt rörd. Och det var fint att berätta att allt har gått så mycket bättre den här gången. Att vi gjorde rätt val.

Så ja. En fin dag.

Vi ses på Hyndans

2011-11-15T09:50:00.004+01:00

Det var 1995 som jag första gången upptäckte vad jag verkligen gillade att göra, vilka människor jag passade bäst med, var jag helst ville vara. Jag började trean i gymnasiet och hade precis tågluffat genom Europa. Roskildefestivalen, Amsterdam, London, Dublin. Jag gjorde dreadlocks hos en källarfrisör i Kensington, vi reste på en galen klassresa till Prag under hösten. Mörka höst- och vinterkvällar fylldes av mina tre bästa vänner som jag var som förälskad i: Hagar, Malin och Anki. Och vi sysselsatte oss på tre platser som inte finns kvar idag men som väcker fantastiska minnen hos alla oss som var unga och lite alternativa i Stockholm i mitten av 90-talet: Café Gul, Skitiga duken och Hyndans hörna. Café Gul ,ett nattöppet fik där man drack gigantiska koppar te och köpte bullar på nattbageriet intill. Skitiga duken, en skramlig bar i Gamla stan där ölen var lite för dyr. Och såklart Hyndans hörna där det var lätt att sno slattar eller tjata till sig en öl från någon som var lite äldre med bättre resurser. 23-årsgränsen hindrade oss inte från att varje helg stå i den långa kön på Kornhamnstorg för att få komma in i vad som kändes som en drömvärld för oss som kom från en förort där ingen annan var som oss. En enda gång blev jag nekad i dörren, det var när jag hade klätt mig helt i 1970-tal, från superutsvängda manchesterbyxor till ultratight randig trikåtröja. Men det var enda gången. För sen kände vi både bartendrar och vakter och det var mer som en glad hemmafest än något annat. Jag har kanske aldrig mer haft så roligt i mitt liv som vissa av kvällarna där på Hyndans. Och minnet av mina vänner där har ett slags skimmer över sig. Kanske inte bara på grund av stället utan för att det dök upp under en period i mitt liv när jag behövde det som mest. Efterfesterna, nattbaden vid Slussen, dagen efterfikorna på Kafé String och Blå Lotus. Och sedan, det första året, första morgontåget hem till Åkersberga. Och så musiken, förstås! Garbage, Charlatans, Pixies, Sonic Youth. Kanske också min riktiga musiksmak grundades där och då. När jag ett år gammal flyttade hemifrån till en liten etta i Hornstull blev jag stammis på Hundans. Förälskelsen höll i sig i flera år, tills vi så småningom gick dit alltmer sällan och stället, något på dekis, stängde för gott med en hejdundrande hejdåfest där jag som tur var fick med mig lite av inredningen hem. En affisch som hängde ovanför källartrappan: "Ung fri och nykter". I flera år hängde den i min lilla kokvrå. Nu vet jag faktiskt inte vart den har tagit vägen.

Det är märkligt vilka minnes-stigar man hamnar på när man inte sover på nätterna.

Anki, Hagar, Malin, jag. Våren 1996, tror jag.

Sommaren 1996, Roskildefestivalen. Jag och vår uppblåsbara lägerflagga Kent (inte döpt efter bandet, men säger inte mer för att inte såra någon). Vi hade precis tagit studenten och kände oss oövervinnerliga. De Stockholmsansikten man träffade på Roskilde dök alltid upp på Hyndans framåt hösten.

Det där om amning

2011-11-07T10:33:00.006+01:00

Min goda vän och skrivkollega Emma Fahlstedt har inlett en liten serie om amning på sin blogg. Bra tycker jag! Jag tycker att alla ska läsa hennes inlägg, det första finns här. Jag håller med henne i allt on skriver, informationen om amning på föräldrautbildningarna är verkligen inte bra. Häromdagen pratade jag med en kompis som är gravid, och hade varit på en halvtidsträff någonstans i Stockholm. Där hade barnmorskan tagit fram ett tygbröst och visat hur bebisens tag skulle vara, och det var allt. Var finns informationen om hur extremt jobbig amningen kan vara? Var finns informationen att för vissa mammor kommer amningen att vara det enda de tänker på, dygnet runt, i månader? Att det kan vara ett mer än heltidsjobb att få till en fungerande amning? Tänk vad mycket mindre traumatisk upplevelsen skulle vara för många om man redan innan visste detta.

Jag har ett tillägg till Emmas text. Man borde också få veta att ibland går det faktiskt inte. Ibland spelar det ingen roll hur man kämpar, barnet kommer ändå inte att bli mätt och nöjt. Eller så kommer mamman faktiskt aldrig att må bra förrän efter avslutad amning. Det är en kunskap som alla borde ha, för att slippa de enorma skuldkänslor som så många mammor bär på för att amning visade sig aldrig motsvara den idealbild de målat upp i förväg.

Det är heller inget fel i att informera om att flask-komplettering (med ersättning eller urpumpad bröstmjölk) är ett himla bra alternativ för de mammor som vill ha lite egen tid eller tid med eventuella syskon. (Att det också är bra för jämställdheten, det är förstås inget som man ens vågar knysta om med risk för att bli attackerad. Men så är det ju.)

Eftersom jag inte ammat har jag inga foton på amning heller. Så här får ny lite nyfödd-flaskmatning istället.

Bebistrött

2011-11-01T13:59:00.004+01:00

Att vara egenföretagare som är van att spruta idéer ur sig vi första bästa tillfälle är inte så lätt när man ska vara föräldraledig och dessutom inte får sova på nätterna. Hjärnan känns seg som kola och idéerna är mycket långt borta. Samtidigt är jag rastlös och lite sur för att jag inte kan vara lika kreativ som jag brukar. "Sov när barnet sover" säger alla, det är så himla svårt! Och ändå har jag alla chanser, Pontus sover åtminstone ungefär 75% av tiden. Och det är inte så att jag kan jobba när jag har tiden, förra veckan gjorde jag en lämning som normal ar en förmiddag. Den tog tre dagar. Kanske med en veckas sömnbrist till, att det går att vila på dagen då?

Flaskreflektion i lunchruschen

2011-10-24T14:10:00.004+02:00

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:

1. Ett välvilligt nickande, "åh vilken liten, vad söt hon är!" (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).

2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.

Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer "dolt" eller hur man ska säga.

Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

Om det hemliga mjölktemplet

2011-10-20T09:57:00.014+02:00

BB 2, Uppsala Akademiska sjukhus. Det finns ljus även för flaskföräldrar här, även om man måte kämpa för sin sak lite mer.

Det var en gång en mamma som hade en riktigt traumatisk amningsupplevelse bakom sig. Hon hade ont, bröstvårtorna blödde, hon ammade dygnet runt och barnet skrek och skrek. Hormonstormen gav henne en svår depression så att hon fick gå till psykolog och inte vågade var ensam med sin bebis en enda sekund. Som tur var fick hon hjälp och stöd från en fantastisk bvc-sköterska och en barn-och mödravårdspsykolog. Efter en månad slutade hon amma och började ge barnet flaska. Barnet blev mätt och nöjt, mammans depression försvann, kvar fanns en mycket bättre anknytning och en himla massa kladd och flaskor i hela köket.

Den mamman var jag, för fyra år sedan nästan precis. Jag var säker på att om jag fick fler barn skulle jag inte amma igen, precis lika säker som jag var på att jag aldrig, aldrig mer skulle föda vaginalt. Så blev det - nästan.

När jag blev gravid den här gången blev jag först jätteglad (för vi hade försökt länge) och sedan väldigt nerstämd. Oron för förlossningen och första tiden med barn nummer två var helt överhängande och jag kunde varken glädjas eller jobba eller så väst mycket annat. Halva graviditeten gick åt till psykologbesök, samtal med sjukhusets auroramottagning och ett evigt resonerande med mig själv. Borde jag föda naturligt? Borde jag amma? Trots att jag varit en av de mest pådrivande debattörerna för flaskmatning kände jag pressen och ville prova. Efter beviljat kejsarsnitt bestämde jag mig: jag skulle testa att amma mitt barn nu när jag iallfall slapp oroa mig för en till traumatisk förlossning. De sista veckorna av graviditeten var lugna, jag kände mig trygg. Vi förberedde oss på olika sätt. Aurorasköterskan skrev in i min journal att jag hade en mycket svår amningsupplevelse bakom mig. Jag skrev ett "bb-brev" där jag jag uppgav att jag inte alls var säker på amningen utan bara ville prova och absolut inte bli pressad.

Förlossningsdagen kom, en stor och overklig känsla. Vi kom till bb tidigt på morgonen och jag gav mitt bb-brev till en barnmorska. Vi fick ett rum. Jag rullades ner till operation och ett kejsarsnitt som gick snabbt och enkelt utan större komplikationer än ett blodtrycksfall. Min vackra lilla son skrek och mådde bra och jag var helt närvarande, vilken lycka! Efteråt hamnade jag på ett uppvak några timmar medan Martin och bebisen var på bb. Jag sa åt Martin att absolut ge ersättning om barnet blev för hungrigt. Men det blev han inte, först när jag rullades in på vårt rum började skriken, han var jättehungrig. Och jag ammade.

Först gick det bra. Han blev snabbt nöjd, ville inte suga oavbrutet utan gav mig lite andrum. Varannan timme, 45 minuter. Barnmorskorna var helnöjda, och jag med först. Mjölken verkade ju räcka till, kanske var det det som hade varit problemet?

Men nej, så var det inte. Framåt natten den första dagen ändrades min sinnesstämning. Helt overklig känsla, när de svarta tankarna kom flygande i mörkret. Riktigt hemska saker, sånt som inte ens kom när jag hade depressionen. Jag ammade på, varannan timme ungefär, men redan nästa dag var det tydligt att något var väldigt fel. Jag grät när jag ammade, kände mig inte som mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont och hade redan bildats stora sårskorpor på bröstvårtorna, trots att vi säkert tio gånger kollade med barnmorskorna att jag gjorde allting rätt. Ångesten hängde som ett sjok av svart tyll i luften, Martin vankade oroligt omkring och jag kände mig osäker på allt, mig själv allra mest. Beslutet att inte amma alls var plötsligt mycket svårare, med alla skuldkänslor och osäkerhet som kommer tillsammans med ångest. Vi pratade trevande om att det kanske inte funkade ändå men inget blev beslutat och jag kände mig akut sämre nästan minut för minut.

Barnmorskorna reagerade lite olika på min panik:

Barnmorska 1: "Du kanske kan koma bort från själva amningssituationen, skulle det hjälpa? Du kanske kan pumpa och ge på flaska istället? Fundera på det, valet är ditt"

Barnmorska 2: "Äh, jag har ammat alla mina ungar och det är jättemånga som inte förstår att det ÄR jobbigt i början. Bröstmjölk är bra till allt, till och med röda rumpor!"

Barnmorska 3 (kvällen innan): "Känn efter nu, vi väntar och ser hur det går".

Man kan ju gissa vilken barnmorska som inte över huvud taget hade tittat på mitt brev eller i min journal.

Räddningen kom i form av en helt fantastisk undersköterska. När Martin var på läkarundersökning med lilla Pontus tog hon mig tillbaka till rummet och sa "hördu, jag ser att det här inte alls är bra. Jag har läst dina papper och jag tror att du måste fatta ett beslut".

Ett sammanbrott, ett verkligt stöttande samtal och någon halvtimme senare hade jag slutat amma. Undersköterskan sa att hon skulle informera alla och tog med Martin till ett rum ingen någonsin hade berättat fanns på Akademiska sjukhuset: mjölkköket. Det "hemliga" rummet för mjölkersättning och urpumpad bröstmjölk på flaska som jag aldrig hade fått information om, inte under alla mina intervjuer om flaskmatning inför den här artikelserien, inte under mina samtal med mina föräldrakompisar, inte under mina besök på specialistmödravården och bb. Där hade hon redan innan hon pratade med mig gjort i ordning i en flaska ersättning till oss. Och sen var det inga problem. Barnmorskan (inte hon som hade ammat alla sina ungar, henne såg vi inte mer) kom in med tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och ett informationsblad om flaskmatning (detta var verkligen till min stora förvåning, jag var helt säker på att sådana informationsblad inte fanns). Ville vi ha mer ersättning sa vi bara till så blandade de och ställde i kylen. Som magi var det. Och redan nästa dag mådde jag bättre. Plötsligt fanns det hur mycket hjälp som helst att få, alla barnmorskor hade massor med kunskap om nappflaskor och hur de funkade, hur vi skulle blanda bäst när v kom hem, vilken vinkel flaskan skulle hållas, hur ofta vi skulle ge, temperatur, magproblem. Det var som att dra ur en informationspropp. Inte heller upplevde jag någon kritik mot att jag slutade amma, men det där kan säkert upplevas individuellt. Jag visste ju utan tvekan att det var det enda alternativet för mig och jag har inte någon som helst längtan efter att amma.

Min slutsats blir att, i alla fall här i Uppsala, går det att vara flaskförälder. Men man måste vara förberedd, väldigt påläst om sina rättigheter och veta vad man vill, annars hamnar man lätt i amningsdrevet mot sin vilja. Och gärna ha turen att träffa på rätt personer inom vården också. Det var så nära att gå fel för mig igen, trots att jag inte gjort annat än förberett mig sen jag flaskmatade senast. Och det hände mig förra gången jag fick barn, för då hade jag ingen aning. Därför håller jag med om allt i Petra Jankov Pichas finfina debattartikel som ni kan läsa här.

I en mörk passage finns en anspråkslös dörr....

... till mjölkköket.

Här hänger instruktioner om mjölkersättning på skåpen, det finns nappflaskor och steriliseringsutrustning.

På kylen hänger en lapp om urpumpad bröstmjölk...

... men inne i kylen finns bara en sak: mängder av flaskor med mjölkersättning. Numren motsvarar numret på salen de hör till. Jag är alltså inte ensam, definitivt inte.

Jag och Pontus, tre veckor på måndag.

Tvåbarnschock

2011-10-18T13:10:00.003+02:00

Mina två. Matilda och Pontus. Livet.

Nu är jag tvåbarnsmamma! Efter tre korta timmar på bb blev jag nerrullad till en operationssal och mindre än en timme efter det var Pontus född. Skilnaden mot min förra förlossning, som mer eller mindre varade i sex dagar, kunde inte ha varit större. Jag är så glad att jag har fått chansen att göra allt annorlunda, tack vare fantastisk mödravård här i Uppsala.

Kom och köp!!!

2011-09-22T11:16:00.008+02:00

Vår fina lägenhet är till salu och vi har slitit som djur för att göra den så finfin som den är nu. Kom och titta, kom och köp! Här finns annonsen (är den borta är lägenheten förhoppningsvis såld).

Höggravid

2011-09-20T09:09:00.003+02:00

Nu har jag slutat jobba för några veckor. Om mindre än två kommer bebisen ut, med ett planerat kejsarsnitt som jag har kämpat för i många veckor. Man skulle faktiskt kunna kalla det för en riktig "resa" om man vill vara lite klyschig.

Det tog nästan ett år för oss att bli med barn den här gången. Vi kämpade och gick på provtagningar och grejade. Och längtade. Därför blev jag ganska överraskad när min känsla efter att äntligen ha fått det där plusset på stickan inte var glädje utan någon sorts desperation. Vår första tid med Matilda var hemsk. Sista tiden innan förlossningen var hemsk, själva tiden på sjukhuset var hemsk och väl hemma fick jag en depression som inte släppte förrän jag slutade amma (vilket jag som tur gjorde ganska snabbt). Nu fick jag panik av bara tanken på att det skulle kunna bli likadant igen. Förta graviditetsmånaderna präglades av oro, gråt och sömnproblem. Som tur har jag verkligen blivit tagen på allvar av alla, från distriktssköterska till specialistmödravårdsläkare. I början av augusti, när jag var i ungefär vecka 33, fick jag beslutet om kejsarsnitt av humanitära skäl. Hur vägen dit såg ut ska jag nog berätta i ett senare inlägg, för jag vet att det här är något jag inte är ensam om. Precis som med flaskmatning är ett "frivilligt" kejsarsnitt något som många kan ha åsikter om. Vilken tur då att jag inte bryr meig om vad andra tycker!

Vecka 37+1 (om ni undrar vad det är på min hand så har jag bränt mig på spisplattan...)

Postindustriell djungel

2011-09-08T17:00:00.008+02:00

En av mina sista dagar på jobbet innan jag och min stora mage lägger oss och vilar i väntan på bebisens ankomst sitter jag och spelar Machinarium på datorn. Machinarium är ett av få spel som jag verkligen fastnat för,mest på grund av att det är så fantastiskt vackert ritat, och för att själva spelande består av problemlösning. Spelet har redan några år på nacken och jag har tagit mig igenom hela en gång, men det spelar ingen roll. Återupplever gärna miljöerna igen.

Och jag påminns om en av mina bästa oväntade upptäckter i somras, en halvvarm augustidag när vi befann oss i Avesta. En affisch med löfte om barnbio för lilla M lockade oss till

Verket, ett helt fantastiskt inlevelsemuseum som ligger i det gamla järnbruket i Avesta. Det var kanske det häftigaste ställe jag varit på, hur kan man ha missat detta? I de fullkomligt gigantiska gamla hallarna fanns konst som passade så väl in i den gamla industrimiljön, som dessutom var effektivt bevarad. Ja, och så fanns det en Stina Wirsénutställning också där Matilda glatt kastade sig ner i en kuddhög för att titta på filmerna om stora och lilla nalle som hon älskar.

Det bästa i hela verket den här dagen var en utställning som är en del av den årliga utställningen Avesta art. Man fick gå genom en masugnskonsert och ett stort mörker innan den skymtade bakom ett tunt draperi: Postindustriell djungel av den franska konstnären Nicolas Cesbron. Som att stiga in i sitt eget Machinarium, kan man bäst beskriva känslan. Genom en gunga mitt i kan man själv sätta alla de overkliga objekten i rörelse på en och samma gång.

Den här helgen är sista chansen för den som vill se postindustriell djungel, och sista chansen att besöka Verket för den här säsongen. Det är kanske mycket begärt att ta sig till Avesta bara sådär om man inte bor i närheten, men jag lovar: det är värt det.

Jag hade till min stora vånda ingen kamera med mig till denna fantastiska plats, men jag hittade iallafall en bild på Postindustriell djungel på den här bloggen, hoppas att det går bra att jag lånar.

Och några bilder på Verket från Verkets egen hemsida.

Den här platsen. Ni måste åka dit. Eller spela Machinarium.

Snart blir jag två

2011-09-06T15:52:00.004+02:00

Jag just nu, ritad av fina designermamman Dora Nacsa.

Okej, att jag inte bloggar betyder inte att jag inte finns! Jag jobbar på i allra högsta grad, iallafall någon vecka till. Sen kommer det annat ett litet tag. Annat i form av en ny liten bebis som antagligen kommer sluka en massa energi. Kanske kommer jag blogga om bebislivet igen, precis som förra gången. Det ledde till många bra saker för mig, bland annat mitt stora engagemang i flaskmatningsfrågan. Jag hoppas att jag kommer det! Jobba kommer jag nog också att göra lite grann, som frilans är det så svårt att låta bli. Tillbaka till kontoret kommer jag nån gång under första halvan av nästa år. Men för all del. Hör av er om ni vill ha något skrivet, jag är inte främmande för att hugga i, total mammaledighet är inget för mig.

Vi hörs snart! Kanske redan imorgon.

Semester

2011-07-04T11:41:00.001+02:00

Nu är det äntligen ledigt från jobbet några veckor! Ses när vi råkas!

Ösregn

2011-06-23T10:46:00.003+02:00

Imorgon är det midsommarafton och idag ösregnar det i Uppsala. Just nu längtar jag efter ljus på många sätt så nu sitter jag och bläddrar bland gamla sommarbilder istället för att skriva om bosparande som jag borde. Vändpunkten kan väl bli den här dagen? Efter idag blir det väl bättre?

Ett avsked är ett avsked

2011-06-17T14:46:00.003+02:00

Idag publiceras min allra sista krönika i UNT:s fredagsbilaga City. Läs den gärna här.

T.R.Ö.T.T.

2011-06-16T09:49:00.002+02:00

Snart, snart, snart är det sommarledigt för mig. Jag kan inte förklara hur välkommet det är. Just nu är jag så trött att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag orkar ta mig till kontoret på morgonen. Men det gör jag, än så länge. Det kanske hjälper att målarna som renoverar vårt kök står och ringer på dörren redan klockan sju på morgonen så att man inte ens hinner äta frukost.
Åh klippor, hav och barnvakter. Snart är vi där.

NYC

2011-06-01T14:22:00.004+02:00

Det kan hända mycket under en intensiv regnig jobbvecka i New York... Exakt vad får ni läsa i stor resetidning ganska snart!

En dag på Ackis

2011-05-03T17:10:00.003+02:00

Just nu jobbar jag och Pernilla med ett otroligt spännande, intressant och engagerande projekt. Vi följer en grupp cancerpatienter som går på yoga i kombination med samtalsterapi i grupp på Akademiska sjukhuset för att producera flera reportage i olika former och sammanhang som ni kommer att kunna läsa framöver. När jag gör sådana här jobb så blir jag alltid djupt rörd och gripen över hur fantastiska, engagerade och medmänskliga människor det finns här i världen som verkligen har hittat rätt plats att jobba på. De som brinner för och kämpar med yogaprojeket är sådana och jag är så glad att de har släppt in oss så mycket. I dag har jag suttit i ett nedsläckt slitet konferensrum deltagit i ännu en yogatimme av många. Läs mer om projektet här, jag kommer att lägga upp länkar sen när reportagen är ute.

Dag 20: den här månaden

2011-04-19T08:38:00.002+02:00

Jag har varit en dålig frilansbloggare! Det har hänt en massa saker såklart, jag ska uppdatera efter hand. Just nu känns det överhuvudtaget viktigt att skriva något alls. Så jag fortsätter på mitt dagstema så här flera månader senare.

Den här månaden har våren äntligen kommit, äntligen äntligen äntligen. Jag har aldrig varit så trött på kyla, is och overaller. Just nu skiner solen, buskar na skimrar ljusgrönt och på lunchen sitter vi i solen utan jacka.

Den här månaden är min stressigaste jobbmånad på år och dag. Men jag ska klara det!

Den här månaden är det påsklov och vi ska resa till Kitö, längtar.

Den här månande påbörjar vi stegen mot flytten i januari, lägenheten ska piffas och fixas.

den här månaden mår jag mycket bättre än jag gjort på ett tag!

Söndagsuppdatering

2011-03-20T08:08:00.003+01:00

Jag har haft en lång paus från bloggen på grund av influensor, gräsänkeskap och lite andra jobbigheter. Men nu är det dags att sätta fart igen! Det bevisar jag genom att uppdatera i ottan på en söndag tänkte jag.

En stor grej är iallafall på gång! Jag och fotografen Pernilla Sjöholm håller på att arrangera en reseinspirationskurs här i Uppsala! Den är till för alla som tycker om att resa, fota och skriva (eller något av de tre) och som vill ha tips oh inspiration i hur man kan dokumentera sin resa. Det känns så himla kul att det äntligen blir av och vi hoppas på många anmälningar!! Gå in på vår hemsida vet jag, eller gilla kursen på Facebook!

Internationell fredag

2011-02-18T14:56:00.003+01:00

Jag och Pernilla har bestämt oss för att anamma vår oerhört viktiga roll som resejournalister och hedra olika länder genom färgmatchade kläder en gång i veckan! Härunder ser ni de två första veckornas klädsel.

Vi inledde med ett äkta svennebanan-tema för det är ju som man säger: "Borta bra med hemma bäst". Gult och blått!

I dag körde vi lite solidaritet med de italienska folket mot deras kvinnorförtryckande ledare Berlusconi och klädde oss i italienska färger. Hunden jag håller i är en liten sjungande gondoljär som Pernilla och jag köpte på the Venetian i Las Vegas.

Krönika

2011-02-11T10:17:00.003+01:00

Nu blir det mycket av "läs allt som jag skriver och titta på mig" men hur som helst, läs gärna dagens krönika som handlar om krig.

Bröllop i ett flygande student-tefat

2011-02-09T14:18:00.003+01:00

Nu har jag varit med i tidningen igen. I dagens 18 minuter kan man inte bara läsa min artikel om roliga vigselplatser i Uppsala utan också se mig testa en av dem - iförd min egen bröllopsklänning. Finaste kollegan Pernilla Sjöholm har fotat mig som vanligt.

Vem vill inte gifta sig mitt bland trötta lärarstudenter?

En glasgång med utsikt mot botaniska trädgården - perfekt att skrida fram mot sitt nya liv igenom?

Bilderna är tagna i Blåsenhus, Uppsalas senaste skandalbygge.

Kohtla-Järve

2011-02-09T11:09:00.006+01:00

Min allra första reportageresa gjorde jag under journalistutbildningen, 2004 tillsammans med en klasskompis. Resan gick till Kohtla-Järve i Estland. Det här var före landets stora steg i i EU och Euro, vilket märktes tydligt var man än var. Kohtla-Järve ligger nära den ryska gränsen och med nästan uteslutande rysk befolkning så var det en laddad plats på många sätt. Inte minst för att en stor del av landets elproduktion skedde där i form av brännande och brytande av oljeskiffer, en mycket miljöfarlig aktivitet. Landskapet präglades av slaggberg och gatorna hade rasat ihop på många ställen på grund av de underliggande gruvorna. Vi bodde i ett gammalt sanatorium dit numera finska pensionärer kom för att kurera sig. Och överallt stod Sovjetarkitekturen intakt. Vädret var fantastiskt, allting prunkade och blommade de sensommardagar vi var där. Människorna i staden var oerhört vänliga och välkomnande mot oss, förutom gruvföretagen som vägrade släppa in oss för att se gruvorna. Det närmsta vi kom var ett flashigt företagskontor och en slemmig typ som ville bjuda ut de två unga svenska journalisterna på middag.

Det var lite som att resa till en helt parallell värld, så nära vår egen men så totalt annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma det. Resultatet av vårt jobb publicerades i tidningen Frihet med mina bilder och Saras text. Men också jag skrev en text som jag är riktigt stolt över. Kanske publicerar jag den här senare. Ett par av bilderna vill jag dela med mig av redan nu. Det var före digitalkamerans tid och jag tycker det tillför mycket till stämningen i bilderna.

Hammaren och skäran på ett bostadshus

Kommunalhuset i Kohtla-Järve

Valerie Korb, dåvarande borgmästare som vi upplevde som mycket modlös.

Utsikt över Kohtla-Järve. Slaggbergen syns i bakgrunden. Alla skorstenar tillhör olika gruvor.

Ryska pensionärer demonstrerar

Dag 19: Detta ångrar jag

2011-02-07T12:35:00.004+01:00

Det är så himla trist att säga saker som "jag ångrar inget, alla erfarenheter är positiva i längden" eller sånt men det är just så jag känner. Det enda man ångrar kan vara sånt man inte gjorde, men inte ens där tycker jag om att älta och gräma mig. Man valde som man valde.

Men ändå, något måste det ju finnas!

Och jag kommer på en sak nu.

När jag reste runt i Indien för ganska många år sen spenderade vi bland annat några dagar i Bombay, en fashinerande stad minst sagt. Jag har alltid haft en svaghet för Bollywood, älskar dessa filmer för att inte tala om musiken, så det var lite av en dröm som blev sann att befinna sig i denna filmiska världsstad.

En dag på vandrarhemmet dök det upp en indisk man som frågade oss om vi ville följa med och vara statister i en bollywoodfilm i två dagar. Tydligen var det ganska vanligt att filmbolagen raggade västerlänningar på det här sättet, en västerlänning kunde ge en viss internationell stämning och status i inhemska produktioner.
Vi hade andra planer, nästa dag skulle vi resa vidare och stämningen mellan oss två som reste kanske inte var den bästa heller. Så vi sa nej.

Hur kunde vi???? Jag har nästan aldrig grämt mig så mycket som över detta. jag som ÄLSKAR Bollywood, hur kunde jag missa den chansen att få vara med bakom kulisserna?

Fy sjutton.

Mitt andra drömjobb...

Dag 18: Min favoritfödelsedag

2011-02-04T09:25:00.004+01:00

Min favoritfödelsedag är inte min utan min dotters. Dagen hon föddes förvandlades mitt liv till något mycket mer mångbottnat och mycket bättre. Fast själva födelsemomentet, alltså smärtan, hade jag kunnat vara utan förstås, det är inget jag gärna tänker på eller tycker hade stor betydelse. Det viktiga var att hon kom ut till oss. Vilken grej. Och det tänker jag på varje år hon fyller år - på FN-dagen.

Nyfödd liten M

Dag 17: Mitt favoritminne

2011-02-02T11:46:00.012+01:00

En av mina bilder från Roskilde 2001. Okänt band på campingscenen.

Juli 2001. Jag är 23 år gammal. Singel sedan ett halvår och våren har varit tuff men mycket rolig med massor av nya människor. Jag har börjat plugga til journalist, jag har kommit på att jag vill fotografera på jobbet och jag och en klasskompis har fixat presspass till Roskildefestivalen. Vi bor på mediacampingen och känner oss coola. Min kompis har åkt hem och jag ska snart möta en annan, Tobias, inne på festivalområdet. Där ska vi ligga i hängmattor ich dricka cocktails och sen ska tillsammans med okända nyfunna vänner titta på Håkan Hellströms magiska konsert (en helt otrolig konsert ska det visa sig, detta var ju hans mest hypade period och allt med honom var explosivt och underbart. Men det hör inte till det här minnet även om konserten förlängde min känsla). Jag går genom den varma eftermiddagssolen i dammet med en Carlsberg i handen. Jag har på mig mina snyggaste, bästa jeans, min snyggaste, bästa t-shirt och Converse. Jag känner mig så stark, så säker och så ofattbart lycklig som om det var precis nu allting började. Jag har så mycket framför mig, så många spännande år av roliga jobb, fina vänner och nya kärlekar. Jag känner en lycka som är glasklar, blank och som överskuggar allt annat, just i det ögonblicket älskar jag mig själv totalt.

Att känna sig helt hemma i sig själv för första gången på flera år är den stora lyckan och det vill jag alltid minnas. Det här minnet tar jag ofta, ofta fram när jag känner mig osäker på mig själv. Att jag har varit den där coola, starka tjejen i rött hår och Converse som hade hittat sin uppgift och fotade sina första reportagebilder på Roskildefestivalen. Det var jag. Det ÄR jag.

En annan av mina bilder. Bandet jag följde under festvalen var inga mindre än mina vänner i Hell on wheels, som jag idag mest har lite facebook-kontakt med.

Dag 16: Min första kyss

2011-02-01T11:27:00.002+01:00

Nej, för mig är detta för privat. Det handlar om mina tonår som på så många sätt var en jobbig tid och jag vill inte berätta om min första kyss. Men det finns en, så klart. Här får ni en bild på en kyss istället, en lånad från nätet nånstans. Men fin!

När avslutade relationer hamnar på marknaden

2011-01-28T09:06:00.001+01:00

I dag handlar min krönika om när jag hittade mitt eget foto inramat på Myrorna, och hur det egentligen kom sig. Fotot i fråga är det ni ser här ovanför och här kan ni läsa krönikan.

VAB...

2011-01-27T08:50:00.005+01:00

I dag är det hemmamamma som gäller, med i princip kärnfriskt barn som kräktes en gång i förrgår kväll. Så värst mycket skrivande blir det kanske inte då. Då kan ni läsa detta, som handlar om något extremt upprörande och viktigt som jag skrivit lite om förut här. Den här gången har det hela fått stor uppmärksamhet, alla de stora dagstidningarna har gjort egna vinklar (här och här till exempel). Skriver mer om detta framöver, jag lovar!

Högklackade träskor för småflickor, så fruktansvärt och sorgligt absurt på H&M i Uppsala.

NEJ

2011-01-26T13:43:00.004+01:00

Jag tar definitivt och officiellt tillbaka detdär om skidturen. Jag vill faktiskt INTE ha mer av detta, nu får det räcka:

Ge mig istället omedelbart mycket av detta:

Och detta:

Sen vill jag gärna att det blir såhär:

Och såhär

En kort period av det här är vackert och inspirerande:

Men det här halvårslånga snöfängelset, det kunde man väl få vara utan? Det är helt obegripligt att det bara är januari fortfarande. Hur kan det vara flera månader kvar till våren? HUR?

Så, nu har jag klagat på det. Nu kanske man skulle försöka jobba lite.

Dag 14 : Vad hade jag på mig i dag?

2011-01-25T11:38:00.003+01:00

Ja, vad hade jag egentligen på mig idag? Nu är dagen inte slut så byten kan väl ske men jag har på mig följande:

Stretschjeans från Esprit
Linne från Tradera
Vit blus från Vero Moda
Kofta hittad på vinden
Strumpor från Åhléns
Sockor julklapp från tomten
Skor dr Martens
Halsband present från Pernilla
Armband från Aruba och Thailand
Vigselringen
Glasögon av okänt märke som är lagade med ett gem

Och underkläder

Hej

En dag på jobbet

2011-01-24T15:15:00.003+01:00

Jag har i mitt jobb alltid, alltid med mig mitt anteckningsblock. Jag skulle helt enkelt inte klara mig utan även om jag allt som oftast har stora problem med att tyda min egen handstil. Jag gillar verkligen de bilder Pernilla brukar ta på mig in action när jobbar, ett av få tillfällen när jag faktiskt inte är ett dugg medveten om hur jag själv ser ut och beter mig utan bara ser det som finns runtomkring. Idag hittade jag den här gamla bilden när jag intervjuar en helikopterförare efter en flygtur över Grand Canyon.

Den här bilden när jag rapporterar ett julbord är mer vardagsaktig, och faktiskt (kanske inte så förvånande) också mycket mer representativ för hur mitt jobb vanligtvis ser ut.

Jag tror jag ska försöka be Pernilla att ta fler såna här bilder på mig, det kan bli en liten serie!

Vinter

2011-01-24T11:11:00.003+01:00

Ja, okej. Vintern kan vara rätt fin ändå. Jag längtar sjukt mycket til våren och vill helst inte se en enda minusgrad till egentligen. Men igår var vi ute i vår lilla skog och grillade korv och lekte kurragömma i solen på åkrarna (för Matilda är det inte så viktigt att man gömmer sig bakom något speciellt, det räcker att ställa sig med händerna för ansiktet på en fin plats). Och då var det rätt fint ändå. Så tack vintern, för att du visade vad du kan. En skidtur känner jag att jag vill hinna med nu. Men sen får det lov att bli vår, tack.

Full av isolering

2011-01-21T13:28:00.003+01:00

Just nu händer det mastodontmycket runt mig. Varför är det så, att en stor händelse aldrig kommer ensam? Det har gjort att hjärnan känns svullen och överhettad. Man kan inte ställa en fråga till mig, jag blir helt blockerad. Det känns som om huvudet är fyllt med ett kraftigt isoleringsmaterial som trycker. Åh, hoppas det lugnar ner sig lite snart.

Självporträtt från häromdagen

Tillägg dagen efter: får väl säga också att det alltså inte är något jätteallvarligt som hänt mig, jag mår fint. Så ni (läs: oroliga familjemedlemmar) behöver vara undra om jag inte berättat något som hänt. Det har det inte.

Tofsfeber på Formex

2011-01-21T10:55:00.004+01:00

Jag har varit och spanat in vd som gäller i inredningsväg under våren på branschspektaklet Formex. Och jag kan bara dra en slutsats: det enda vi vill ha är Maria Montazami! Mässan var proppad med vackra, inspirerande saker och människor men var var alla journalister? Ingen annastans än i Maria Montazamis monter där det rådde rena paparazzi-jaktstämningen. Väskor, skärp, hundhalsband och armband är några av sakerna Maria designat och ser man tillfolkmassan så kommer de att synas i var mans hem senare i vår. Se fram emot en vår fylld av tofsar.

Maria Montazami med en av sina produkter, ett flätat skärp. På insidan finns citatet som blivit en moderna klassiker inristat: "Utan läppstift känner jag mig naken, rädd, exposed". Ett måste till våren?

En av mina egna Formexfavoriter: under barnrumslampa med kantband och pärlor som jag verkligen skulle vilja ha i mitt eget sovrum. Kommer tyvärr inte ihåg tillverkaren.

Säg ja i solen

2011-01-20T20:25:00.000+01:00

En gång resejournalist, alltid resejournalist. När jag och Martin gifte oss på en thailändsk strand hamnade det i Allt om resor!

Text: jag själv

Foto: Thailändsk bröllopsfotograf och jag

Ursäkta felplacerade ä-prickar i rubriken, det är ett korruppslag!

Vårkänslor

2011-01-19T16:54:00.004+01:00

I dag har jag varit på ett så härligt uppdrag. Jag säger inte vad nu, det kommer i tidningen nästa vecka, men det fick mig i alla fall att besöka tropiska växthuset och orangeriet i Botaniska trädgården här i Uppsala. Vilken plats! Perfekt att vara på nu i den här tunga kalla årstiden som aldrig vill ge med sig.

Ännu mer prinsigt

2011-01-17T14:10:00.004+01:00

Sällan har jag fått så många frågor om en krönika som den förra som bland annat handlade om det likala Uppsalauttrycket "prinsigt". Alla som kommer härifrån verkar ha en nära relation till språket,f ör de som inte hade hört det blev nästan lite upprörda, och de som hade hört det blev jättestolta! Och mysteriet med begreppet har dessutom fått sin lösning. Jag fick följande mejl från en läsare. Ett vardagsmysterium är löst!

Hej Johanna,
I morse satt jag och åt frukost och från vardagsrummet hördes ett tjut och ett asflabb! Anders, min make, rullade sig i soffan efter att ha läst din krönika. Han babblade på i rekordfart och jag ska nu försöka sammanfatta historien för dig så ska du få veta ursprunget till uppsalaslanget prinsig.
Prinsig är ett uttryck som har sitt ursprung i Nåntuna (och med ett grabbgäng födda 1977 så kanske kan det vara så att det faktiskt är vänner till dig som en gång myntat uttrycket, eller vänner till vänner). Det har inget med prinsar att göra utan kommer från cigaretterna röda Prince.
Det var en kille i gänget i Nåntuna vars pappa rökte mycket röda prince och som hade för ovana att sprida sina cigarettpaket kring sig, inte minst i bilen. Grabbgänget tyckte det var ett lodigt och lite bisarrt och i viss mån sunkigt beteende och började kalla det prinsigt att vara lite lodig. Det blev ett begrepp som användes ofta och aldrig i positiv bemärkelse, utan bäst översatt med lodig kanske. Detta var i slutet av 80-talet/början av 90-talet. Killarna är inte helt överens om när men det var definitivt under den så kallade rollspels-eran i gänget för då partades det frekvent om prinsigt.
Så, då var det aldrig positivt, men det är ju lätt att se hur ett sånt uttryck kan förändras till positivt om man inte vet ursprunget.
Anders gillade speciellt din titel. Att bära blazer, gärna med uppkavlade ärmar o lofers, är otroligt prinsigt!!!

Kul i alla fall att du skrev om detta! Gillar att läsa dina krönikor!

Prinsigt

2011-01-14T15:59:00.002+01:00

Javisstja, den som vill läsa min senaste krönika kan ju göra det. Här.

Nej, inte en sån prins! Hö hö.

Dag 13: Den här veckan

2011-01-13T10:43:00.005+01:00

Den här veckan har inte blivit som jag trodde.

Vad jag tänkte i söndags kväll: Åh vad skönt att få börja jobba igen, jag längtar till loftet. Jag har så mycket inspiration.

Vad jag tänker i dag fredag: Åh jag vill bara gå hem. Hur kan det bara vara en vecka sen jag var ledig? Hur kan jag inte ha hunnit med någonting alls den här veckan?

Jag har till och med fått ge bort ett jobb till Pernilla för att jag inte orkade.

Men det har hänt en massa annat istället. Jag har druckit cava med fina, fina tidigare nämnda Pernilla. Jag har varit hos läkaren. En släkting till Martin har varit svårt sjuk och blivit bättre igen. Och bäst den här veckan: min bror och hans fru fick en liten rödhårig son i natt. Jag är så glad för deras skull!

Nu kommer helgen. Jag ska få besök av två fina vänner som jag träffar alldeles för jättesällan. Och förhoppningsvis får jag träffa den där rödhåriga lilla skrutten också!

Nu du brorsan!

Dag 12: I min handväska

2011-01-12T10:33:00.004+01:00

Jag har skjutit på detta inlägg, måste jag erkänna. Väntat på att min handväska ska bli sådär rolig och intressant som andras verkar vara, med chanelläppstift och ett gammalt tunnelbanekort från New York och någon gullig liten pryl jag fått skickad av en hemlig beundrare. Tyvärr så har inget hänt och min väska är full av rätt tråkiga saker. Here it goes. Allt är fotat med min Iphone, som också låg i väskan.

Väskan är jag iallafall nöjd med! Det är en brun axelgrej i grovt tyg som jag köpte i Bangkok.

En bankdosa

Ett halsband med en ekorre (roligaste grejen i väskan, helt klart!) från Etsy som jag råkade köpa när jag letade smycken till bröllopet.

Ett minneskort

Hörlurar

En hopvikt femtiolapp

Plånbok med blommigt foder

Vit kofta

Läppgrejs

En lapp med anteckningar om ett av mina senaste uppdrag

En hög oöppnade fönsterkuvert, bland annat ett hotfullt årsbesked från CSN...

Handsprit

En krona

Hårspänne som jag aldrig använt

Trettonhelg

2011-01-05T21:06:00.003+01:00

Nu har jag gett mig ut på snökaosvägar för att träffa en massa släktingar. Ha en fin långhelg!

Dag 11: Mina syskon

2011-01-02T10:17:00.003+01:00

Mina syskon. Jag har två bröder, båda äldre. Jag antar att jag därmed är en ganska typisk lillasyster som alltid velat välja andra vägar. När jag var liten var det en lycka att ha äldre bröder som försvarade, hjälpte en och som man kunde slå (det var när jag var riktigt liten). Min ena bror M lyssnade på Depeche så hans tak som var mitt golv vibrerade, var teknolog i chockrosa overall och ska snart (inom en vecka, så himla spännande!) få sitt första barn efter att under flera år varit pappa tillsammans med sin vackra frus två söner. Min andra bror F älskar Springsteen och jobbade i skivaffären i centrum när jag var liten, en coolhet som ibland spillde över också på mig när jag alltid fick höra de senaste vinylsinglarna först. Han hade flickvänner i sitt rum och en kanin som hete Pine. Nu är han barnläkare och har också en vacker fru och tre barn, Matildas kusiner som hon avgudar. Nu när vi alla är vuxna kan vi umgås på ett nytt sätt, att jag är ganska många år yngre är inget någon längre tänker på. Det är fint med syskon!

Mitt 2010 i en lista....

2010-12-30T19:38:00.018+01:00

... som jag hittade nånstans på nätet, men varför inte?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, definitivt, massor! Gifte mig, till exempel. Reste söder om ekvatorn. Köpte foppatofflor till Matilda.

Har du några nyårslöften?

Tänkte försöka mig på godisstrejk, får se hur det går. Skriva mer på Flaskmatningsboken. Och kanske att ha ett lite lugnare 2011 än vad 2010 var.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, absolut, men det är mest andra barnet som kommer för folk just nu. Och några första också, så klart.

Vilka länder besökte du?
USA, Singapore, Thailand, Australien, Finland, Aruba och mellanlandningar på ytterligare några länders flygplatser.

Aruba

Jag med min enda casonovinst i Las Vegas - 8 dollar.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 november när vi gifte oss på stranden på Koh Chang i Thailand.

Vad var din största framgång 2010?

Privat så har jag förverkligat många drömmar, till exempel den om att våga resa långt med barn. På jobbet tycker jag att jag tagit mig framåt med ganska stora steg och vågat ta för mig mer. Några års erfarenhet i ryggen gör mycket för självförtroendet! En av årets höjdpunkter var definitivt när DN publicerade Pernillas och mitt Las Vegasreportage med bild på söndagsettan och allt.

Största misstaget?

Generellt gillar jag inte att tänka i misstag, de flesta erfarenheter kan man lära sig något av i slutändan. Det skulle vara om någon känner sig sviken av mig, för sådant är alltid ett misstag.

Bästa köpet?
Helt klart resan. Och så mina två nya lyxprylar: Imac til jobbet och Canon EOS 5d Mark II att fota med.

Vad spenderade du mest pengar på?
Jämnt lopp mellan resan, kameran och datorn. Och vår nya lägenhet kanske, men den har vi inte betalat än så det får gå på nästa års konto.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Många saker har gjort mig glad, men att ha ett barn som Matilda gör mig glad varje dag. Jag är så lyckligt lottad!

Min bästa grej, varje dag. Här under en blåsig promenad på Gotland i somras.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
This is the first day of my life med Bright Eyes. Dancing on my own med Robyn. I gotta feeling med Black eyed peas (länkar inte till den för den är inget vidare men den är tätt förknippad med några av årets stora upplevelser)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svår fråga, men jag tror att jag har varit gladare. Jo, jag har definitivt varit gladare. Mer i nuet. Sen har jag såklart varit ledsen för vissa saker också, det är man ju alltid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit på Flaskmatningsboken.

Favoritprogram på TV?
Mad men

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Slappade hemma med min lilla familj. På kvällen hade vi fika för några stycken.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Småbarnsmamma goes media

Den bästa nya personen du träffade?

Ingen nämnd ingen glömd, men jag är väldigt glad över alla nyfunna vänner som jag delat fantastiska reseupplevelser med det här året inom jobbet, ni vet vilka ni är!

Bästa boken du läste i år?
Kanske "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami.

Största musikaliska upptäckten?
Hm, vad kan jag ha hittat i år? Jag upptäckte Death cab for cutie ungefär fem år efter alla andra. The XX kanske, eller var det 2009? Mycket the XX blev det i alla fall under året. Och Elvis!

Något du önskade dig men inte fick?
Ja, men jag hoppas på bättre lycka under 2011! Det mesta jag önskat mig har jag ändå fått.

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

2010-12-28T19:53:00.003+01:00

Jag har sällan samma kläder på mig från morgon till kväll. Ibland är anledningen att jag ska iväg på kvällen, oftast är anledningen att jag sätter på mig något som strax visar sig vara smutsigt. Så var det i dag med. Inledde dagen i en svart reaklänning från Monki, tills jag upptäckte att den var nerstänkt med tandkräm. Då bytte jag till en alldeles för fin klänning från Ida Sjöstedt som jag köpt på Tradera för att ha på nyår eller nåt. Nertill ser den dock ut som en manchesterkjol så jag tog den och så en svart top över. Till detta hade jag ett par röda strumpyxor och ett par vita spetsstrumpbyxor- dubbelt är bra när det är kallt! Armband från olika resor till Aruba och Thailand, halsband från Etsy.com. Och så vigselringen. Utomhus hade jag dessutom stövlar från Clarks, vinterjacka från Bruuns bazaar, sjal och mössa från Indiska, vantar julklapp från mamma.

Dag 9: min tro

2010-12-27T22:22:00.003+01:00

Om min tro vet jag inte om jag vill säga så mycket. Att jag tror på något, det vet jag. Men jag vill inte kalla mig kristen eller något annat. Jag tror helt enkelt. Jag tänder ett ljus när jag går in i en kyrka. Och ibland ber jag - fast nästan bara när jag ska flyga. Så är det med det.

Dag 8: Ett ögonblick

2010-12-26T18:48:00.006+01:00

Nu i jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i Åkersberga. I tv-rummet, som när jag var liten var min storebrors rum där vi stod och tryckte örat mot dörren för att höra vad han gjorde med sina kompisar och tjejer, finns en hylla med en lååång rad fotoalbum. De är alla numrerade efter årtal, ändå från mitten av 1960-talet och framåt. Här finns hela min historia samlad i ögonblicksbilder. Nyfödd på pappas mage. Som ettåring badande i vetemjöl. Som lycklig fyråring på Kitö. Som nybliven ettagluttare. Som mer allvarsam tolvåring. Studentdagen. Min första pojkvän. Martin. Matilda. Jag bläddrar och bläddrar men hoppar alltid över några album. 1992 är inte ett år jag gärna minns. Inte början av 1993 heller. Fjorton och femton år gammal, det kanske var den jobbigaste tiden i mitt liv.

Nu, för första gången sedan... ja, nästan någonsin tror jag, så vågade jag öppna de där fotoalbumen. Först kunde jag konstatera att de ögonblick som fångats med mig i de åren är mycket få. Sen ser jag att jag på nästan alla bilder har ungefär samma uttryck och jag vet precis vilka tankar som gömmer sig där bakom. Usch, det gör ont att titta på. Tänk om jag hade vetat, tänk om jag hade kunnat få se bilderna på mig senare, från bara några år senare när jag hade hittat till mig själv, hade helt nya vänner, nya dreadlocks och nytt självförtroende.

De ögonblicken som finns kvar från den tiden är allt jag behöver för att minnas, och bli ledsen och sedan så glad för allt jag har fått.

Jag, sommaren 1992, mellan åttan och nian. 14 år skulle fylla 15. Jag minns det inte som igår, det känns ofta som att det inte var jag. Men det var det, och tur var väl det ändå.

Lite senare: Jag måste skriva ett tillägg också nu också. Jag skuldbelägger ingen för att jag kände mig vilsen och ensam. Det är som det är och var. Högstadieåren är inte lätta för någon och jag tror att det var därför det var svårt att ställa upp för varandra. Jag har alltid varit ganska glad över att jag stack ut och inte hade det så lätt för det knuffade mig i rätt riktning och fick mig att våga ta stora steg längre fram. Jag har bara inte varit särskilt bra på att se tillbaka på mig själv som jag var då. Det finns ju så många mycket roligare perioder att tänka på.

Hotet mot paradiset finns inom oss alla

2010-12-23T09:28:00.006+01:00

(Bild härifrån)

En annan nyhetshändelse jag velat kommentera de senaste veckorna men inte hunnit är detta med hajarna och "dödsmaneterna". Har inte rapporteringen kring detta varit hiskeligt onyanserad? Havsdjuren har framställts som blodtörstiga monster som helt utan anledning attackerar oss stackars turister.

Jag läser denna artikel i Dagens Nyheter, till exempel. Rena kvällstidningsdramaturgin var det i tidningen med en pardisstrand inramad i hotande svart med stora läskiga hajar och maneter omkring.

Så enkelt är det väl inte? Nog borde man väl i mer än en rad diskutera det faktum att det kanske helt enkelt inte är meningen att vi ska befinna oss vid alla dessa stränder? Det allt mer utbredda resandet och jagandet efter unika orörda miljöer, det är ju självklart att det påverkar naturen.

Hade jag fått skriva om detta hade jag vinklat det på ett ett helt annat sätt: det är vårt eget fel. Vi vill så gärna ha en exotisk dykupplevelse att dykföretagen känner sig tvingade att slänga köttbitar i havet för att locka dit hajarna. Vi vill så gärna ha orörda paradisstränder att paradisstränder finns där egentligen bara mangrove borde växa. Avloppsvattnet från våra hotell rinner ut i havet, orsakar övergödning och lockar dit maneter. Och sen skyller vi gärna på det thailändska samhället som inte varnade oss.

Och så vidare.

Jag har sagt det förut och gör det igen (trots att det kan uppfattas som stenkastning i glashus av en som just rest runt jorden i sex veckor): vårt resande är ohållbart för såväl klimat som samhällen. Något måste förändras och det snart. Media har en viktig roll där och visst borde man väl ta alla chanser att få folk att reflektera lite mer istället för att än en gång beskriva det som att det är hela jordklotet det är fel på, inte oss och våra vanor?

En annan sak jag ofta skriver är att alla måste läsa boken Välkommen till paradiset av Jenny Dielemans. Läs den nu!

Jag ringer mina bröder

2010-12-22T21:55:00.002+01:00

I måndags kväll var jag på Stockholms central. Jag och min vän gick, som säkert hälften av alla andra och pratade om självmordsbombaren som sprängde sig i närheten en dryg vecka tidigare. Jag berättar för min vän om en fantastisk text av Jonas Hassen Khemiri jag läste i helgen, hur träffsäker han är i sin beskrivning av samhället djupt rotade rädsla för allt som känns främmande. Hur han ser en misstänkt främling på tåget och sedan inser att det är hans egen spegelbild.
Jag och min vän pratar om det här. Sen ser jag en man i palestinasjal och mörkt hår och en kort sekund tänker jag att han skulle kunna se misstänkt ut om man är en sån som är orolig. Han står och läser tågtiderna och plötsligt inser jag att det ÄR Jonas Hassen Khemiri.

Läs hans text, eller lyssna på den. Alla borde göra det.

Dag 7: Min bästa vän

2010-12-18T20:15:00.003+01:00

Jag och Maria våren 1981. Lika gamla som Matilda nu, lite över tre år. Matilda som precis har fått sin första bästis, Olivia. Början på ett liv av vänskaper som kommer och går.

Nu har jag försökt skriva inlägget om min bästa vän i nästan en vecka. Men det går inte. Varje vän betyder så mycket för mig på så många olika sätt att jag inte kan göra någon ledsen genom att välja en. Jag måste i så fall döpa om detta inlägg till "Mina bästa vänner", men ändå vill jag inte nämna någon speciell. Jag har iallafall flera och det är de jag ringer när jag är ledsen eller glad eller kanske bara lite tom.
Det är fint att ha olika vänner som man pratar med om olika saker. vänner som har känt en länge som som kan se det verkliga djupet av vad som händer i livet. Vänner som man har träffat på jobbet som man kan ösa ur sig sina vardagsproblem för. Vänner som också är ens familj som man kan slappna av helt med. Och vänner man bara har, jag blir alltid så lycklig när jag tänker på att jag är över 30 och fortfarande får nya vänner ibland.
Men jag skulle också kunna skriva något om min bästis. Min bästis som jag delade allt med från bebisålder fram tills mitten av högstadiet. Vi delade nappflaska, vi lekte oss igenom precis hela barndomen tillsammans. Men när när tonåren kom utvecklades vi åt olika håll. Hon var tuffast i skolan, jag var väl något som var nästan tvärtom. Då funkar det inte att vara bästisar. Det spelade ingen roll att vi inte gick i samma klass. Sorgen var stor och jag kände mig ensam, övergiven. Men det var som förutbestämt, det hade aldrig gått att fortsätta. Jag önskar att jag kunde säga att vi återupptagit kontakten, men det har vi inte. Kanske brytningen var för stor helt enkelt. Men hon finns iallafall, ibland möts vi i Åkersberga när jag är där för att hälsa på mamma och pappa. Min allra första bästis.

En av de sista bilderna på mig och Maria tillsammans, våren 1992 då vi var 14 år och skulle fylla 15. Jag kan inte titta på den utan att det gör lite ont i mig. Högstadiet var inte min tid, det kan man väl kanske se på mitt ansiktsuttryck. Det var Marias tid, eller så kändes det åtminstone för mig. Vad hon kände vet jag tyvärr inte. Men kanske finns det inte någon som enbart med glädje minns sin högstadietid.

Mycket mycket

2010-12-15T09:26:00.003+01:00

I dag är det fullt upp, verkligen. ett reportage om genusarbete på förskolan på förmiddagen, sen tåg till Stockholm och lunch med fin vän innan jag möter upp en annan fin vän, min parhäst Pernilla Sjöholm. Tillsammans ska vi mingla lite med branschen. det blir en del sånt nu innan jul, till och med för mig som egentligen inte alls är en mingelperson.

Bjuder på en bild från vår stora resa så länge. En vild känguru som jag hade ett "moment" med en solnedgångstimme på Kangaroo island. Den hoppade lite betade lite, tittade på mig. Jag smög efter och tog bild efter bild. Magiskt.

Sorry...

2010-12-14T10:57:00.003+01:00

... för uppehållet. Helgen och lite annat besvär kom emellan. Nu vill jag i alla fall skriva! Återkommer med fortsättning av mina temainlägg under dagen ungefär. Tills dess får ni roa er med ett Photoshopmisstag!

Dag 6: Min dag

2010-12-08T10:50:00.010+01:00

07:20 Vaknar klockan av att Matilda ropar på mamma. Överraskande nog har hon sovit hela natten, första gången efter ett misslyckat försök att få henne att sluta med napp vilket har resulterat i att hon vaknat minst tre gånger bara för att kolla att vi inte försökt igen. Nu verkar det traumat vara över, skönt.
I dag är en stressig dag, en dag då jag inte kommer att se Matilda igen i vaket tillstånd.

08:15 Jag drar Matilda till förskolan på snow racern (heter det så? Eller heter det bob nuförtiden) och sen rusar jag hem för att ta bilen med mig till jobbet.

09:00 Hämtar kameran på kontoret och beger mig till Missionskyrkan för att göra en intervju med några tjejer som arrangerar "Schysst jul"-marknaden här i stan. Efteråt tar vi några bilder vid deras banderoll, det är svinkallt ute (-12!) så det blir ingen längre session.

10:00 Tar en snabb sväng på stan för att köpa finskor til min svägerskas son. På lördag ska de gifta sig, min bror och hon.

10.20 Några timmars jobb på loftet. En trappa ner är en fotograf från Svenska Dagbladet på plats för att fotografera mat tillsammans med Liselotte och hennes assistent Ylva. Försöker hitta inspiration till, och skriver slutligen, en krönika med Springsteens "Nebraska" i hörlurarna. Försöker planera in ett jobb och flytta några andra. Ringer några samtal.

12:30 Lunchlåda mitt i matfotograferingen. En fin hund, svd-fotografens, är och hälsar på kontoret i dag och han blir väldigt förtjust i mina strumpbyxor.

14:00 Pernilla och jag åker till Ikea, Rusta och lite secondhand-affärer för att köpa fina saker till vårt loft. Det tar orimligt mycket tid som vanligt, vad är det med Ikea som gör att man hamnar i ett tidshål? Vi är svettiga och stressade, vill ju tillbaka till våra kolleger för att julpyssla på kontoret.

18:00 Kontoret hänger upp ljusslingor och julgranskulor och dricker champagne istället för glögg.

20:00 Vi äter julmiddag på Magnussons. Det blir oxkind, som jag aldrig har ätit (äter aldrig sånt lyxkött, så är det med en vegetarian i huset) Jag har världens bästa kollegor!

23:00 Tar en taxi hem. Tittar till en sovande Matilda och går och lägger mig.

Fin dag!

Dag 5: Vad är kärlek?

2010-12-07T15:38:00.003+01:00

Svaret finns här. Hos Martin och M, i november 2007

Och svaret är både enkelt och svårt. Kärlek är inte en enda känsla, inte bara lycka utan också sorg, saknad, ilska och en massa andra känslor som ibland är så starka att man nästan inte orkar. Det är bitarna i pusslet som bygger kärlek.

En sån tur man har som får känna allt det där, som har några att känna så inför.

Kärleken finns förresten inte bara i min familj, den finns också bland mina fina vänner som jag inte skulle klara mig utan. Och som jag också kan bli osäker inför och arg på, sakna och gråta över. Så som det är med kärlek.

Nejdå....

2010-12-06T09:58:00.005+01:00

... jag längtar inte ALLS tillbaka till den skira, ljusstarka våren i Adelaide. Inte alls till en vacker bilutflykt till vindistriktet och glada luncher med fina människor. Inte alls till att plaska med fötterna i strandbrynet och klappa känguruungar. Inte alls. Jag är så nöjd med snömodd, sömnbrist och mörker. Så. Nöjd. Inte.

Min enda tröst är att det inte är vår i Australien längre utan stekhet sommar och det längtar jag inte riktigt lika mycket efter. Bara nästan.

Dag 4: Det här åt jag i dag

2010-12-03T13:32:00.006+01:00

Den här dagen är inte representativ för vad jag alltid äter, i alla fall inte middagsmaten som oftare består av typ enkla pastasåser och fiskpinnar än av lyxmat med råvaror från saluhallen. Men iallafall, det har varit en riktig lyxdag och såna ska man ju ha ibland!

Frukosten var i och för sig inte så spektakulär. En tallrik flingor med mjölk, såna där flingor med en massa socker inbyggt och torkade bär i. Älskar såna, jag har börjat köpa dem jämt med undanflykten vardagslyx. Sen åt jag upp Matildas halvätna ostsmörgås också (hon har väldigt svårt att få i sig frukost, i dag fick vi i henne lite smörgås genom att säga att den var en bloch att hon skulle ta tuggor så att det såg ut som hjul. Eller hur det nu var). Och en kopp te.

Lunch. Jag och tre kollegor på kvartersindiern. Kycklingcurry, mattar paneer (min favorit! Vilken tur jag hade idag att det fanns på lunchmenyn!), bröd och så cola light att dricka. Chaite.

Och så fredagsfika på kontoret. Det här är verkligen inte en typisk dag! Men vi är så många på kontoret nuförtiden, med en ny trevlig journalist på lofet och en ny trevlig journalist nere med Liselotte i köket så måste man ju fika lite.

Sen middag. Hemlagad sushi! DEFINITIVT inte varje dag! Med lax, räkor och avokado. Matilda älskar sushi och kan lätt klämma i sig tio bitar men inte idag. Hon tyckte (utan att ha smakat) inte om "det gula som pappa hällde på riset". Risvinäger alltså, man ska aldrig visa barn exakt hur man förbereder maten....

Och sen fredagslyx förstås, men den har jag inte ätit än. Vindruvor och apelsinläsk!

Vilken matdag! Jag blir helt imponerad när jag läser det.

Dag 3: Mina föräldrar

2010-12-02T11:20:00.003+01:00

Min pappa och mamma läser för sina två äldsta barnbarn Kalle och Nora, som på den här bilden är bra mycket yngre än de är nu!

Mina föräldrar är de som jag har att tacka för mycket av det jag är. Jag är så tacksam för att de aldrig tvingade mig i någon riktning utan att jag har fått välja själv, på gott och ont. Det är det finaste man kan få och det hoppas jag kunna ge min dotter också. Tack!

Dag 2: Min första kärlek

2010-12-01T09:54:00.006+01:00

Jag är inte den som blir kär så lätt. Jag kan nog räkna på ena handen de gånger jag varit kär på riktigt. Och jag tror faktiskt att jag var 17 år första gången, alla gånger innan var bara påklistrade i jämförelse.

Det var en riktig sommarkärlek, sommaren före sista året på gymnasiet. Jag och min kusin var ute och tågluffade och hittade inte bara nya fina platser utan också oss själva och ett helt nytt sätt att vara. Vi var på Roskildefestivalen för allra första gången. Vi reste till Amsterdam och gick på Technoklubb. Badade i Bodensjön. Drack öl i München. Och sen, redan förändrade och mycket äldre än innan vi påbörjade resan två veckor tidigare (ja, vi reste VÄLDIGT snabbt...), reste vi till England. På Isle of wight skulle vi hälsa på Sally, en engelsk tjej som varit utbytesstudent i min skola. Och hos Sally fanns Alex. Han hade långt ljust hår och smala läppar och jag föll handlöst. Han var det mest fantastiska jag hade upplevt och fortfarande när jag tänker på det så kan jag känna i magen hur det kändes då. I strandbrynet när vi var ute en natt och tände en brasa. När vi satt i vardagsrummet och tittade på varandra över ett hav av folk. När han spelade musik för mig (Morphine minns jag att det var, den här låten). Egentligen minns jag lite av vad vi egentligen pratade om, vad som egentligen hände mellan oss, jag minns mest själva känslan av total förälskelse.
Vi reste hem, jag var tung av saknad. Den hösten präglades av evig väntan på post (på den tiden fanns inte email och facebook så det var brevlådan som gällde). Och en dag mitt i mökret damp det ner ett vykort, ett blått med suggestivt mönster. Hans handstil var rund och glad. Och jag bestämde mig för att jag MÅSTE dit. Så det jullovet reste jag tillbaka, till Devon där han bodde.
Men känslan var inte densamma. Vi reste tillsammans till York där han pluggade och han fick influensa och låg mest och sov. Jag minns mest att jag köpte ett efterlängtat par lila Dr Martens med stålhätta, en halv storlek för små, som gav mig brutala skavsår.
Sen reste jag hem, lättare i sinnet eftersom jag inte behövde sakna så mycket. Vi tappade snabbt kontakten. När jag tänker nu så tycker jag att han var ganska vag, inte så väldigt intresserad av mig egentligen. Han kunde försvinna och vara borta i timmar och inte säga var han hade varit. Den där sommaren, den första, klättrade han ut genom fönstret mitt i natten och kom tillbaka nästa eftermiddag utan vidare förklaring. När vi åkte tåg somnade han i en annan vagn och jag satt ensam på min plats och väntade. I dag är jag så trött på såna killar, killar som är alldeles för medvetna om hur de själva verkar och som försöker för mycket. Men då. Det var precis vad jag ville ha just då, när jag precis fattat vem jag själv ville vara.

Dag 1: Om mig

2010-11-30T13:09:00.009+01:00

En insändare i Kamratposten från 1989 (klicka gärna på bilden för att förstora). En egen illustration (den hoppande flickan) till min insändare och fyra svar i ett senare "Svar på tal". Det var lycka för en 11-årig Johanna Stenius. Och det slår mig att: Det här är jag. Den här tidningssidan sammanfattar den jag fortfarande är. Jag har inte tänkt på det så väldigt ofta, men hela mitt liv har präglats av att jag skriver, på ett eller annat sätt. Och att andra läser det, uppmärksammar det, inspireras eller provoceras av det, det är lycka.
Stora präntade bokstäver när jag som två-treåring blev chefredaktör för min första tidning: Hemexpressen, som jag och mina äldre bröder producerade för att skicka till farmor i Finland.

Textade rader i en rosa dagbok med lås när jag som sexåring reste till USA med familjen över sommaren.

Långa brev riktade till mina favoritförfattare Viveca Sundvall och Barbro Lindgren, som jag tyvärr aldrig skickade.

Senare sida efter sida i en stor svart dagbok med långa resonemang med mig själv om hur mycket jag var värd i förhållande till omvärlden. Som det är när man är 16 år och ganska vilsen. (och ja, också en lista med killar jag hade kysst, måste väl erkännas)

I skoltidningen på gymnasiet. Novelltävlingar och dikter.

En lång brevväxling med en holländare jag hade träffat i Prag på skrynkliga papper, långa och många sidor varje vecka som författades på bussen, på lektionerna, i mörkret vid mitt skrivbord.
Sen en tids tystnad, efter en mycket dålig svenskalärare som inte förstod bättre. Då trodde jag att det var teater jag skulle syssla med. Men sen hamnade jag på rätt spår igen. Det började med påbörjade noveller, långa brev och poetiska b-uppsatser. Sen kom jag in på journalistutbildningen. Och på den vägen är det. Skriva är min väg framåt. Nuförtiden kanske inte allt är lika passionerat, inte när man skriver som yrke.
Men ändå. När någon hör av sig för att de påverkats av något som kommit från mina händer. Det är magi. Då kommer känslan tillbaka, den lycka jag kände när jag satt vid vardagsrumsbordet i Åkersberga och skrev till Du -89. Känslan av att det man skapar kan leda till något nytt och mycket större.

Från en lycklig

I´m back!

2010-11-29T10:43:00.006+01:00

En smula kitschigt... och alldeles, alldeles underbart.

Koh Chang, 13 november.

Ska man ha en bloggpaus så ska den vara rejäl! Men nu får det vara nog. Jag är sedan en vecka tillbaka på jobbet och det är minus tolv grader ute. Jag kan inte låtsas att jag är i Australien och Thailand längre, tyvärr. Så nu är det nu. Och jag har GIFT mig! Inget är sig riktigt likt, med andra ord. Sitter och skriver med min ring i vitt guld på fingret och känner mig glad, trots att det visst går magsjuka på förskolan nu. Så mycket en resa kan göra för livet. Underbart. Hoppas den får mig att stå emot mörkret ändå tills det har vänt nån gång i.. mars?

Jag lovar att bjuda på bilder från vår resa framöver, måste bara rensa lite först (ett kamerainköp någonstans där i mitten av resan orsakade ett fotograferande utan motstycke, kom hem med över 3000 bilder...) För att liva upp bloggen lite ska jag också kopiera all andra i hela världen och följa den där listan som tydligen ska göra underverk. Med början i morgon, eller i alla fall nästa inlägg!

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Med hjärtat i 1940-talet

2010-11-04T09:47:00.000+01:00

Reportaget "Med hjärtat i 1940-talet" publicerades i Antik & Auktion i november 2010. Texten har också varit med som en del i det nationella provet i svenska och temat "inre och yttre resor" hösten 2011.

"Hon fyndar nostalgi på Internet och loppisar, har veckortidningar från 1945 i tidningsstället och lägger håret två gånger i veckan. Miriam Parkman är bara 19 år men uppfylld av allt som heter fyrtiotal."

(Klicka på bilderna för att läsa på skärmen)

Miriam jobbar på fantastiska Pärlans konfektyr och hennes blogg hittar du här.

Down under!

2010-10-22T00:20:00.002+02:00

Befinner mig nu i Adelaide, Australien! Skriver mest på resdagboken.se när jag är här, följ oss gärna här!

Vi ses på andra sidan!

2010-10-12T22:59:00.001+02:00

Nu drar jag! Inget jobb på sex veckor, ny resväska inhandlad, nallar och vällingpaket packade. Mot Singapore, Australien och Thailand med min lilla familj. Jag kommer att uppdatera då och då, håll ögonen öppna! Garanterar spännande nyheter!

Omvänd

2010-10-08T10:16:00.003+02:00

På grund av extrem stress inför en mycket lång resa är uppdateringen lite sporadisk här just nu. Men jag tänkte iallafall tipsa om att jag i dag gör bort mig på flera ställen i Uppsalas lokaltidningar. Jag och Pernilla har nämligen gjort ett utelivstest, där jagbland annat botar min karaokefobi och visar benen i en bowlinghall. Läs tidningen som e-tidning här (funkar tyvärr bara idag).

Jag och mina nya kompisar sjunger ut till Dolly patrons "Islands in the stream". Foto: Pernilla Sjöholm.

Jag har också en krönika ute i dagens City, som handlar om att ge pengar till välgörenhet. Läs den här.

Nu är jag svensk igen

2010-09-21T11:19:00.002+02:00

Efter gårdagens uppgivenhet har jag tänkt om lite. Vilken tur att jag är svensk, så att jag verkligen har chans att vara med och stoppa den här sd-galenskapen. Jag vet att jag genom mitt sätt att rösta och vara inte på något sätt har bidragit till det hårda samhällsklimat vi plötsligt har hamnat i. Det tänker jag fortsätta.
Jag blev efter igår uppmärksammad på hur vi här i Sverige reagerar på främlingsfientlighet jämfört med i Finland. Vi demonstrerar, protesterar, politikerna tar ställning och säger ifrån. Detta till skillnad från Finland där det rasistiska partiet Sannfinländarna har mycket stark medvind och inte många säger ifrån alls på det sätt som vi gjort här i Sverige de senaste dagarna.

Vår kraftiga reaktion är något att vara stolt över, även om jag fortfarande skäms gränslöst för att det finns så många okunniga intoleranta människor här i Sverige. Jag såg på nyheterna i går, när en sd-väljare skulle motivera sin röst. "Det är en massa våld och skit här", sa hon. "Och det kan inget annat parti än Sverigedemokraterna göra något åt?" frågade reportern. "Nej, det tror jag väl inte", sa väljaren.

Djupare än så går alltså inte väljarens övertygelse om att Sverigedemokraterna är något att ha. Det går att ändra på!!!!

En svart dag

2010-09-20T14:44:00.009+02:00

Jag vill bara förklara för resten av världen: vi är inte så här. Sverige ÄR inte så här. De som röstar som de gör, de vågar inte ens stå upp för sig själva och säga att de gör det. Jag har aldrig träffat någon som sagt att de röstar på Sverigedemokraterna. Jag tittade på valstatistiken, och enligt den är det 27 personer som röstar på sd i mitt bostadsområde. Hur är det möjligt, vilka är ni? Varför kom ni inte och frågade mig så jag kunde tala er tillrätta? För inte är väl folk så onda, visst är det okunskap som gör att ni röstar på rasismen? Jag måste tro det för att kunna tro på människan alls.

Jag röstade rödgrönt och är såklart fruktansvärt besviken idag. Men det är ingenting mot den ilska och frustration jag känner över att ett främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Jag skäms över att jag bestämde mig för att bli svensk medborgare när jag blev myndig. Jag vill inte vara svensk i dag.

Och förresten, bor du i Stockholm så gå då och demonstrera för allt i världen.

oj!

2010-09-14T11:25:00.003+02:00

Hittade just denna information på Akademiska sjukhusets hemsida. Det är ju jättebra att de vågar lyfta framfördelarna med flaskmatning. "En del kvinnor känner lättnad medan andra upplever besvikelse och skuld över att de inte ammar". Så enkelt beskrivet kan det vara. Jag vet inte när den här infon kom upp men jag är glad att den finns där.

Samtidigt är den ju väldigt kortfattad, jämfört med den omfattande information som finns om amning. Men man får se det som en start.

Regn hos mig

2010-09-13T14:54:00.002+02:00

Det regnar på kontoret i dag. Smatter mot takfönstret och ganska mycket regnkänsla också inuti mig, av olika anledningar. Jag jobbar med flera olika trådar samtidigt och kommer inte riktigt framåt med någon av dem. Hänger mer på Spotify än med det jag borde göra. Kör med min och Pernillas patentlösning för sega dagar: Red bull. Nähe, det funkade inte heller. Tittar på Arubabilder. Surfar Thailandshotell. Funkar lite. Jag tror det stavas måndag. Återkommer imorgon.

Butterfly farm

2010-09-10T16:57:00.003+02:00

Jag har gått från att undra om det var en bra idé att jag och Martin köpte ett nytt kameraobjektiv till att tycka att det var en mycket bra idé. Det hände när jag såg hur fjärlisbilderna från Aruba blev. Butterfly farm, det kändes som ett litet ställe om man har varit på Fjärilshuset i Stockholm. Men i Stockholm finns ju inte ett sånt här ställe utomhus alldeles bredvid stranden förstås!

Ny krönika

2010-09-10T09:26:00.002+02:00

Det har blivit mycket åsikter här den senaste tiden. Så kan det vara när det närmar sig val och man frustrerad över att det inte ser ut att bli regeringsskifte den här gången. Hur som helst, nu kan ni få läsa mina åsikter om något helt annat, nämligen nyblivna studenter. I min senaste krönika som finns här.

Ja!

2010-09-10T09:23:00.008+02:00

Skalman vet vad han pratar om!

Individuell föräldraförsäkring!

2010-09-09T16:56:00.002+02:00

Av olika anledningar har jag de senaste dagarna på flera håll fått ta ställning i frågan individuell föräldraförsäkring. Det är en ganska enkel fråga - klart att man ska använda de verktyg som står til buds för att föräldrar ska bli jämställda! Men mitt ställningstagande blir att en tredelad föräldraförsäkring är mest flexibel. Tre lika stora delar, en till mamman, en till pappan och en del som man kan välja vem som tar. En mellanväg är det ju, för lagstadgat 50-50 är egentligen en tydlig fingervisning om vad som är idealiskt. Jag har med andra ord lite svårt att bestämma mig... tredelat eller tvådelat? Att en förändring behövs står iallafall klart.

Yes!

2010-09-07T13:24:00.002+02:00

Äntligen en debattartikel som skriver vad jag tycker! Först var jag irriterad på dåligt förberedd reporter under Lars Ohly-utfrågningen men nu är jag bara glad att det blev som det blev. En ordentlig debatt kring detta är precis vad vi behöver.

Pappan är viktigare för barnen än amningen. Så enkelt är det. Så enkelt ÄR det.

Hatar´t

2010-09-07T11:50:00.004+02:00

Jag läste en så himla rolig kommentarstråd i dag, till ett inlägg hos Bloggkommentatorerna. Det handlar om bloggares språk och vilka som det går inflation i, som alla bloggare använder som bara är så sjukt krystade. Diskussionen är så himla komisk för att alla är så otroligt upprörda! Det märks att det faktiskt är många som identifierar sig delvis genom vilka bloggar de väljer att läsa.

Jag kommer aldrig att bli någon "riktig" bloggare. Min blogg är nog mer en sorts hemsida-dagbok än något som rapporterar mitt dagliga liv i form av outfits, inköp och middagsrecept. Nej, det är inte min grej. Däremot läser jag med ganska stort nöje och lika mycket irritation andras bloggar och ja, det finns verkligen uttryck som man kan ledsna på. Sen är det roligt att många bloggläsare vill låta som bloggskribenterna i sina kommentarer. Ett bra exempel är Niotillfem-Sandra, vars läsare aldrig skriver "kille" utan "pojke" och som alltid skriver "åh, jag dör lite". För övrigt ett av de löjligaste uttrycks om finns. tillsammans med "gillar´t", "klicka hem" och "fredagsmys". Det kanske inte är någon annan än jag som bryr sig om såna här språkförtretligheter. Men tänk på att jag alltid varit sådan, det är mer än tio år sen jag gick runt och satte upp små klistermärken med texten "Varning för särskrivning" på irriterande skyltar på stan. Bloggarna har gett mig en helt ny irritationskanal. Älskar´t!

När bröllopsklockor ringer

2010-09-06T16:10:00.003+02:00

I min ålder går man på många bröllop. Länge trodde jag att det inte skulle bli så för mig, att just mina vänner var annorlunda och inte skulle känna att de behövde skriva till altaret. Så blev det inte. De gifter sig på löpande band och det är möhippor, finklänningar och talskrivning i en salig röra. Då går jag nog ändå inte på lika många bröllop som de flesta andra. Tre blir det för mig i år. Ett var i augusti, fina Jessica och Thomas slog efter tio år tillsammans till med ett lantligt bröllop i Orlunda utanför Vadstena. I oktober ska vi på ett annat bröllop, när Martins kompis gifter sig på stranden i Adelaide, Australien. Det blir en lång resa för ett litet bröllop men det ska också bli vår Stora resa, vår kanske bara en gång i livet-resa tillsammans hela familjen. Tre veckor i Adelaide, två i Thailand. Och så ett bröllop dessutom, och Matildas treårsdag.

Men iallafall. I helgen var jag också på bröllop. Och kanske var det mitt finaste hittills. Helt enkelt därför att bruden och bruden var så oemotståndligt, skandalöst, hejdlöst och sprakande lyckliga och förälskade. Jag skulle vilja säga att jag har aldrig har sett någon som är så kär och säker som min vän M tillsammans med sin fru T. Jag var fotograf för dagen men tårarna sprutade bakom kameran och jag tror aldrig jag har hört så ljudliga snyftningar från resten av bröllopsgästerna. Och då var vi ändå utomhus. Fantastiskt är vad det är, när det är totalt ohejdad jättekärlek som leder fram till ett bröllop. När bröllopsfesten kommer i skymundan för att brudparet är så fullständigt inneslutna i sin egen lyckobubbla.

Jag har känt M i många år och vi har bokstavligt talat sett varandra genom vått och torrt. Jag vet hur lång hennes väg har varit och kanske är det också därför mina starka känslor inte släpper såhär två dagar senare. Åh. Det är så bröllop ska vara.

Om valfilmer och pr-trick

2010-09-03T14:17:00.002+02:00

Jag ska inte låta Sverigedemokraterna förkomma ofta i min blogg, det lovar jag. Men en sak måste jag ändå få skriva. Deras valfilm. Som alla pratar om, skriver om, förfasas över. Den är hemsk. MEN: det måste bara vara ett pr-trick. Inte kan de på något vis ha trott att den där filmen skulle få visas i TV? Istället har de fått en massa uppmärksamhet som är positiv för dem, deras valfilm finns överallt på nätet och Danmarks regeringspartier vill skicka valbevakare till Sverige för deras skull. Herregud.

Nu hittade jag en artikel om detta, jag är tydligen inte först med mina misstankar, vem hade trott det?

Aruba, Jamaica....

2010-09-02T15:17:00.002+02:00

Manchebo beach

Oranjestad

Manchebo beach

Arikok

Mer om Linda och pekpinnarna

2010-09-01T16:14:00.004+02:00

Linda Skugge har svarat på gårdagens blogginlägg om min känsla av besvikelse. Och ja, det är ju som hon säger. Alla har rätt att förändras, bli vuxna, ha barn och känna vad man vill inför dem. Också Linda Skugge. Och barnen, ja, de är ju onekligen det viktigaste vi har. Det var väl inte riktigt det jag tyckte var problemet. Problemet är alla de tjejer som tyckte att de kunde lita på Linda Skugge som som nu inte kan göra det längre. Problemet är att inte kunna acceptera att folk inte alltid känner lika som en själv. Och det är där Maria Sveland är annorlunda. Hon har aldrig påstått att hon vet vad som är bäst för alla andra och försökt skriva folk på näsan. Hon bara är och gör som hon själv tycker är bäst och säger det. Det är man i sin fulla rätt att göra utan att bli angripen.

Jag ifrågasätter inte Linda Skugges personlighet, bara behovet att kritisera andra för att framstå som bra. Jag förstår nu att hon svarar på ungdomars frågor i Icakuriren i egenskap av en helt ny, "vuxen" roll. Problemet är att jag tror att många skriver till den gamla Linda, den som förstår precis hur de känner utan att vifta med pekpinnar. Men kanske har jag misstolkat?

Förresten, i SvD-intervjun som startade hela diskussionen säger Maria Sveland att hon mest blivit ifrågasatt för att hon själv levde mitt i kärnfamiljen, gift och med två barn.

– Man kan bara föreställa sig vilken kritik jag hade fått om jag var frånskild, barnlös och lesbisk. Det där är en klassisk härskarstrategi.

Senare i artikeln kommer det fram att hon numera ÄR skild. Och ja, det är bara att konstatera, då kommer kritiken. Så rätt hon hade.

Samma ämne, samma tröttsamma vinkel...

2010-09-01T16:02:00.003+02:00

Nu har det kommit ny amningsstatistik och tidningarna är ju så uppfinningsrika (här också). Det är samma gamla vinkel att det är upprörande att färre mammor helammar sin spädbarn, att det är fel på rutinerna, att det är problematiskt (År 2008 ammades 85 procent av de en vecka gamla barnen helt, en nedgång med 4,3 procentenheter jämfört med 2004). Jag skulle vilja lyfta fram en annan vinkel, en som är mer positiv och kanske mer riktig, som också DN tar upp lite längre ner i artikeln: färre kvinnor helammar sina spädbarn för att de har lärt sig att de har ett val! Färre mammor helammar för att de insett fördelen av att dela på ansvaret för spädbarnet. Färre mammor helammar för att föräldrar börjar inse vikten av att ha flera betydelsefulla vuxna i ett spädbarns liv. Det är ju bra!

Som alltid är det oerhört nedslående att läsa kommentarsfältet till artikeln. Det finns så mycket fördomar och okunskap kring de här ämnena. Jag har fått hålla i mig för att inte ge mig in i debatten. Vill inte stånga mig blodig mot en betongvägg, inte just i dag.

Jag minns en gång...

2010-08-30T23:10:00.006+02:00

... när Linda Skugge var en förebild och räddning för unga tjejer. Hon var medredaktör till den viktiga boken Fittstim, hon gav ut den brinnande krönikesamlingen Saker under huden. Det måste ha varit i ett annat liv. För ärligt talat, hur enkeltspårigt, inskränkt och egoistiskt är inte detta? Eller detta? Jag fattar inte vad som hände. Hon blev väl vuxen, antar jag. Men jag är också vuxen. Jag har också barn och eget företag. Och inte tycker jag annorlunda om mig själv som ung och sökande för det. Och framför allt känner jag inget behov av att ständigt trycka ner andra och på det sättet få bekräftelse. Annika Marklund skrev för något år sen en bra krönika om besvikelsen hos alla de som haft Linda som förebild (jag var lite för gammal). Läs den här om ni undrar hur jag menar.

Håller med Linda Skugge gör såklart Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet söndag bland annat (där hon för övrigt har världens kissnödigaste byline, jag reagerar varje gång jag läser. Hur kan man över huvud taget försöka sitta ner i en så kort kjol. Och så höga klackar? Det är absurt.) Jag bestämmer mig. Det här måste vara ett klassiskt fall av jämförelse-försvar som småbarnsföräldrar ständigt hamnar i. Man vill racka ner på andras val för att bekräfta sitt eget. Det började redan under graviditeten (ÄTER du sushi, hur VÅGAR du??), fortsatte under spädbarnstiden (AMMAR du inte, det är ju det BÄSTA för barnet??) och tycks gå vidare ända tills barnen flyttar hemifrån. Man kunde tycka att professionella kvinnor som Malin och Linda skulle veta bättre. Men kanske det är svårt, man är ju väldigt känslig när det gäller sina barn och vill känna att man har gjort rätt val. Det ursäktar däremot inte att Linda Skugge inte tar sitt ansvar som före detta förebild och slutar att svara på tonåringars läsarfrågor i Icakuriren.

Det här är säkert ingen nyhet för många (särskilt inte er som läser Bloggkommentatorerna, där jag hittade inspirationen till detta. Har annars inte ork att läsa Linda skugges blogg). Men ändå.

Vill också passa på att tipsa om Maria Svelands bok Bitterfittan. Den är fantastiskt bra och jag längtar efter att läsa också hennes nya bok. Med det menar jag inte att man måste känna igen sig i varje mening eller se boken som en "sanning". Men den är engagerande, tankeväckande och jättebra underlag för diskussioner.

Studentguide

2010-08-30T08:44:00.006+02:00

Mitt nya uppdrag för hösten är att jag två gånger i veckan skriver nyhetsartiklar och annat för tidningen 18 Minuter. Är jättepeppad inför detta, jag har verkligen saknat dagstidningsjobbet! I dagens tidning kan ni läsa min lilla guide till Uppsala för nyblivna studenter. Där finns det viktigaste man måste veta, till exempel var man möts om man ska gå och fika och var Strindberg satt och pluggade.

Klockan vid stora torget. Här möts Uppsalas shoppare (och en och annan nollningsgrupp som ni ser)

Kontraster

2010-08-29T11:36:00.003+02:00

Jag uppskattar kontraster, det gör jag verkligen. De kan bli väldigt tydliga när man reser. Som Arubas paradisiska Baby beach, där oljeraffinaderiet dominerar bakgrunden. Kunde ha stannat där och fotat i en hel dag minst, tyvärr fanns inte tiden. Sen finns det kontraster jag inte uppskattar. Som att vara i tropikerna en helg, och nästa ligga nerbäddad i den värsta förkylningen på år och dar. Det kunde man faktiskt vara utan.

Om regnbågsgraviditet

2010-08-27T19:50:00.004+02:00

Jag bara måste tipsa om en helt fantastisk blogg jag brukar läsa. Det är lesbian mama wannabe som skriver så vackert om hennes och fästmöns väg till en egen familj. För två veckor sedan var de i Danmark för sin andra insemination - och idag har hon plussat! Läs, att hon är svensk kan man inte ana för hon har så vackert språk på engelska.

(bild härifrån)

Hemma igen

2010-08-25T20:14:00.006+02:00

Jag hade tänkt blogga från Aruba men det blev inte så. Det var alldeles för intensivt, varmt, vackert för att jag skull öppna datorn några längre stunder (och när jag gjorde det så hade jag en krönika som var tvungen att bli skriven). Så nu är jag hemma igen. Kroppen känns som vadderad på insidan av jetlag och fjällande på haka och näsa. Vilken resa - helt otroligt vad man kan uppleva på kort tid om man ger sig sjutton på det. Jag har bott på samma hotell som Greta Garbo en gång gömde sig på, ätit hummer tills jag storknade, snorklat över ett vrak från andra världskriget och badat vid några av världens bästa stränder. Bland annat. Jag lovar att lägga upp mer bilder så fort jag kan!

Flamingo vid Renaissance island, en exklusiv strand-ö enbart för hotellgäster som vi fick titta på en dag. Flamingorna stolpade oblygt omkring bland solstolarna, surrealistiskt var ordet.

Dea Norberg

2010-08-19T21:24:00.000+02:00

När vi reste till Las Vegas träffade vi bland annat svenska Dea Norberg som hade fått en stor roll i en show, Viva Elvis på då nyöppnade Aria Hotel & Casino (skönaste hotellsängarna någonsin. N å g o n s i n). En helt fantastisk och inspirerande människa!
Reportaget publicerades i Aftonbladet söndag.
Av: Johanna Stenius
Foto: Pernilla Sjöholm