Ibland undrar jag om jag är en bra journalist eller om jag bara är sjukligt nyfiken på andra människor och vill få en anledning att snoka. Jag kan liksom inte vara ute bland folk utan att fundera över deras liv, varför de gör som de gör, hur det ser ut hemma hos dem, om de har familj, vilka hemligheter de har. Det här gäller främst människor jag inte känner.
Som när jag och Pernilla åkte med färjan hem från Finland förra veckan. Det var en oväntat trevlig kväll på båten, för vi råkade hamna mitt i en finsk singelkryssning där singelpassagerarna gick omkring med blinkande hjärtan på sig. Det var fest och flärd och fullt på dansgolvet, vi hade väldigt roligt när vi satt och tittade på spektaklet, särskilt när det var show med en brittisk Robbie Williamsimitatör som snodde ett blinkande hjärta från en finsk singel och sjöng "Angels" så han blev hes.
Senare gick vi vidare till puben, där det alltid sitter någon trubadur och spelar till allas måttliga förtjusning. Men inte den här gången. Nu var det fest med congatåg runt baren, och en extremt överraskad trubadur som till slut gjorde en stagedive från sin lilla stol upp på ett litet "hav" bestående av finska singelhänder.
"Thank you. I really mean it, thank you. I said I was going to end the show... but hrrm I actually have twenty more minutes."
Genomskinligt.
En halvtimme senare hade trubaduren, som vi direkt kunde avgöra var svensk på det blonderade håret med slingorna, de fabrikksslitna jeansen och alla läderarmband och smycken, spelat sin sista cover till ackompanjamang av en skrikande finsk gubbe som önskade låtar ingen förstod namnet på. Vi kunde inte slita oss trots att allt fler droppade av. Som vanligt dök potentiella artikelvinklar upp i huvudet också. Det går som på automatik.
Jag fick nästan tvångstankar om trubadurens liv. Vem är det som blir trubadur på en finlandsbåt? Varför? Hur jobbar man? Hur ofta? Vad gör han när han är ledig? Är det här hans karriärmål eller hade han hellre velat göra egna låtar? Var brukar han mer jobba? Vilka låtar vill folk helst höra? Vilka är de mest bisarra trubadurminnena? osv osv osv i all oändlighet.
Satt kvar vid vårt lilla bord med våra tomma ölglas och hoppades på lite uppmärksamhet för att få ställa alla frågor.
Jag hade så väldigt många frågor.
Så när allt var slut kom han överraskande nog fram till oss.
"Tjena tjejer"
"Är det alltid så här..." började jag fråga.
Och sen var det slut. Två barägare från Jakobstad ville ha visitkort och sedan fanns det en väldigt mycket yngre tjej med stor urringning som hade suttit väldigt rak i ryggen bredvid scenen med fokuserad blick och irriterad vinkat bort sina kompisar i lagom tid före "konsertens" slut. Hon vann uppmärksamhetsstriden. Trubaduren satte sig bekvämt tillrätta intill henne och la upp en inkännande min.
"Hello, is it your first time on a ferry?"
"Yes, I mean NO, no no, its not. Me and my friends..."
Pernilla och jag satt båda och stirrade på dem med öronen som trattar, tills jag kom på mig själv och viskade till henne att vi verkligen måste gå.
"Godnatt då tjejer"", ropade trubaduren innan vi ens hade gått förbi honom.
Och jag kände mig som någon sorts pre-40-åskrisande wannabe. Jag som bara ville veta allt om trubadurlivet. Hade redan målat upp reportaget i huvudet. Ville fråga och fråga och fråga. Tänkte inte alls på att det kunde uppfattas som någon sorts raggningsknep.
Nyfikenheten. Den är underbar att ha men ibland undrar jag om jag är lite konstig.
Denna korta filmsnutt tog jag vid dansgolvet, som den här kvällen faktiskt var väldigt likt det som framställs i Viking Lines reklamfilmer. Händer inte så ofta, kan jag säga. Och jag har mandat för har rest med de där båtarna fram och tillbaka och igen och igen sedan jag var sex månader gammal.
En av Vikings reklamer.
