Senaste tiden har jag tänkt mycket på vad man blev ledsen för förr och vad man blir ledsen för nu. Ens bakslag och problem följer ju med genom livet fast livet förändras. På senare tid har jag mått väldigt bra och vart ovanligt stabil. Jag tror att det beror på Matilda, det har varit nyttigt för mig att inte bara fokusera på mig själv hela tiden. samtidigt så blir de saker jag faktiskt blir ledsen och sårad av tydligare nu.
Jag var ganska ensam i skolan. Det gick lite upp och ner, i perioder hade jag kompisar men ibland var jag helt ensam, så där så att jag låste in mig på toaletten på rasterna för att jag inte visste vart jag skulle gå annars. Högstadiet var värst, förstås. Finns det en enda människa som mår bra i högstadiet? Om man gör det så måste det komma någon sorts backlash senare, tänker jag nu. För mitt utanförskap och ensamhet då har fått mig att bli starkare nu och våga stå upp för vad jag tycker. Ibland målar jag upp bilden av mig själv, 14 år, i korridoren i centrumskolan där jag gick. Hennarött hår, pappas norska fiskartröja, alldeles för stor och neonmönstrade tights. Tuffa men veka killen i klassen försöker reta mig men misslyckas eftersom jag inte bryr mig på det sätt han hoppas. "Fan vilka fula kläder, fy fan" säger han. Jag blir ledsen men tar inte åt mig. Jag vet att det är snyggt, jag bara vet det. Jag vet att jag sticker ut bland New Kids On the Blocktröjorna och FBI-jackorna men fast jag mår dåligt så kan jag inte tänka mig att inte ha de konstiga kläderna. Att försöka passa in vore värre, för då skulle det synas att jag var en bluff. Hela högstadiet känner jag mig som någon som hör hemma någon annanstans och det gör jag. I teatergruppen där jag hittar kompisar och till slut hos en snäll kille i parallellklassen som väntar på mig efter lektionerna i nian. Det tänker jag också på ibland, hur han tog kontakt fast vi inte alls kände varandra, bara för att jag var som jag var. Det beundrar jag fortfarande för jag tror inte att många skulle gjort samma sak. Vi har ingen kontakt idag, den killen och jag, men jag kan fortfarande känna att han är en av de mest trogna vänner jag har haft.
Högstadiet alltså. I dag är det inte lika lätt att sticka ut, nu när det är att vara alternativ som gäller. Men jag kan fortfarande bli ledsen på samma sätt när människor dömer mig efter den jag verkar vara och inte efter den jag är. Och jag är fortfarande rädd för att bli ensam utan vänner. För det minnet lever alltid kvar och är inte svårt att återuppliva. Jag vet att det är något som mina käraste vänner idag har fått lida för ibland, att jag plötsligt misstror dem och får för mig att de lämnar mig utanför med flit. Ett beteende hos mig själv som jag inte tycker om men som jag åtminstone lärt mig identifiera och leva med och som numera oftast bara visar sig som en klump i halsen eller en känsla av en dålig dag. Lite som idag, idag är en sån dag.
Det finns inte många bilder på mig från högstadiet men här är en från en av mitt livs bästa dagar: studenten. Runt mig vänner som är som jag, de fanns trots allt och gymnasiet var många, många gånger bättre än högstadiet. Även om det allra bästa är att inte gå i skolan alls.
