måndag 24 oktober 2011

Flaskreflektion i lunchruschen

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:

1. Ett välvilligt nickande, "åh vilken liten, vad söt hon är!" (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).
2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.

Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer "dolt" eller hur man ska säga.
Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

torsdag 20 oktober 2011

Om det hemliga mjölktemplet

BB 2, Uppsala Akademiska sjukhus. Det finns ljus även för flaskföräldrar här, även om man måte kämpa för sin sak lite mer.

Det var en gång en mamma som hade en riktigt traumatisk amningsupplevelse bakom sig. Hon hade ont, bröstvårtorna blödde, hon ammade dygnet runt och barnet skrek och skrek. Hormonstormen gav henne en svår depression så att hon fick gå till psykolog och inte vågade var ensam med sin bebis en enda sekund. Som tur var fick hon hjälp och stöd från en fantastisk bvc-sköterska och en barn-och mödravårdspsykolog. Efter en månad slutade hon amma och började ge barnet flaska. Barnet blev mätt och nöjt, mammans depression försvann, kvar fanns en mycket bättre anknytning och en himla massa kladd och flaskor i hela köket.
Den mamman var jag, för fyra år sedan nästan precis. Jag var säker på att om jag fick fler barn skulle jag inte amma igen, precis lika säker som jag var på att jag aldrig, aldrig mer skulle föda vaginalt. Så blev det - nästan.
När jag blev gravid den här gången blev jag först jätteglad (för vi hade försökt länge) och sedan väldigt nerstämd. Oron för förlossningen och första tiden med barn nummer två var helt överhängande och jag kunde varken glädjas eller jobba eller så väst mycket annat. Halva graviditeten gick åt till psykologbesök, samtal med sjukhusets auroramottagning och ett evigt resonerande med mig själv. Borde jag föda naturligt? Borde jag amma? Trots att jag varit en av de mest pådrivande debattörerna för flaskmatning kände jag pressen och ville prova. Efter beviljat kejsarsnitt bestämde jag mig: jag skulle testa att amma mitt barn nu när jag iallfall slapp oroa mig för en till traumatisk förlossning. De sista veckorna av graviditeten var lugna, jag kände mig trygg. Vi förberedde oss på olika sätt. Aurorasköterskan skrev in i min journal att jag hade en mycket svår amningsupplevelse bakom mig. Jag skrev ett "bb-brev" där jag jag uppgav att jag inte alls var säker på amningen utan bara ville prova och absolut inte bli pressad.
Förlossningsdagen kom, en stor och overklig känsla. Vi kom till bb tidigt på morgonen och jag gav mitt bb-brev till en barnmorska. Vi fick ett rum. Jag rullades ner till operation och ett kejsarsnitt som gick snabbt och enkelt utan större komplikationer än ett blodtrycksfall. Min vackra lilla son skrek och mådde bra och jag var helt närvarande, vilken lycka! Efteråt hamnade jag på ett uppvak några timmar medan Martin och bebisen var på bb. Jag sa åt Martin att absolut ge ersättning om barnet blev för hungrigt. Men det blev han inte, först när jag rullades in på vårt rum började skriken, han var jättehungrig. Och jag ammade.
Först gick det bra. Han blev snabbt nöjd, ville inte suga oavbrutet utan gav mig lite andrum. Varannan timme, 45 minuter. Barnmorskorna var helnöjda, och jag med först. Mjölken verkade ju räcka till, kanske var det det som hade varit problemet?
Men nej, så var det inte. Framåt natten den första dagen ändrades min sinnesstämning. Helt overklig känsla, när de svarta tankarna kom flygande i mörkret. Riktigt hemska saker, sånt som inte ens kom när jag hade depressionen. Jag ammade på, varannan timme ungefär, men redan nästa dag var det tydligt att något var väldigt fel. Jag grät när jag ammade, kände mig inte som mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont och hade redan bildats stora sårskorpor på bröstvårtorna, trots att vi säkert tio gånger kollade med barnmorskorna att jag gjorde allting rätt. Ångesten hängde som ett sjok av svart tyll i luften, Martin vankade oroligt omkring och jag kände mig osäker på allt, mig själv allra mest. Beslutet att inte amma alls var plötsligt mycket svårare, med alla skuldkänslor och osäkerhet som kommer tillsammans med ångest. Vi pratade trevande om att det kanske inte funkade ändå men inget blev beslutat och jag kände mig akut sämre nästan minut för minut.

Barnmorskorna reagerade lite olika på min panik:
Barnmorska 1: "Du kanske kan koma bort från själva amningssituationen, skulle det hjälpa? Du kanske kan pumpa och ge på flaska istället? Fundera på det, valet är ditt"
Barnmorska 2: "Äh, jag har ammat alla mina ungar och det är jättemånga som inte förstår att det ÄR jobbigt i början. Bröstmjölk är bra till allt, till och med röda rumpor!"
Barnmorska 3 (kvällen innan): "Känn efter nu, vi väntar och ser hur det går".

Man kan ju gissa vilken barnmorska som inte över huvud taget hade tittat på mitt brev eller i min journal.

Räddningen kom i form av en helt fantastisk undersköterska. När Martin var på läkarundersökning med lilla Pontus tog hon mig tillbaka till rummet och sa "hördu, jag ser att det här inte alls är bra. Jag har läst dina papper och jag tror att du måste fatta ett beslut".
Ett sammanbrott, ett verkligt stöttande samtal och någon halvtimme senare hade jag slutat amma. Undersköterskan sa att hon skulle informera alla och tog med Martin till ett rum ingen någonsin hade berättat fanns på Akademiska sjukhuset: mjölkköket. Det "hemliga" rummet för mjölkersättning och urpumpad bröstmjölk på flaska som jag aldrig hade fått information om, inte under alla mina intervjuer om flaskmatning inför den här artikelserien, inte under mina samtal med mina föräldrakompisar, inte under mina besök på specialistmödravården och bb. Där hade hon redan innan hon pratade med mig gjort i ordning i en flaska ersättning till oss. Och sen var det inga problem. Barnmorskan (inte hon som hade ammat alla sina ungar, henne såg vi inte mer) kom in med tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och ett informationsblad om flaskmatning (detta var verkligen till min stora förvåning, jag var helt säker på att sådana informationsblad inte fanns). Ville vi ha mer ersättning sa vi bara till så blandade de och ställde i kylen. Som magi var det. Och redan nästa dag mådde jag bättre. Plötsligt fanns det hur mycket hjälp som helst att få, alla barnmorskor hade massor med kunskap om nappflaskor och hur de funkade, hur vi skulle blanda bäst när v kom hem, vilken vinkel flaskan skulle hållas, hur ofta vi skulle ge, temperatur, magproblem. Det var som att dra ur en informationspropp. Inte heller upplevde jag någon kritik mot att jag slutade amma, men det där kan säkert upplevas individuellt. Jag visste ju utan tvekan att det var det enda alternativet för mig och jag har inte någon som helst längtan efter att amma.
Min slutsats blir att, i alla fall här i Uppsala, går det att vara flaskförälder. Men man måste vara förberedd, väldigt påläst om sina rättigheter och veta vad man vill, annars hamnar man lätt i amningsdrevet mot sin vilja. Och gärna ha turen att träffa på rätt personer inom vården också. Det var så nära att gå fel för mig igen, trots att jag inte gjort annat än förberett mig sen jag flaskmatade senast. Och det hände mig förra gången jag fick barn, för då hade jag ingen aning. Därför håller jag med om allt i Petra Jankov Pichas finfina debattartikel som ni kan läsa här.

I en mörk passage finns en anspråkslös dörr....


... till mjölkköket.

Här hänger instruktioner om mjölkersättning på skåpen, det finns nappflaskor och steriliseringsutrustning.

På kylen hänger en lapp om urpumpad bröstmjölk...

... men inne i kylen finns bara en sak: mängder av flaskor med mjölkersättning. Numren motsvarar numret på salen de hör till. Jag är alltså inte ensam, definitivt inte.

Jag och Pontus, tre veckor på måndag.

tisdag 18 oktober 2011

Tvåbarnschock


Mina två. Matilda och Pontus. Livet.
Nu är jag tvåbarnsmamma! Efter tre korta timmar på bb blev jag nerrullad till en operationssal och mindre än en timme efter det var Pontus född. Skilnaden mot min förra förlossning, som mer eller mindre varade i sex dagar, kunde inte ha varit större. Jag är så glad att jag har fått chansen att göra allt annorlunda, tack vare fantastisk mödravård här i Uppsala.