Lite amning igen

Nu ska jag skriva lite om amning igen. Läste ett intressant blogginlägg på Dagens medicins hemsida idag (inlägget är inte så nytt, men jag såg det först nu...). Där står det om en jättestudie som gjorts i Vitryssland på 14 000 (!) barn. Man har följt barnen från födseln upp till skolåldern och genom pricktest kartlagt deras allergier och om mängden allergier kan sättas i samband med amningen. Är inte förvånad över att resultatet visade att amning inte har någon förebyggande effekt, snarare tvärtom. Är inte heller förvånad över att en så här omfattande studie helt ignorerats i svensk media. Vi lever ju trots allt i ett land där brösmjölken är helig och den som säger emot får det hett om öronen.
er vetenskapligt om studien finns här.

Nya amningstider

Livsmedelsverket föreslår idag en ändring i sina rekommendationer om hur mycket alkohol man kan dricka medan man ammar. Kanske kan det minska den fullständigt galna press som många känner när det gäller amningen. Samtidigt kan jag känna att allt det här fokuset på Livsmedelsverkets rekommendationer gör att mammor inte riktigt vågar lita på sig själva när det gäller sin amning. Många tar ju rekommendationerna som "regler" och det skapar ofta infekterade situationer har jag märkt. Just med alkohol blir det väldigt tydligt. Det är som att rekommendationerna vid amning blir som allmänna rekommendationer för hur man ska agera för att vara en bra förälder i största allmänhet och det är ofta där diskussionen hamnar. Är det liksom mer "okej" att hantera sitt spädbarn i berusat tillstånd när man inte ammar? Eller, om man tycker att man känner sig jätteberusad efter ett halvt glas vin, ska man då dricka det bara för att Livsmedelsverket "har sagt att det är okej"? Jag tycker att var och en ska hålla sig till sitt sunda förnuft och Livsmedelsverket borde vara tydligare med att kostrådeninte är liktydiga med moral.
Om rekommendationerna på Alltombarn.se och på Aftonbladet.se

Jobb

Eftersom jag skickade in en jobbansökan till en föräldratidning häromdagen tänkte jag att jag skulle skriva lite om jobb. Det är ju bara knappt två månader tills Martin och jag ska börja dela på föräldraledigheten, Matilda kommer då att vara sex månader gammal. Till en början ska jag jobba två dagar i veckan och han tre. Över sommaren ska vi båda vara lediga (eller alla tre, rättare sagt!) och sen ska jag jobba heltid.
Jag har ju tänkt att jag ska frilansa nu. Tidigare har utsikten att frilansa på heltid inte känts så lockande, hur ska man få in så mycket uppdrag? Men nu tycker jag snarare att det ska bli roligt. Den här föräldraledigheten har gett mig så mycket idéer! Speciellt uppslag till artiklar som skulle platsa i föräldra- och gravidtidningar. Ibland kan jag känna det nästan som att jag är ute på en fältstudie när jag går på alla mina aktiviteter med Matilda: babysång, mammagrupp och massor av fika. Det finns så många barn, så många föräldrar och så många diskussionersom ständigt återkommer för att vi är osäkra på hur våra små ska hanteras. Hur sover de och när? Hur äter du, hur mycket och när? Vilka framsteg har de gjort? Står de? Skrattar de? Har det en utvecklingskris? Och så vidare och vidare.... Den här fältstudien har gjort mig otroligt sugen på att skriva mer om föräldraskap, mer än i bara den här bloggen. Om inte föräldratidningen vill ha mig nu så hoppas jag den vill ha mina artiklar när jag börjar frilansa igen!

Föräldradiskussioner

I dag var jag på babysång med Matilda igen. Hon fattar fortfarande ingenting, men sover som en stock nu eftersåt så på något sätt var det säkert bra! För mig är det roligt att komma i väg och träffa andra mammor och deras bebisar. Och som det alltid, eller ofta, blir, när jag ska prata om Matilda så händer det att ämnet glider in påsynen på amning och på de stora krav som ställs på mammor i dag när det gäller barnets välmående. Jag fick en intressant synpunkt mina inlägg i amningsdebattensom jag skrev här för några månader sedan. Nämligen att mammor alltid borde kunna bli hjälpta därifrån de befinner sig, oavsett vad de vill. De som vill amma ska få hjälp att kunna fortsätta, de som inte vill ska utan vidare kunna få hjälp med det. Så enkelt borde det vara. Men så är det inte idag. Jag som inte ammar har upplevt starka reaktioner, och känt mig tvungen att försvara mitt beslut. Detta trots att det är uppenbart hur mycket bättre jag och lilla M mår utan amningen. De som verkligen vill amma kan säkert uppleva som en hets åt andra hållet, att amningen ska fungera automatiskt bara för att man vill och man får inte tillräckligt med stöd och tid att göra det bra. Allt verkar bero på var man hamnar. Suck. Jag efterlyser fördomsfritt och oförbehållsamt stöd åt ALLA mammor och pappor! En annan sak som det finns mycket synpunkter på är när man väljer att gå tillbaka till arbetslivet. Jag ska börja jobba två dagar i veckan när Matilda är sex månader. Det har också visat sig vara ett beslut som många andra tycker sig ha rätt att ha synpunkter på. Jag fick en bok nyligen som heter "Överlevnadstips för småbarnsmamman". Perfekt, tänkte jag, när jag öppnade den, här kan jag säkert hitta lite stöd i mina funderingar ring barn och jobb. Men nej, tvärtom. I den här boken uttalar sig "barnexperten" Louise Hallin (som tydligen också svarar på frågor om föräldraskap imorgonprogrammet på tv4 så här om att börja jobba när barnet är sex månader:
"Nu plötsligt ska det klippas av. Inte nog med det - om mamman till exempel tänker att hon vill börja plugga på universitetet två dagar i veckan när barnet hunnit bli ett halvår, då börjar hennes separativa beteende mot barnet redan vid detta beslut"... 
"Barnet vill inte separera. Jag tror aldrig jag träffat ett spädbarn som vill lägga ner amningen vid fyra månaders ålder. Plötsligt har man en konflikt med sin fyra månader gama bebis"... 
Vad MENAR Louise Hallin?? Upphör man att vara mamma för att man vill plugga eller jobba? Jag har tydligen ett "separativt beteende" som orsakar stor sorg hos min lilla, trygga Matilda. Och var finns pappan i det här? Allt i den här boken beskriver pappan som en bifigur, viktig men ändå en bifigur, som till största delen ska stödja mamman som ammar. Om mammor som inte ammar säger hon så här:
"... det finns egentligen ingenting som kan kompensera amningsupplevelsen. De icke-ammande mammorna blir ofta, om de har en bra grundstruktur psykiskt, ännu mer beskyddande, änu mer matande, ännu mer vaksamma. Det finns ingenting som gör saker och ting lindrigare i den för tidiga separationen för den mamman. Absolut inte."
Jag ska alltså lida enormt mycket för att jag inte fick amma? Men hör här: det gör jag inte! Jag tycker det är otroligt befriande att slippa, och känner ingen sorg över det. Men nu har Louisie Hallin gett mig skuldkänslor för det iallafall. Och hon spär på med att jag inte får börja jobba, trots att Martin ska vara hemma med Matilda, trots att vi inte tänker skicka henne till dagis förrän hon är minst två år. Och hur är det med alla länder som inte har lika generösa villkor för föräldraledighet som Sverige? Är alla barn där skadade och otrygga? Jag tror förresten att mammor som väljer att stanna hemma länge också kan känna en press och fördomar. Det finns ju en bild av att man ska klara av allt på en och samma gång idag: föräldraskap, karriär, fint hem och så vidare. det anses om lite konstigt att vilja stanna hemma. Vilken värld vi lever i! Det borde vara samma här sommed amningen: man ska accepteras utifrån den situation man är i och få stöd och uppmuntran vad man än väljer. Så det så.

Barnavårdstankar

Eftersom vi gav bloggadressen till vår fina bvc-sköterska idag så tänkte jag passa på att skriva lite om hur vi nyblivna föräldrar ses efter här i Uppsala. För jag är imponerad! Jag vet inte om det beror på att det är en mindre stad eller att det helt enkelt anses viktigare att man får det stöd man behöver när det är barn inblandade, men sättet som vi blev uppfångade på förvånade mig. Så snabbt liksom. Redan innan jag själv fattade att jag var deprimerad hade bvc-Kerstin snappat upp signalerna. Snabbt blev jag vidareskickad till en barn- och mödravårdspsykolog, Susanne, som också (liksom Kerstin) är en person med sunt förnuft och båda fötterna på jorden när det gäller förädraskap. Hos Susanne får jag gå så länge jag behöver, verkar det som. Och ingenting kostar något, det är helt otroligt. Eller kostar gör det ju, men jag betalar iallafall inget direkt till dem. När jag hade en utmattningsdepression för några år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen i Liljeholmen (det var när vi bodde i Midsommarkransen strax söder om Stockholm). Jag fick i och för sig ganska bra gensvar från dem i form av några veckors sjukskrivning och möjlighet att träffa en kurator där tre gånger. Men sen var det stopp. Kuratorn helt enkelt kunde inte ge mig någon stans att ta vägen mer långsiktigt. "Ja, du får väl kolla i Gula sidorna efter psykologer eller ringa runt och fråga lite" sa hon. Och så erbjöd de sig att skriva ut antidepressiv medicin. Men det sa jag nej till, jag vill inte äta medicin uan att dessutom få stöd av en psykolog, det trodde jag var självklart. Man kände sig faktiskt utlämnad, för hur ska man orka söka efter hjälp i telefonkatalogen när man är utmattad och deprimerad? Helt sjukt. Som tur klarade jag mig bra ändå och vi flyttade till Uppsala. Men ändå, det var så knäppt att man kände sig helt lämnad åt sitt öde. Det gör jag inte här. Psykologen ringer hem och frågar hur det är, om jag behöver gå en extra gång till bvc så går det bra. Det har liksom alltid funnits någon att vända sig till. Och det behövs verkligen.

Tankar om föräldraskap och nya vänner

Jag har funderat mycket på förädraskap de senaste dagarna. Vet faktiskt inte varför de här tankarna inte kommit tidigare, om vilken sorts förälder man vill vara egentligen. Tror det har varit alltför mycket annat, alltför mycket chock över allt nytt. Först nu när det första kaoset lagt sig börjar man inse att allt det här har ett mer långtgående perspektiv. Saker jag gör nu kan få konsekvenser senare, den tanken blev jag plötsligt närmast besatt av. Hur ska jag göra för att inte "skada" eller hämma Matilda på något sätt? Man kan ju få dåligt samvete för allting. Sitter hon för mycket i sjalen, så mycket att hennes utveckling hämmas? Stressar jag henne genom att gå ut på café och göra saker? Ägnar jag henne för lite uppmärksamhet? För mycket? Har ingen aning. Alls. Om vad som är rätt och bäst. I ett par dagar var huvudet ett kaos. Jag börjar inse att jag måste ta föräldraskaper som allt annat jag gjort i livet: på mitt sätt. Och i min värld är det inte bra för någon att alltid behöva skrika för att få uppmärksamhet. Jag står inte ut med det, att Matilda hela tiden ska verka lite stressad och missnöjd, eller iallafall blir det väldigt fort. En ganska lång stund kan hon vara nöjd när vi leker med henne eller har henne i knät eller hon sitter i babysittern. Men sen då? Sen blir hon missnöjd och skriker mer och mer vda vi än gör. I bärsjalen blir hon inte det. Hon kan vara vaken och alldeles lugn hur länge som helst. Alltså måste det helt enkelt betyda att Matilda trivs när hon är tyst i sjalen, eller hur? Jag har fått verkligen övertala mig själv om det här, eftersom det finns en sådan allmän uppfattning om hur man ska ha barn idag. De ska skrika när de vill bli upplyfta. De ska skrika på natten. Man ska köra omkring dem i vagn och när de skriker skakar man vagnen tills de somnar om. Med bärsjalen uppstår aldrig de här sakerna, utom att hon skriker när hon vill bli upplyft. Matilda sover jättebra på natten. Har man henne i sjalen på stan skriker hon aldrig, man kan gå in och ut ur affärer eller fika eller vad som helst. Behöver hon sova somnar hon själv där och sover så länge hon behöver. Det är som ett trolleri: stoppa in en arg bebis i sjalen och lyft ur en glad och pigg! Det finns många "regler" för hur en förälder ska behandla sin baby. Man ska gå barnvagnspromenader och man ska amma. Man ska inte ens hinna gå på toaletten och man ska tillbringa kvällarna med att försöka lugna barnet under dess skrikperiod. Allt det där har jag plötsligt inte gjort på flera dagar. Det känns som ett föräldraskapsalternativ. På något konstigt sätt ger det mig dåligt samvete. Så har jag läst och läst på nätet om olika sorters sätt att hantera spädbarnstiden. Det är som en ny värld som öppnar sig, jag blir mer och mer förvirrad. Hittade en sida om nära föräldraskap, atachment parenting: sjalbarn.se. Det gjorde mig ännu mer förvirrad. Att ha barnet i sjal kan vara en livsstil, tydligen. Men där ingår också långtidsamning, vilket jag inte alls nödvändigtvis tycker är bra. Och ett forum med en massa proffstyckarföräldrar som hackar ner på varandra, som överallt på nätet när det kommer till teorier om föräldar och barn. Nu har jag kommit fram till att det bästa är att gå på känsla och ta problemen allt eftersom de uppstår. Matilda är ju en liten människa i första hand och jag måste få beandla henne som det passar henne och mig bäst. Men det är svårt, verkligen. Väldigt svårt att inte oroa sig.

Suck!!!

Jag fyller 30 idag men trots det kan jag inte låta bli- jag måste få skriva hur besviken jag blev på avslutningen av DN:s amningsserie. Hur kan de låta en barnmorska från lobbyorganisationen (nej, jag vet att det inte är en renodlad lobyorganisation, men de är definitivt en del av amningslobbyn) Amningshjälpen vara den som uttalar barnmorskans åsikt om amning i DN? Efter att ha läst artikeln kände jag mig först otroligt skuldmedveten- har jag trots allt valt bort att amma av ren lathet? I artikeln säger barnmorskan Karin Svensson nämligen att "amning är naturligt. Det är ett sätt att föda upp och leva med sitt barn. Men naturlighet är inte samma sak som att det är lätt och det är där jag tror många går på en smäll. Det kan vara svårt att amma och att det är det väcker känslor". Hon säger också att det finns en "flaskhets" i Sverige som härrör från 1960- och 70- talens kvinnliga frigörelse och tro på bröstmjölksersättning som likställd med bröstmjölk. När jag kom dit blev jag riktigt arg. Flaskhets?? Var då?
Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det är ju rena missionen där modersmjölken är det heliga och enda som kan ge ett barn trygghet hos föräldrar som tydligen annars kommer att förneka barnet all närhet. Man ska lida för amningen även om man inte får det att fungera för att sedan kunna känna sig som en bättre människa och en bättre förälder. Så tolkar jag iallafall Kristin Svensson som säger att föräldrar som ger barn ersättning på kvällen för att de ska sova längre på natten försöker forma barnet efter bilden av ett "idealbarn" istället för att se att just deras barn är unikt på sitt sätt. Att som expert uttala sig så i media skjuter nog en pil i hjärtat på många deprimerade mammor. Och det pekar ut de som väljer att mata med flaska som lite dummare än andra mammor. Dumma och oupplysta som antagligen skulle hala fram bröstet direkt om de fick lite mer information om amning tidigare. Bättre amninsggstöd i ett tidigare skede är hennes botemedel på dessa "problem". Hur vore det med bättre information om såväl amning som flaskmatning i ett tidigare skede - både för och nackdelar?
Jag vill bara påpeka, för tydlighetens skull, att jag absolut inte är emot amning. Vill man och trivs med det ska man såklart amma. Det är ett fint sätt att få närhet. Men det finns andra sätt, och man är inte en dålig förälder för att man väljer bort amning. Det är det jag vill säga. Jag valde ju inte heller bort amningen helt frivilligt, men jag var tveksam redan innan och hade gärna velat ha stöd för mina tankar om det.