Just nu pågår två teaterföreställningar i Stockholm som jag skulle vilja se om det plötsligt uppstod ett hål i tiden: Konsuln på Folkoperan (som för övrigt är regisserad av Farnaz Arbabi, min gamla kursare som regisserade en av de sista föreställningarna jag själv var med i innan jag lämnade tanken på en teaterkarriär för över tio år sedan. Hon har kommit rätt långt sen dess!) och Asylshopping på teater Scenario.
Artikelserer, debatter och upprörda känslor. Migrationsverket är helt enkelt på tapeten just nu, som alltid. Deras metoder ifrågasätts, kritiseras och försvaras beroende på vem man frågar. Sjläv tror jag nog att det är regelverket som är det största problemet.
"Vi möter ständigt utskällda handläggare som desperat letar efter sin första riktiga flykting – det vill säga en asylsökande som uppfyller de orimliga krav som ställs för att få politisk asyl i Sverige. En uppgift som av allt att döma verkar vara svårare än att hitta en levande enhörning."
Så står det bland annat på Asylshoppings hemsida. Och det stämmer så bra. Jag har själv befunnit mig i Migrationsverkets korridorer, senast i samband med en artikel för UNT om en kvinna som upplevede sig ha ramlat mellan stolarna. Och visst hade hon hamnat mellan stolarna, men inte för att Migrationsverket hade gjot fel. De hade helt enkelt följt reglerna, regler som säger att en person som genomgått en "lyckad" avvisning inte kan få chans att söka asyl igen på flera år. Kommer man då tillbaka, som den här kvinnan, har man inte rätt till något som helst socialt skyddsnät.
Migrationsverkets beslutslinje är lång och komplicerad, och tog mig flera timmar i ett rum med en handläggare som ritade på whiteboard för att förstå. Hur ska det då inte vara för en desperat person som inte kan svenska? Och hur ska man kunna få en person som inte varit i sitt "hemland" på över tio år att förstå att hon själv måste göra allt som står i hennes makt för att lämna Sverige när avvisningsbeslutet är definitivt?
"Oss emellan, jag tycker det här är helt knäppt. Hon borde ju få stanna här helt enkelt".
Så sa en person med chefsbefattning på Migrationsverket till mig en gång när bandspelaren var avstängd och blocket nerpackat. Han berättade om att tvingas meddela avvisningsbeslut han tyckte var orimliga, han berättade om hur han grät så att den avvisade fick trösta honom. Han försökte förklara hur det kändes att få veta att en person man varit med om att avvisa är död.
Jag tror att de absolut flesta av de som jobbar på Migrationsverket är genuint engagerade människor som vill göra sitt bästa för andra. Det är som att reglerna och de orimliga kraven lever sitt eget liv. Jag blir så arg. Och frustrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar