Ibland undrar jag om det är lagligt att vara så virrig som jag är. Och en virrighet kommer sällan ensam heller, oftast blir det en kedja av saker om leder till varandra tills jag slutligen är helt hopplöst ute och det är bäst att bara gå hem och lägga sig (om man inte är utelåst, vill säga).
Den här morgonen. Började helt normalt med att jag drog Matilda till förskolan i pulkan. lämnade henne där, gick hem. Martin hade redan gått till jobbet och ytterdörren var låst. Med mina nycklar innanför. Utelåst var jag alltså, med en pulka under armen. Jag gick till kondiset i närheten och lånade telefonen. Inget svar hos Martin. Hittade bilnyckeln i fickan. Grävde fram bilen ur en halvmeter snö och körde till Martins kontor, där jag fick låna hans nyckel. Körde hem igen, hämtade nycklar och väska och körde ner på stan. Parkerade. Skulle betala parkeringen när jag upptäckte att plånboken fortfarande var hemma. Fick köra hem. IGEN. In i lägenheten och leta efter plånboken som var som borttrollad. Till slut gick jag ut till bilen igen och ja, nu låg plånboken i väskan. Det vara bara att köra tillbaka ner på stan.
En sak var iallafall bra med allt det här. Nu förstår jag varför det känns som att jag aldrig har tid att jobba!
Det är såklart en extra krydda i vardagen när det är så mycket snö att gatan är en stig.
Åh, det var en sån dag. En av dessa dagar som bara lever för att äta upp ens välplanerade tid! =)
SvaraRaderaTack för inlägget. Ja, jag har verkligen haft tid att fundera nu när jag varit sjuk (igen). Något som satt krokben för mig hela min uppväxt och det är dags att börja hantera det. Det kanske är så enkelt som att man bara saknar tilltro till sig själv. Dags att ta små bebis-steg framåt.
Hur står det till själv annars?
Kram // Malin