Vabruari

Nu har Matilda blivit magsjuk. Perfekt avslutning på den här rekordmånaden av sjukdomar, stress, jobbresor och andra komplikationer. Som tur är verkar det inte vara vinterkräksjukan, hon var dålig i natt men är redan bättre, i alla fall tillfälligt.

Det stämmer verkligen som jag läste, att februari är månaden då man allra mest är hemma med sjuka barn. Läs gärna min krönika i senaste City här, den handlar om det!

Från det ena till det andra

Sandåkern, Umeå. -23 grader och strålande sol.

Nu är jag tillbaka på kontoret igen. Älskar vardagen nu, efter vab-inferno, gräsänkeskap och iskalla jobb i Norrland är några lagom stressiga dagar på loftet precis vad jag behöver. Dessutom är det spännande grejer på gång! Flygbiljetterna med stort F blev bokade idag, om en månad drar jag och Pernilla till...

Okej....

... i dag mår jag lite bättre som tur är. För nu ska jag ut och fota en person vid ett bygge. Och så kollade jag temperaturen ute. Här i Umeå är det väl inte så kallt, faktiskt. - 31 grader bara. MINUS 31 grader! Funkar kameran då? Jessus. Återkommer med resultatet.

Sjuk i norr

Är i ett iskallt Umeå, på designade Hotel Aveny med hantlar på väggen och en tränings-dvd med Henrik Dagård bredvid sängen. Ska man tycka att det är tur eller synd att jag inte kan utnyttja den? Jag har nämligen lyckats bli smittad av Matildas influensa med snuva, hosta och feber och har ont i precis hela kroppen. Tar mig fram på dubbla doser Alvedon och Ipren, imorgon väntar två intervjuer, en fotografering vid ett bygge och ett stort hemma hos-reportage. Sjuk, det får jag vara när jag kommer hem, så är det bara! Känns som att det är vilja jag får gå på nu när orken inte finns.

Gissa vilket jag valde...?

Längtar

Befinner mig på Arlanda och tänker att jag gärna skulle hoppa på det där bortre planet... Tyvärr ska jag inte det, utan bara möta M efter en veckas jobbresa. Imorgon ska jag däremot flyga. Till Umeå.

Femtonspel

Just nu känns livet lite som ett femtonspel, ett sånt där där man skjuter små fyrkanter omkring för att få dem i rätt ordning. I mitt liv är det en tidningsbilaga som ska bli skriven, ett barn som ska skötas och allt på egen hand tills Martin kommer hem från Norge på söndag. Jag jobbar med ena handen och knappar fram Dora utforskaren på dvd:n med den andra. Jag lyckas med att ha min mamma här just den dag som Matilda blir sjuk så att jag trots allt kan jobba lite. Jag far fram och tillbaka mellanhemma och kontoret eftersom Internet där legat nere efter ett strömavbrott. Jag bokar och avbokar möten och tider allt eftersom jag kollar Matildas temperatur.

Jag sa ju det, det är en osviklig regel att barnet är sjukt när man är ensam hemma. Gärna medan man har 15 (ja, fem-ton) artiklar att skriva. Snacka om femtonspel på riktigt!

ps. Båda mina kameror har gått sönder samtidigt också, lagom tills att jag ska till Umeå på måndag och tisdag och göra sex fotojobb. Det var bara att planera in en tur till en som har kamera att låna ut i femtonspelet. ds.

Kallmulet

Teknikstrul har kantat den här kallamulna dagen, internet försvann från kontoret redan vid elvatiden. Men jag är vid gott mod. Har inte tid att bjuda på så mycket mer än ännu några fina Tove Janssonbilder. Det är fantastiskt, när jag var liten såg jag en sak i dem. När jag nu som vuxen betraktar dem en efter en så ser jag helt andra saker och de blir bara vackrare med åren. Den där näst längst ner, med festen och kometen i bakgrunden från "Kometen kommer", skulle jag vilja ha på väggen riktigt stor.

Uppdatering samma kväll:

Okej, pappa har alltid rätt när det gäller detta. Han skriver: Bilden som du söger är från "Kometen kommer" är lika oupplösligt förknippad med min barndom som med din, den finns inte i Kometen kommer utan i min totalt sönderlästa "Trollkarlens hatt" från 1948. Den föreställer hur Mumintrollet vid den fest som anordnas för att Tofslan och Vifslan har återbördat Muminmammans väska utbringar en skål för Snuismumriken som nyligen har gett sig av på vandring söderut. I bakgrunden ser man inte kometen utan det stora festfyrverkeriet, och månen där Trollkarlen sitter ensam och grunnar över var Kungsrubinen kan finnas.

Gräsänka

Den här veckan är Martin bortrest och jag är själv med hämtning, lämning och steka falukorv. Tur att jag har snälla mammor och svärmammor som kommer och hjälper till när det behövs! Är annars väldigt nöjd med att förra veckan ha håvat in en ny kund som ska köpa ett spännande resejobb som jag och Pernilla ska göra senare i vår. Avslöjar inte mer än så innan allt är klart!

Och så är jag glad för att det fortfarande rör på sig på flaskmatningsfronten. Jag har fått kontakt med en trevlig kvinna som snart ska starta en flaskmatningsgrupp på nätet! Kanske kan vi här i Sverige någon gång få till en motsvarighet till norska Flaskeposten? Håll ögonen öppna, jag berättar mer när det är dags!

Nu vet jag

Efter lite undersökningar från pappas sida har vi niu lokaliserat ön på bilden i förra inlägget, den i"Pappan och havet". Så här skriver han:

Om man tittar på bilden av Ön, som du har lagt in på bloggen, finns där ju faktiskt en exakt angivelse av öns koordinater:
60 grader, 7 minuter, 12 sekunder nordlig bredd
25 grader, 45 munuter, 20 sekunder ostlig längd
Med hjälp av Google Earth kan man konstera att detta är en punkt mitt i havet några sjömil rakt söderut från Toves Klovharun!

Inte så svårt, med andra ord. Kanske dags för en utflykt dit i sommar?

Trollvinter

Jag längtar så otroligt mycket till våren!! Det spelar ingen roll att det är en vacker solig vinterdag ute, jag vill ha torr asfalt och sopbilar och gå ute utan jacka. Jag vill också ha Kitösommar och gå barfota i blåbärssnåren (minus myrorna som bits, kanske).

Min barndom och hela mitt liv hittills har kantats av mumintroll och andra karaktärer i Tove Janssons böcker. Så är det om man är finlandssvensk, som jag är. Även om ni som hör mig prata inte tror det. Men jag byter dialekt när jag träffar min familj eller släkt. Vårt sommarställe ligger vid Finska viken, inte alltför långt från ön där Tove Jansson och hennes livskamrat Tuulikki Pietilä hade sitt hus. Det finns en ö vi åker till ibland med motorbåten och jag tänker att det måsta vara den som är förlagan till ön i pappan och havet. Söderskär. Den har en fyr, den har branta stupande klippor, en strand med runda stenar och den har ett glo som verkar bottenlöst. Jag vill vara där nu, jag vill att det ska vara sommar och skummande vågor och jag vill ha med mig ljummen saft i en plastflaska.

Vad tror du, pappa (somjag vet läser bloggen), är det Söderskär som är förlagan?

Phredagslesning sthudentique

Här kan ni läsa min senaste krönika som handlar om studentikosa fester.

Jag och Martin skålar i champagne på den senaste disputationsfesten (foto Ida Mangsbo)

Frustrerad!!!!!!

Jag borde inte skriva det här, men jag måste. Just nu upplever jag tidernas största jobb-blockering. Det blir INGET GJORT, jag blir galen. Håller på med ett stort projekt nu och deadline är läskigt nära. Ändå, det går inte. Jag skriver listor, researchar. Sen inget mer. Kokar te. Stirrar på skärmen. Brygger kaffe. Stirrar på skärmen. Äter lunch. Hämta på förskolan. Åh hjälp, hur ska jag komma ur det, det har varit så här i veckor nu. Det är nästan så jag börjar titta på platsannonser för att komma undan (men inte riktigt ändå, det ska vara ett bra fint jobb som ska få mig att ge upp frilanslivet).Väntar på att min egen beslutsamhet ska komma och rädda mig till slut. När ska det hända?? NÄR? Ah, jag är så frustrerad!

(Bild härifrån)

Bloggpeppad

Kul att mina inlägg om flaskmatning blivit så lästa! Bloggstatistiken slog i taket! Jag vill verkligen att den här frågan ska lyftas igen ur ett nytt perspektiv, nämligen flaskförälderns. Annars diskuteras flaskmatning bara ur perspektivet "misslyckad amning" och det tycker jag är fel.

Slut om det för nu.

I stället kan ju alla läsa nya Allt om resor och läsa mitt reportage från New York! Den kommer på hem till alla prenumeranter idag och borde finnas i butik... imorgon kanske?

Gott gott i Flushings

Hej flaskdebatt!

Jag tror minsann att jag ska skriva lite mer om flaskmatning nu medan ämnet ändå är uppe. Kul, förresten, att det ÄNTLIGEN verkar finns en liten debatt som är vriden åt rätt håll! Hur länge har man inte väntat på det? Hallå, alla föräldrar som vill satsa på jämlikhet redan från början av barnets liv: det finns ett smart och bra sätt! Nappflaskan!

Kommer ni ihåg den här artikeln i Dagens Nyheter/Allt om barn? Vad otroligt upprörd jag blev när jag läste den! Kanske det ändå har hänt en del på ett par år?
Så här tänkte jag då: Hur kan de låta en barnmorska från lobbyorganisationen (nej, jag vet att det inte är en renodlad lobbyorganisation, men de är definitivt en del av amningslobbyn) Amningshjälpen vara den som uttalar barnmorskans åsikt om amning i DN? Efter att ha läst artikeln kände jag mig först otroligt skuldmedveten- har jag trots allt valt bort att amma av ren lathet? I artikeln säger barnmorskan Karin Svensson (ja, samma kristin Svensson som i gårdagens aktuellt, det är ingen stor värld det här) nämligen att "amning är naturligt. Det är ett sätt att föda upp och leva med sitt barn. Men naturlighet är inte samma sak som att det är lätt och det är där jag tror många går på en smäll. Det kan vara svårt att amma och att det är det väcker känslor". Hon säger också att det finns en "flaskhets" i Sverige som härrör från 1960- och 70- talens kvinnliga frigörelse och tro på bröstmjölksersättning som likställd med bröstmjölk. När jag kom dit blev jag riktigt arg. Flaskhets?? Var då?
Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det är ju rena missionen där modersmjölken är det heliga och enda som kan ge ett barn trygghet hos föräldrar som tydligen annars kommer att förneka barnet all närhet. Man ska lida för amningen även om man inte får det att fungera för att sedan kunna känna sig som en bättre människa och en bättre förälder. Så tolkar jag iallafall Kristin Svensson som säger att föräldrar som ger barn ersättning på kvällen för att de ska sova längre på natten försöker forma barnet efter bilden av ett "idealbarn" istället för att se att just deras barn är unikt på sitt sätt. Att som expert uttala sig så i media skjuter nog en pil i hjärtat på många deprimerade mammor. Och det pekar ut de som väljer att mata med flaska som lite dummare än andra mammor. Dumma och oupplysta som antagligen skulle hala fram bröstet direkt om de fick lite mer information om amning tidigare. Bättre amninsggstöd i ett tidigare skede är hennes botemedel på dessa "problem". Hur vore det med bättre information om såväl amning som flaskmatning i ett tidigare skede - både för och nackdelar?
Jag vill bara påpeka, för tydlighetens skull, att jag absolut inte är emot amning. Vill man och trivs med det ska man såklart amma. Det är ett fint sätt att få närhet. Men det finns andra sätt, som dessutom har fördelen att barnet tidigt får tillgång till andra människor i sitt liv och man är inte en dålig förälder för att man väljer bort amning. Det är det jag vill säga.

Och ååååh, varför fanns inte Flaskboken när JAG fick barn? Det är som en ny värld som öppnar sig när man jobbar med det här, en friare och mer jämlik verklighet utan tvång och dåligt samvete. Jag får ge mig sjutton på att den ska finnas när jag någon gång i framtiden får barn igen!

Och den här broschyren som jag hittade genom Amningsbloggen av alla ställen.

Verkligen!

Äntligen lite bra nyheter på flaskmatningsfronten, som visar att min bok kommer helt rätt i tiden. I ett långt inslag i kvällens Aktuellt vågade man lyfta fram att flaskmatning går lika bra som amning. Okej, Kristin Svensson var med och sa att det är svårt att ge barnet närhet när man inte ammar. Och Amningshjälpten var där såklart (men de beskrevs iallafall som "ideell organisation", vilket många ofta tycks glömma att de är och lyfter fram dem som någon sorts statlig stödinrättning) Men i det stora hela, verkligen bra. Journalisten Rebecka Edgren Aldén som ligger bakom boken "Skriet från kärnafamiljen" var med och debatterade med en nervös tjej från Amningshjälpen. Egentligen tycker jag inte det var så mycket till debatt, för amningstjejen höll med Rebecka Edgren Aldén i ganska mycket.

Men, såklart, i efterhand på svt.se kan man rösta på om det är bra för jämställdheten med flaskmatning och det är bara 21 procent som tycker det. Eller förresten, det är HELA 21 procent som tycker det! Det är ju massor! Massor av starka föräldrar som kommer att älska Flaskboken som vi just nu skriver. Visst har jag berättat om den? Vi intervjuar mammor och pappor så det ryker just nu och snart kommer alla veta att vägen till jämlikhet går genom nappflaskan. För så är det. Jag läser på Skriet från kärnfamiljens blogg, och de har så rätt: amning är inte på liv och död i Sverige. Det är helt galet att så många föräldrar därute fortfarande tror det.

Här kan ni se hela inslaget:

ps. Agnes, nu får du ta och komma hem från Chile, som du ser är det ju rena hetluften helt plötsligt här!! ds.

Istappslycka

Få saker gör en tvååring, eller ett annat litet barn, så lyckligt som en riktigt stor och fin istapp. De slutsatsen drar jag efter dagens promenad hem från förskolan med en stolt Matilda hållandes ett halvmeters isspjut i handen. Inte mindre än tre barn stannade, stirrade och sa "mamma, titta vilken STOR istapp hon har!!"

Dessutom verkar det finnas något förtrollande i istappen även för oss vuxna. För alla vi mötte på hemvägen, unga som gamla, tittade på Matilda och log när de såg istappen. Det är härligt med sånt som inte kostar pengar som ger så enkelt glädje. Vi tar alltid in istappen sen när vi kommer hem, och lägger i en skål. Man skulle kunna tro att det blir gråt och tandagnisslan när den smälter men faktiskt inte. Det kanske är så naturligt att is smälter att till och med ett litet barn förstår.

Idag tänker jag på amning...

... igen. Ni som följde mig under första tiden med Matilda i min mammablogg vet hur mycket jag skrev om detta då och nu när jag börjat arbeta med boken om flaskmatning tänker jag mycket på det igen. I dag kom det tillbaka till mig, känslan av att andra tyckte att man gjorde det lite enkelt för sig som flaskmatade. Och att en del som ammade gärna framställde sig själva som lite duktigare. "Du måste tycka att jag ammar HELA TIDEN, eller hur? Du har det ju så enkelt, ger henne nappflaska var tredje timme bara".

Det där jämförandet. Man blir tokig. TOKIG. Som om man kunde mäta gott föräldraskap i mängden intagen bröstmjölk. Eller i vilket klädmärke barnet har på sig. Eller vilken vagn man kör runt med. Eller om man låter barnet ha napp eller inte. Eller om man är glad eller ledsen när man är med barnet. Eller om man gick igenom en vanlig förlossning eller kejsarsnitt.

Vi vräker så lätt ur oss saker om varandra, saker som vi inte menar något med men som bara visar hur samhället är format efter en norm. Jag tror inte en flaskmatande mamma skulle säga till en ammande: "Andra kan inte förstå att jag tar fram nappflaska och pulver och termos och blandar. De har det så lätt som bara tar fram bröstet", och därmed menar att det är mycket jobbigare att flaskmata (och att det gör dem till bättre föräldrar). Som flaskförälder gör man inte det, för man är alltid i en försvarsposition, alltid. Man har fullt upp med att själv ducka för angrepp från olika håll och ständigt rättfärdiga sitt agerande.

Det finns många kvinnor som helt enkelt inte vill amma. Det finns kvinnor som inte kan, som inte får det att fungera. Men det finns också kvinnor som inte VILL. Och det finns män som vill vara fullt delaktiga i barnets liv så tidigt som det bara går och därför kommer de två föräldrarna tillsammans överens om att flaskmata, eller delvis flaskmata, sitt spädbarn. Nappflaskan är ett fantastiskt hjälpmedel för ett helt jämlikt föräldraskap, en möjlighet som inte finns i så värst många länder. Men här i Sverige, med vår möjlighet till delad föräldraledighet så finns den. Vi borde uppskatta den mer, utnyttja den. Fram för nappflaskan!

... och apropå inspiration

Mina kollegor, Ulrika Ekblom och Liselotte Forslin, har börjat ge ut en fantastiskt fin och inspirerande mattidning på nätet, Le Parfait. Adressen är www.leparfait.se, läs den!

Hemmajobb

Efter att ha lämnat en på gränsen till för snorig unge på förskolan tyckte jag det var bäst att stanna hemma och jobba idag ifall de skulle ringa. Nu ska jag hämta henne om mindre än en timme och de har inte ringt än. Förskolans snortröskel måste vara bra hög, men det är väl som man ständigt blir påmind om när man har barn: allt handlar om ALLMÄNTILLSTÅNDET. Tror inte jag ens hade hört ordet allmäntillstånd innan Matilda föddes men nu är det ett vardagsbegrepp för oss hemma. "Hur är hennes allmäntillstånd?". "Idag var hon verkligen jättetrotsig men allmäntillståndet är bra". Som en annan husläkare. Och så känner vi på hennes nacke för att se om hon har feber. Så fort hon höjer rösten åker handen ner i nacken, så är det i förkylningstider. Jag läste att februari är den värsta vab-månaden, det stämmer säkert.

Jobba hemma iallafall. Jag har försökt fota lite vårinspiration med min kompaktkamera eftersom systemkameran har gått sönder och jag aldrig kommer iväg för att lämna in den. Det gick sådär, men så är det alltid för mig när jag ska försöka mig på att bygga upp miljöer. Jag har ju experterna omkring mig på kontoret (i form av Kerstin, Liselotte, Ulrika och Pernilla) så jag känner alltid att det skulle kunna bli så otroligt mycket finare om jag bara hade lite mer erfarenhet inom området. Så det tänkte jag skaffa mig den här våren! Har många bostadsinspirationsjobb inplanerade framöver så förutsättningarna finns ju. Nu gäller det att fixa kameran och våga.

Herregud!!

Alltså, idiotiska debattartiklar i all ära, jag brukar inte orka diskutera så mycket (om det inte gäller amning och flaskmatning förstås, där ger jag mig gärna in i ordkrig) men den här debattartikeln, är det inte bara för mycket?? Det värsta är att den här kvinnan enligt sin hemsida är "familjerådgivare" och "en av nordens mest anlitade föreläsare".

"Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas."

Är den på riktigt, debattartkeln? Eller skämtar hon?