Efter många veckor av sömnlösa nätter och skrik är det inte oavbrutet som man känner den där bebislyckan alla tjatar om. Efter många trötta dagar med gnäll och trots är det snarare tvärtom - man undrar varför man hade fått för sig att det här med barn var en bra idé.
Men vissa dagar är livet ljusare än andra dagar. Vissa dagar får man gå till sjukhuset och träffa en av sina finaste vänner som i augusti fick barn i vecka 25 efter flera månaders oro. Och man upptäcker att bebisen faktiskt nästan är lika stor som en vanlig nyfödd bebis, man märker att vännen och hennes man ser lite gladare ut än på väldigt många veckor och när man tittar på sin egen bebis och deras så är skillnaden inte så stor. Och man ser sin fina vän och hennes man varsamt lägga ner sin dotter i barnvagnen med syrgastub i underredet och sen går man tillsammans ut på deras livs första barnvagnspromenad. Den lyckan, den går inte att beskriva.
Jag och min vän har haft barnvagnspromenaderna som målbild ändra sen nån gång för evighetsmånga månader sen när jag var i mitten av graviditeten och deras problem började. Nu är vi snart där. Åh.
Vi. Och våra barn.
En annan fin sak som hände på sjukhuset idag var att jag mötte den aurorabarnmorska som genom samtal hjälpte mig att komma över min förra, traumatiska, förlossning och komma till beslutet om kejsarsnitt. Jag har henne att tacka för enormt mycket och vi hade inte hörts av sen Pontus föddes. Hon blev så glad att se oss att jag blev helt rörd. Och det var fint att berätta att allt har gått så mycket bättre den här gången. Att vi gjorde rätt val.
Så ja. En fin dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar