Jag fick ett mejl från en kompis som en reflektion på det här inlägget och mina andra om amning och föräldraskap. Hoppas han tycker det är okej att jag klistrar in lite, för han har en så bra poäng.
Jag kan känna mig in i känslan av att inte kunna amma och ständigt få höra att en riktig mamma ska amma. Trots att det bara är skitsnack. Jag är lika trött på alla som hackar på att pappor inte gör si eller så eller inte tar ansvar. Känner vi många som inte gör allt för sina barn? Jag känner kanske ett fåtal, men de är verkligen undantagen. Småbarnsföräldrar behöver pepp och stöd, inte en massa oro, fördomar och förakt.
Förresten, har du nån gång känt att du måste undvika att läsa tidningar för att slippa se amningsreportagen? För så känner jag just nu nämligen. Jag vet inte om jag klarar en artikel till som hackar på pappor.
Min kompis har alltså sedan första början som förälder ensam haft ansvar för sitt barn. Han har flaskmatat, tagit ut alla föräldradagar (efter en viss kamp, ska sägas, eftersom ogifta pappor inte automatiskt har rätten till vårdnad), lekt på öppna förskolor och lekplatser, vaggat, vabbat, stekt fiskpinnar och allt annat som man nu sysslar med som förälder som man inte gjorde innan, ensamstående eller inte. En standardförälder på många sätt alltså, och en kärleksfull pappa till sin son. Ändå upplever han ofta frustration och hittar sällan bra rådgivande läsning som han kan känna igen sig i, eftersom han tillhör minoriteten ensamstående pappor. En stor del av läsningen riktar sig nämligen till mammor och den som handlar om pappor lyftar inte alltför sällan fram pappor som tar ansvar för sina barn som lite extra "duktiga", och nästan uteslutande i relation till mamman. Men om mamman inte finns? Då finns tydligen inte pappan heller och då är det synd om barnen. Konstigt nog, för när jag träffar min vän och hans glada son så är det då rakt inte några jag tycker synd om. Tvärtom, skulle jag säga.
Hur skulle det vara att börja prata om föräldrarollen och inte "mammarollen" och "papparollen"? Då kanske man skulle kunna börja överbygga de stora föreställningar och fördomar som finns om hur mammor och pappor "ska" vara och hur familjer "ska" se ut. Då skulle dessutom alla samkönade par med barn också automatiskt vara inkluderade.
"Hur ska jag förklara?" undrar min kompis. Ska man ens behöva förklara? Man ska bara kunna vara, och känna sig trygg med det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar