Fråga allt om flaskmatning!

Ni som är intresserade av amning och flaskmatning har väl sett hemsidan attflaskmata.se? Där finns nu en ny fråga-svarsektion där jag är en av de mammor (skulle först skriva "experter" men jag svarar bara från egen erfarenhet plus lite till så det vore att ta i) som svarar på frågor! Kolla här.

Femtio nyanser av sexism

Snart kommer den på svenska. Bokserien som säljer bättre än Harry Potter i England. Som sägs vara livsförändrande erotik "för mammor" (mummyporn), som sägs ha förändrat tusentals människors liv och sexliv. Självklart var jag tvungen att läsa dem, på engelska. "Fifty shades of grey" av E.L James samt de två andra delarna i trilogin.
Magi? Bättre sexliv? Sensationellt?
Nej.
Böckerna (som från början tydligen var någon sorts "Twilight" fan-fiction) lämnade mig tom, arg, frustrerad, upprörd. Inte på grund av att böckerna är tråkiga, för det är de också. 75 procent av innehållet är ingående beskrivningar av sex vilket är helt ok de första typ tio gånger fem sidorna men mot slutet hoppar man otåligt för att komma vidare i handlingen. Utan för budskapet som sänds ut. Hade böckerna varit skräp som inte ens såldes på pocket shop hade jag väl kanske inte brytt mig. Men det här är böcker som läses av miljoner, vars spridning säkert kommer motsvara Da Vincikoden eller Millenniumtrilogin. Kvinnor över hela världen rusar för att köpa dem, läser dem, inspireras (?), försöker få sina män att bli mer lika bokens manliga huvudperson Christian Grey. Och det är då det blir upprörande. För det här är en trilogi som lyfter fram våld, total kontroll och förtryck från en man som något en kvinna bör lära sig kunna leva med.
Visst, sex kan vara på många sätt. Det är jag med på. Men de här böckerna idealiserar känslomässiga (och ibland fysiska) övergrepp mot kvinnor. De spelar på urgamla sterotyper och försöker placera i dem i en romantisk saga. "Min kille slår mig, men jag stannar för han kanske ändrar sig. Han älskar ju mig så mycket, jag måste bara hjälpa honom att se det. Jag måste bli mer som han vill, han kommer att möta mig, han kommer att ändra sig. Jag kan inte leva utan honom."
Det är inte hett med en man som förföljer, vill straffa, kräver att du ber om tillstånd för att få köra bil. En stor del av tiden går huvudpersonen Anastasia omkring och är livrädd för hur Christian ska reagera om ha får veta att hon har använt sin jobbmejl privat/ tagit en drink med en kompis/ gått på stan utan hans tillstånd. Sen blir han galen av ilska, misshandlar henne psykiskt och bryter ner henne ännu mer och sen har de sex i tio sidor till. Dessutom är huvudpersonen Christian omåttligt, helt överdrivet rik och kan därför i ännu högre grad utöva total kontroll över Anastasia, som självklart var en totalt oerfaren oskuld när de träffades. Vid ett tillfälle söker hon jobb på ett nytt företag och får det, varpå han direkt köper hela företagets koncern för att han annars inte kan acceptera att hon går till jobbet. Det är inte bara tjatigt. Det är hemskt.
Hade det här varit böcker skrivna av män för män hade den avfärdats som anti-feministisk, sexistisk skräplitteratur. Istället har den på något vis blivit en bokserie som sägs ta ett steg framåt i den kvinnliga sexuella frigörelsen, någon typ av sexbibel. Det är fruktansvärt. Böckerna målar upp en misshandlande,  potentiell våldtäktsmans beteende och säljer det som erotik.
Jag väntar hela tiden på att det ska gå upp för Anastasia hur lurad hon är. Hur hon stark och fri kan gå vidare med sitt liv utan den här relationen, gärna med lika mycket spännande sex med andra män och kvinnor. Inte för att böcker måste sluta bra men för att just de här böckerna sägs ge läsaren någon sorts magiskt insikt. Det måste vara insikten, den måste komma snart, tänker jag. Men nej. Istället slutar bok tre (läs inte detta om ni inte vill veta slutet) i total känsla av antiklimax och tomhet då Anastasia Steele har stannat i relationen och är gravid med sitt andra barn och bor med sin dominante man Christian Grey i ett fantastiskt superdyrt hus med ängar och havet och allt vad det är. Herregud så bakåtsträvande.

Jag verkar inte vara ensam om mina reflektioner. En representant för en brittisk kvinnojour har nyligen riktat skarp kritik mot böckerna och att de spär på myten om att kvinnor skulle kunna hela en känslomässigt störd man. Och det här blogginlägget av brittiska Nathalie Gyte, som arbetar med en paraplyorganisation för olika välgörenhetsorganisationer inriktade mot kvinnor säger allt.

Kort sagt - visst ska kvinnor ha fantastiskt sex och kräva ett bättre liv, titta på och läsa erotik och förverkliga sig själva. Men. Strunta i den här vägen. Den lämnar en besk eftersmak. Och som sagt är den riktigt usel också.

Här  är några av de hyllningsgrejer jag hittat på nätet. Det finns hur mycket som helst.

                 

  

Uppdatering: det har inte gått att kommentera detta inlägg,men nu ska det funka igen! 

26 augusti

Tio år gammal dagbok

För tio år sen, 2002, innan jag träffade Martin, gick jag igenom en sorts livskris. Jag gick i gruppterapi, funderade över mig själv och livet. Och då, precis som faktiskt just häromdagen, fick jag rådet att skriva en lista över allt som jag tycker om att göra. Det är så fint, som ett tvärsnitt av det bästa i mitt liv just då. Det enda jag undrar är vad som menades med "Skriva om Sunset beach"? Vad var det för fantastisk kreativ idé jag hade kring den gamla dagsåpan, den skulle man ju vilja ta upp igen.

Så här tänkte jag den 12 mars 2002, tio dagar innan jag träffade Martin:

Saker jag vill göra nu

Gå i skogen

Fotografera med liten kamera

Sova

Tycka om mig själv

Skriva texter

Resa

Planera resor

Laga mat

Lära Maja att flyga ute

Hångla

Vara glad

Vara pigg

Gå på stan

Köpa skivor

Sitta på Cinnamon och dricka kaffe och läsa

Gå ute på natten med musik i hörlurar

Tvätta mina fönster

Gå på loppmarknad

Fika en hel dag

Träffa Hagar

Läsa

Gå ut

Sitta vid havet

Resa

Stå på händer

Cykla

Sitta i solen på en bänk

Gå på bio

Lära mig Qi gong

Åka till landet i flera dagar

Dricka för mycket kaffe

Skratta

Sjunga

Gå i gamla industriområden

Ha mitt bildspel på Interakt

Skriva om sunset beach

Ha tid att vara spontan

Tycka om att vara med mig själv

Jag glömmer så lätt vilken unik människa jag är. Känner mig reducerad till ingen, är bara saker jämfört med hur andra är. Jag måste måste slut jämföra mig med andra. Måste. Jag är ju min egen. Tänk allt som jag gjort i mitt liv. Dessutom är man inte sina handlingar, man är den man är. Jag är ju bra. ÄR JU BRA. Och jag är ung. Kan göra vad som helst. Resa jorden runt ett helt år till exempel. Första prioritering är att se till att jag har mer tid till allt. Jag vill inte bli utbränd, inte nu. Kanske ska jag stanna hemma några dagar nästa vecka. Jag ska stanna hemma några dagar nästa vecka. Fick ju aldrig bli frisk egentigen.  

Något annat

Det pågår diskussioner lite överallt om programmet jag var med i häromdagen. Jag läser och kommenterar lite, trots att jag fortfarande inte hunnit lyssna på det. Pontus är sjuk och har haft hög feber sen i måndags. Sover högst en kvart i taget och jag har fullt upp, verkligen. Samtidigt jobbar jag lite med ett uppdrag och funderar på vad jag ska göra av mig själv egentligen. Det är lite av en röra i mitt huvud just nu och det finns många olika vägval.

Jag har fått höra att det ska vara bra att göra sånt som man vet att man tyckte om att göra när livet var mer lugnt och normalt. Så nu sitter jag och redigerar gamla bilder för fullt. Har flera tusen som jag längtar efter att göra något åt...

Nu är det över...

Programmet har sänts och jag samlar mod för att gå in på sr.se och lyssna på mig själv och resten av programmet, som verkar intressant och säkert också lite upprörande för det brukar det alltid vara när det ska debatteras om amning. Ni ska få veta vad jag tyckte sen!

Tänkte puffa lite för ett inlägg jag gjorde strax efter att Pontus föddes. Där finns hela berättelsen om hur allt hände. Klicka här.

Imorgon är det dags...

Ja, imorgon klockan 10:30 i P1 kan man höra mig berätta i "Kropp & Själ" om varför jag valt att flaskmata mina barn. Jag är grymt nervös, så även om jag litar på reportern till 100 procent så kommer jag inte att våga lyssna utan lämnar till mina vänner och familj att höra av sig och berätta hur jag lät.
Jag har iallafall samlat alla mina inlägg om flaskmatning och min egen resa i den här bloggen, flyttat över det som kan vara intressant i sammanhanget från min gamla mammablogg som numera är lösenordsskydddad och lagt in dem på rätt datum här. Man kan läsa alla inlägg genom att klicka här. Tyvärr har de hamnat helt i oordning, och jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det problemet men kanske kan man tycka det är intressant ändå.

Jag tänkte också skriva en enda sak som sammanfattar vad flaskmatningen har betytt för mig: jag är så GLAD att jag gjorde det. Att jag kunde få knyta an till mina barm i min egen takt, på mitt sätt, utan smärta och ångest. Jag har nästan aldrig känt mig så lättad som den dagen jag slutade amma Matilda.

Jag, Matilda och nyfödd Pontus. Ibland får man multitaska för att det ska kännas bra för alla. Men minns att jag hade ont i handleden efteråt. 

En liten hand för ett år sedan

För ett år sen vändes mångas värld upp och ner, när en liten liten flicka föddes flera månader för tidigt. Hon vägde 635 gram och var 31 centimeter lång. När jag träffade henne för första gången vägde hon runt 800 gram och var alltså "stor" som vi tyckte då. Hennes lilla hand kunde precis gripa om min pekfingertopp, hela hennes handflata fick plats på min nagel.
Igår fyllde den underbara lilla flickan ett år, frisk och stark. Och jag är hennes gudmor. Det gör mig så lycklig!

Två månader gammal, här hade hennes hand växt. Tidigare än så hade jag andan i halsen konstant och tänkte inte på att ta fram kameran. 

Att vända på steken

Tack Lisa! Min trevliga granne har snappat upp mina nödrop från bygget och påmint mig om att det kan vara riktigt vackert här, kolla bara. Och det är faktiskt sant, idag var vi i vår halvbyggda park där byggarbetarna just hade ställt ut vattenspridare i de nyplanterade rabatterna. Just då rådde tropisk hetta och Matilda och hennes kompis slängde av sig kläder och sprang fram och tillbaka under vattenstrålarna. Superhärligt, och helt och hållet byggarbetsplatsens förtjänst. Så jo, visst har det här området sina stunder. Inte minst den grannsämja som sakta men säkert sprider sig bland oss som flyttade in samtidigt och under våren har bott i det här huset, som männniskor på en levande liten ö i en virvelstorm av byggmaskiner, jord, cement och ljudet från svetsar och slipar. Just idag kunde jag le åt byggarbetarna igen.

Att bo på bygge, del 5462549

Att semestern är slut märks på ljudnivån i vårt kvarter redan halv sju på morgonen. Efter att under juli ha varit overkligt tyst, en spökplats där enstaka byggarbetare håglöst lyfte något rör, är det nu närmast panikstämning här på bygget där vi bor. Det byggs alltså en hel stadsdel runt oss, och vårt hus är det enda som är klart. I tre av grannhusen ska det flytta in folk under den närmaste tiden och inget, verkligen i n g e t, är klart. Idag när vi gick till förskolan blev vi inklämda mellan en traktor fullastad med jord och en någon sorts lastare med massor av isolieringsmaterial på väg till ett av husen. En höll på att backa in i oss, den andra skulle förbi till varje pris. Mitt i stod jag med ett barn i barnvagn och ett på en liten cykel med stödhjul, hon höll dessutom höll för öronen på grund av ljudvolymen. Och jag undrade: vad har vi gjort? Och jag vet ju svaret. Det var helt omöjligt att bo kvar i vår förra lägenhet, vi ville bo kvar i området, vi vill vänta med hus... Argumenten var många. Men iallafall, i dag var INTE dagen då jag hälsade glatt på byggarbetarna. Jag knep ihop, lyckades krångla mig fram och tillbaka till förskolan, duckade under en svängande lyftkran, nickade åt en byggjobbare med en skottkärra full med sopor, sparkade bort cementresterna från skorna och tog sedan hissen upp till lägenheten som jag ju ändå tycker jättemycket om. Tur är väl det! Men långt inne i mig: en sjudande groende ilska över hur vi drevs bort från vårt förra hem. Ska berätta om det någon dag, i framtiden.

Så här ser min dröm om grinden till ett hus ut. Bilden är tagen häromveckan i Axelsberg.

 Och så här ser grinden till VÅRT hus ut just nu. Ni kan förstå att man börjar tröttna?

Mitt i första höstterminsveckan

Det är onsdag, tredje vardagen är här. Än så länge känns allt rätt så bra. Jag är hemma med Pontus som far omkring som en skottspole (vad ÄR en skottspole egentligen?) genom rummen, försöker komma i ordning i lägenheten så smått, det kommer att ta hela hösten. Vi hade ju faktiskt inte bott här särskilt länge när allt hände i våras och alla saker man brukar göra kom av sig. Jag har också tagit på mig lite jobb, så klart. Det kan jag aldrig låta bli. Jag har fyndat en kaffebryggare och ska åka till Stockholm ikväll och träffa en fin person.

Förresten, ni som har tidningen Mersmak kan just nu se exempel på vad som skapas på mitt kontor. Liselotte Forslin och Ulrika Ekblom har gjort ett fint kärftskiva-jobb där en viss välbekant dotter till mig fick vara med på ett hörn! Bläddra fram till sidan 18 här eller leta på bilden härunder.

Sommarminnen

Vardagsfobi...

Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Förskolan öppnar och Martin jobbar sin första dag. Själv ska jag vara hemma med Pontus. Och jag känner mig lite kall, nervös och orolig.
Inte för att det är något som hänt just nu, Pontus är lätt att ha att göra med.
Men precis innan sommaren, då mådde jag så fruktansvärt dåligt, så dåligt att det kändes helt akut. Kunde inte vara själv med barnen. Bara grät. Det kändes som att det kokade i mig hela tiden, ända upp till hårfästet. Som att jag befann mig i ett stålbad. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Alldeles. För. Mycket. Det är inte meningen att man ska få sitt andra barn samtidigt som man tvingas flytta, ens ena bästis får barn i vecka 25 följt av att ens andra bästis hastigt går bort. Det låter helt absurt när jag skriver det så här. Men det var så det var för mig och jag ligger på nätterna och går igenom allt som hänt. Självklart har Karins död (herregud, att jag ens skriver det, jag kan fortfarande överhuvudtaget inte fatta att hon inte kommer tillbaka, att jag inte kan ta uppluren och ringa henne när som helst) överskuggat allt annat. Men situationen gör inte att allt som hände innan blev lättare att hantera det heller. Jag har inte vetat vart jag ska vända mig, hur jag ska tänka, hur jag ska vara. Jag har inte vetat vem jag är.
Och sen kom sju veckors semester. De första tre i Finland var rent nödvändiga för att jag inte skulle bli galen. Resten av tiden har varit en långsam, liten början till återhämtning. Det är lång väg kvar men det är iallafall inte kokpunktstemperatur i mig just nu, inte i det här exakta ögonblicket. Semestern har varit fantastiskt ovärderlig, trots att vi varit sjuka den mesta tiden. Vi har iallafall varit tillsammans.
Så ja, självklart är jag orolig. Orolig att trilla ner igen, sorgen finns ju där och jag förväntar mig inte att den ska mildras. Jag måste lära mig leva med den. Jag hoppas jag kommer klara det. Jag vill känna den stora entusiasmen igen. Jag vill leva och skapa och göra allt som jag vet att Karin hade velat att jag skulle. Jag vill finnas där för hennes familj och hennes barn så mycket som det går, samtidigt som min egen familj ska må bra. Jag måste hitta ett pussel där bitarna passar ihop, på ett helt nytt sätt. Det kan bli mitt livs största utmaning, men jag kommer klara det. Någonstans djupt inne i mig vet jag att jag ska klara det. Och så kände jag inte i juni. Så det ska väl gå det här, på ett eller annat sätt.

Bilderna är tagna under ett av sommarens sista bilstopp, nämligen fantastiska Verket i Avesta. Älskar det där stället, det är helt magiskt (och låt er inte luras av deras ganska dåliga hemsida). Skrev om det förra året också, då vi just hade hittat det av en slump, det inlägget kan man läsa här.

Vardagsfobi...

Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Förskolan öppnar och Martin jobbar sin första dag. Själv ska jag vara hemma med Pontus. Och jag känner mig lite kall, nervös och orolig.
Inte för att det är något som hänt just nu, Pontus är lätt att ha att göra med.
Men precis innan sommaren, då mådde jag så fruktansvärt dåligt, så dåligt att det kändes helt akut. Kunde inte vara själv med barnen. Bara grät. Det kändes som att det kokade i mig hela tiden, ända upp till hårfästet. Som att jag befann mig i ett stålbad. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Alldeles. För. Mycket. Det är inte meningen att man ska få sitt andra barn samtidigt som man tvingas flytta, ens ena bästis får barn i vecka 25 följt av att ens andra bästis hastigt går bort. Det låter helt absurt när jag skriver det så här. Men det var så det var för mig och jag ligger på nätterna och går igenom allt som hänt. Självklart har Karins död (herregud, att jag ens skriver det, jag kan fortfarande överhuvudtaget inte fatta att hon inte kommer tillbaka, att jag inte kan ta uppluren och ringa henne när som helst) överskuggat allt annat. Men situationen gör inte att allt som hände innan blev lättare att hantera det heller. Jag har inte vetat vart jag ska vända mig, hur jag ska tänka, hur jag ska vara. Jag har inte vetat vem jag är.
Och sen kom sju veckors semester. De första tre i Finland var rent nödvändiga för att jag inte skulle bli galen. Resten av tiden har varit en långsam, liten början till återhämtning. Det är lång väg kvar men det är iallafall inte kokpunktstemperatur i mig just nu, inte i det här exakta ögonblicket. Semestern har varit fantastiskt ovärderlig, trots att vi varit sjuka den mesta tiden. Vi har iallafall varit tillsammans.
Så ja, självklart är jag orolig. Orolig att trilla ner igen, sorgen finns ju där och jag förväntar mig inte att den ska mildras. Jag måste lära mig leva med den. Jag hoppas jag kommer klara det. Jag vill känna den stora entusiasmen igen. Jag vill leva och skapa och göra allt som jag vet att Karin hade velat att jag skulle. Jag vill finnas där för hennes familj och hennes barn så mycket som det går, samtidigt som min egen familj ska må bra. Jag måste hitta ett pussel där bitarna passar ihop, på ett helt nytt sätt. Det kan bli mitt livs största utmaning, men jag kommer klara det. Någonstans djupt inne i mig vet jag att jag ska klara det. Och så kände jag inte i juni. Så det ska väl gå det här, på ett eller annat sätt.

Bilderna är tagna under ett av sommarens sista bilstopp, nämligen fantastiska Verket i Avesta. Älskar det där stället, det är helt magiskt (och låt er inte luras av deras ganska dåliga hemsida). Skrev om det förra året också, då vi just hade hittat det av en slump, det inlägget kan man läsa här.

Kropp & Själ

I måndags blev det ombytta roller för mig. En reporter från P1-programmet Kropp & Själ kom hit till Uppsala och spelade in mig några timmar. Jag ska medverka i ett kommande program som ska handla om kvinnor som väljer bort amning. Jag hoppas så att det blir bra och nyanserat! Reportern var iallafall väldigt lyhörd och snappade snabbt upp vad jag menade med saker och ting vilket kändes skönt när man pratar om stundvis jobbiga och lite traumatiska saker.
Den 21 augusti klockan 10:03 ska programmet sändas, håll tummarna!