Att semestern är slut märks på ljudnivån i vårt kvarter redan halv sju på morgonen. Efter att under juli ha varit overkligt tyst, en spökplats där enstaka byggarbetare håglöst lyfte något rör, är det nu närmast panikstämning här på bygget där vi bor. Det byggs alltså en hel stadsdel runt oss, och vårt hus är det enda som är klart. I tre av grannhusen ska det flytta in folk under den närmaste tiden och inget, verkligen i n g e t, är klart. Idag när vi gick till förskolan blev vi inklämda mellan en traktor fullastad med jord och en någon sorts lastare med massor av isolieringsmaterial på väg till ett av husen. En höll på att backa in i oss, den andra skulle förbi till varje pris. Mitt i stod jag med ett barn i barnvagn och ett på en liten cykel med stödhjul, hon höll dessutom höll för öronen på grund av ljudvolymen. Och jag undrade: vad har vi gjort? Och jag vet ju svaret. Det var helt omöjligt att bo kvar i vår förra lägenhet, vi ville bo kvar i området, vi vill vänta med hus... Argumenten var många. Men iallafall, i dag var INTE dagen då jag hälsade glatt på byggarbetarna. Jag knep ihop, lyckades krångla mig fram och tillbaka till förskolan, duckade under en svängande lyftkran, nickade åt en byggjobbare med en skottkärra full med sopor, sparkade bort cementresterna från skorna och tog sedan hissen upp till lägenheten som jag ju ändå tycker jättemycket om. Tur är väl det! Men långt inne i mig: en sjudande groende ilska över hur vi drevs bort från vårt förra hem. Ska berätta om det någon dag, i framtiden.
Så här ser min dröm om grinden till ett hus ut. Bilden är tagen häromveckan i Axelsberg.
Och så här ser grinden till VÅRT hus ut just nu. Ni kan förstå att man börjar tröttna?
Jag läste om din vän i våras men låg nyss och läste om din blogg bakom och ville ännu en gång sägs hur ledsen jag är över din vän. Jag vet inget om omständigheten men det spelar egentligen ingen roll.
SvaraRadera