Nu ska jag berätta historien om Seaten. Vi har alltså i mer än tio i år kört omkring i en grön Seat från 1999 som sakta men säkert gått sitt öde till mötes. Och ödesdagen kom, i början av november när en besiktningsman skakade på huvudet och pekade ut en... två... tre... fyra stora rostangrepp på undersidan av bilen. Det senaste årets händelser fick sin förklaring. När jag körde igenom en stor vattenpöli en viadukt och blev stående en halvtimme medan Seaten hostade sig tillbaka till liv, en lukt av våt gammal ull omkring mig. Martin som fick knuffa igång bilen i en nerförsbacke på väg hem från Dalarna medan Matilda grät i baksätet. Hur den vägrat starta så fort det regnat och varit lite kyligt. Hur den stannade mitt i en korsning på Skolgatan. AC:n har inte fungerat på flera år. vindrutan har en läcka och om man kör på motorvägen viner det så man inte hör bilradio, som förresten väljer fritt vilken högtalare den ska spela i.
Det är helt enkelt mycket hög tid att byta bil. Och det har vi alltså gjort, idag inköptes en bättre begagnad Opel Astra på en lokal bilhandlare, som känns som värsta vrålåket i jämförelse. ser fram emot att våga köra omkring med barnen utan att riskera att bli anmäld för oansvarighet.
Men Seaten. Den har tagit oss långt. Kommer alltid att minnas den med värme!
Martin kör under en av de allra bästa resorna vi har gjort med Seaten, till Gotland i juli 2010.
Under en av alla oräkneliga gånger vi köat för att köra på finlandsfärjan för att åka till landet. Matilda, då 10 månader, festar på majskrokar såklart.
Det är helt enkelt mycket hög tid att byta bil. Och det har vi alltså gjort, idag inköptes en bättre begagnad Opel Astra på en lokal bilhandlare, som känns som värsta vrålåket i jämförelse. ser fram emot att våga köra omkring med barnen utan att riskera att bli anmäld för oansvarighet.
Men Seaten. Den har tagit oss långt. Kommer alltid att minnas den med värme!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar