Det är inte vanliga berg. Utan berg av slagg från oljeskiffer.
Under journalistutbildningen fick vi möjlighet via någon östersjöfond att resa till Baltikum och göra reportage som del av utbildningen. Jag och Sara Åkesson (som numera heter Marczak i efternamn) valde att resa till Kohtla Järve i norra Estland och göra ett stort reportage om det stora miljöproblen de har i forma av oljeskifferbrytning. Detta var 2003, alltså tio år sedan i år, och då (kanske fortfarande, idag är jag inte lika påläst) kom större delen av Estlands el från oljeskiffer som brändes. Slagget från produktionen var ett gigantiskt problem och låg i stora berg runt staden. Själva stadens gator hade sjunkit ihop på flera ställen allt eftersom gruvan bredde ut sig.
Det var en mycket speciell resa, under en tid som aldrig kommer tillbaka. Estland var ännu inte med i EU, vilket märktes tydligt var man än var. Kohtla-Järve ligger nära den ryska gränsen och med nästan uteslutande rysk befolkning så var det en laddad plats på många sätt. Vi bodde i ett gammalt sanatorium dit numera finska pensionärer kom för att kurera sig. Och överallt stod Sovjetarkitekturen intakt. Vädret var fantastiskt, allting prunkade och blommade de varma sensommardagar vi var där. Det var lite som att resa till en helt parallell värld, så nära vår egen men så totalt annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma det. Resultatet av vårt jobb publicerades i tidningen Frihet med mina bilder och Saras text. Det var före digitalkamerans tid och jag tycker det analoga tillför mycket till stämningen i bilderna.
Här är mitt reportage, fick skriva ett för skolans skull.
"Men vi bor ju här"
Ida-Virumaa, Estlands nordöstligaste provins, är en svart fläck på miljöförstöringens karta. Men invånarna i staden Kohtla-Järve är fyllda av vemodigt hopp om en bättre framtid. Föroreningarna tänker man inte så mycket på.Kohtla-Järve är en av de största problemregionerna i landet. Miljöförstöringen är enorm, vattnet odrickbart för flera århundraden framåt. Peeter Eek, ordförande för avfallsdepartemenet i Estland, låter ganska allvarlig på rösten och drar handen genom håret när han tyst pratar om livet i Estland mest utsatta region. 75 procent av befolkningen där är ryssar och runt städerna tornar jättelika kemiska slaggberg upp sig som alper i det annars helt platta landskapet.
Vi reser i en skumpig buss längs en spikrak väg mot Kohtla-Järve. Städer, alla mycket lika varandra, passerar. Runt oss pratar alla ryska. Skymningen faller, från radion strömmar ryska folkvisor. När vi kommit in i Ida-Virumaa skyms fullmånen plötsligt av höga skorstenar. Plötsligt tornar de omtalade bergen upp sig, större än vi kunnat föreställa oss. Vad vi ser, förstår vi senare, är den största aktiva gruvan i Kohtla-Järve. Ingen annan verkar reagera, men vi sitter med ansiktena klistrade mot rutan. Runt om är naturen bedövande vacker.
– Är ni exremturister? Ingen est kan förstå att man väljer att åka till Kohtla-Järve och Sillamäe istället för till Den Vackra Universitetsstaden Tarttu eller Den Fantastiska Sjön Peipsi. I andra delar av Estland vill folk helst inte ens kännas vid att dessa rysktalande städer tillhör samma land. I Kohtla-järve och Sillamäe ser man framåt, trots att nuet ser ut att vara krävande nog. Husen är gamla och slitna, den sovjetiska hammaren och skäran syns överallt. Men människor pratar gärna om de stora klyftor som finns mellan ryssar och ester, och hur de ska överbyggas.
Kommunstyrelsens ordförande Valerie Korb sitter hopsjunken bredvid sin tolk bakom sitt 30 år gamla konferensbord och pillar med en nyckelknippa. Han är rödmosig i ansiktet och pratar om den arbetslöshet som uppstod när oljeskiffergruvorna plötsligt fick skära ner produktionen från 30 miljoner ton per år till 12 miljoner. Miljöproblemen gruvorna bär med sig har han, liksom de flesta Kohtla-Järvebor inte tänkt så mycket på, men han har hört att de bygger någon sorts skydd runt de kemiska slaggbergen. När vi frågar om han vet något om vad de har för effekt på människan blir han tyst en lång stund.
– Men vi bor ju här.
Hans ord säger det mesta om Kohtla-Järve. En stad där människor bor och lever, som alla andra städer. Också här kämpar folk för största möjliga lycka utifrån de förutsättningar som finns. Hur skulle man varje dag kunna gå och fundera på hur de kemiska slaggbergen eller det gömda kärnavfallet har påverkat en? Kommunen har inte heller råd att göra något åt miljön, utan lämnar det till staten och företagen. Istället försöker man satsa på ungdomar och kultur.
– Låter jag bli att köpa ett nytt skrivbord, även om jag nog skulle vilja så kanske jag kan hjälpa en musikskola istället.
Naturen i och runt Kohtla-Järve och Sillamäe är otroligt vacker. Vid en vandring längs stranden skymtar en häger, grönskan är påtaglig. Overkligheten slår senare till när vi står på toppen av ett lerberg med 25 meter radioaktivt avfall under oss. Vinden sliter i håret, havets brus överröstar allt. Klart att det här landet orkar. Här finns så lite – och så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar