MIn konstigaste konsert?

Som jag tidigare har skrivit i en krönika så är The Sountrack of our lives ett av mina bästa svenska band, kanske det bästa. Såg dem första gången precis när de hade släppt "Welcome to the infant freebase", på sedan många år nedlagda Gino 1996. En magisk upplevelse när Ebbot klättrade i ställningen ovanför scenen. De var förband till Souls så vitt jag minns men var fantastiskt mycket bättre än själva huvudakten (och då var ju ändå Souls rätt så bra!).

Sedan dess har jag sett TSOOL fler gånger än jag kan komma i håg. På festivaler, studentkårer, klubbar och flera gånger tidigare på Katalin där jag alltså var igår.

Men det här var första gången jag inte kände mig helt såld. allt var som vanligt, i alla fall nästan. I publiken: 90 procent män över 30, en handfull trendiga, nyfrälsta 20-25-åringar med flätor i håret, fyra-fem skivaffärsägare och en massa musiker. På scenen: Eboot i kaftan och halsduk, Martin Hederoos vid keyboarden, Mattias Bärjed helt galen och så vidare. Men konserten... nja. Jag förstår faktiskt inte varför de valde att spela på Katalin dagen efter en spelning i Madrid som dessutom hade förgåtts av tre andra spelningar dagarna efter varandra runtom i Spanien. Tröttare musiker får man leta efter. Jag tror att jag såg Ebbots ögon en enda gång under hela konserten, han var så svullen i ansiktet. Flera gånger var de inte alls överens om vilka låtar de skulle spela och en gång började han till och med sjunga på fel låt (Mantra slider) fast introt var helt övertydligt en annan (Sister surround). På slutet verkade hela bandet inte vilja göra något annat än gå hem och sova och det avrundades med att Ebbot ensam vacklade upp på scenen och förgäves försökte ropa upp Martin Hederoos för att spela en låt till för ett akustiskt nummer. Han kom inte. Ebbot gav högtalaren till en gubbe i publiken som sa "sög något om klimatet" och Ebbot pratade om att "det nog inte är så farligt". Basisten Kalle Gustafsson Jerneholm kom ut och ställde sig i publiken och drack Ramlösa. Till slut kom gitarristen Ian Persson, upp på scenen, han hade redan hunnit byta scentröjan mot en proper randig pullover. De körde en trött låt från nya skivan på bara sång och enkel gitarr innan de vinglade av scenen.

Näe. det var nog inte min bästa TSOOL-konsert. Men definitivt den konstigaste!