Tunn hud

En sak som är ganska typiskt för mig och hur folk upppfattar mig (tror jag) är att jag har ganska tunn hud. Jag har mycket svårt att dölja mina känslor, vare sig det är glädje eller sorg. För det mesta tycker jag att det ändå är en fördel att vara sådan, har altid haft svårt för putsade fasader och onaturlig glättighet. Ibland är det lite jobbigt, till exempel då jag ska på viktiga möten och inte känner mig på topp.

När Matilda var nyfödd och jag var alldeles vilsen med vem jag var och hur jag var som mamma så tänkte jag så mycket. Jag har nog aldrig letat så mycket information i hela mitt liv som då. Det var som om alla nerver satt på utsidan av kroppen och alla impulser bara sögs in i mig. Fick jag beröm för att jag var en bra mamma blev jag helt salig och fick jag sneda blickar eller kommentarer i stil med "jaha, du ammar inte, hur mår Matilda av det då?" kunde sänka mig i flera dagar trots att det kanske inte ens var illa menat.

Just nu har Matilda en period när hon knuffar andra barn lite. Direkt har jag kommit att ifrågasätta mig själv och undrar om det är mitt fel. Jag söker information överallt, funderar över metoder att bemöta hennes beteende, försöker prata lite med henne om att vara snäll utan att göra för stor sak av det. Intellektuellt vet jag att det är rätt sak att göra. Men känslomässigt blir jag ett virrvarr iallafall. Som alltid när något som är riktigt viktigt för mig ställs lite på ända.

Jag skulle vilja säga till alla tunnhudade föräldrar därute att det är okej att vara just sådan, det är okej att undra om man gör rätt eller fel och det är okej att vara ledsen, man är inte en dålig förälder för det. Snarare tvärtom, hoppas jag.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Men skickar iallafall en tanke till mina kära kumpaner i föräldraskap, ni vet vilka ni är. Är så glad att ni finns!