Det regnar mest men kanske känns allt lite ljusare.

13 grader i vattnet. Inte många fler i luften. Så är det här på vår ö i finska viken just nu. Men jag klagar inte. När vi kom på midsommarafton var det strålande sol och barnen sprang nakna på stranden. Den här sommaren har det i sig, jag känner det på mig. Hur som helst är jag så tacksam för långa lediga dagar tillsammans med min familj. Den långa jobbiga tiden fram tills vi åkte känns nästan som en dröm. Jag skriver jättemycket, tänker ännu mer. När jag är här lägger sig som en tunn hinna över alla sår och jobbiga tankar, med lite distans vågar man se dem för vad de är. Samma tankar som hemma, som mest bara består av ett enda mantra: hon är borta, hon är verkligen borta, hon finns inte mer. Så obegripligt sorgligt och hemskt. Slår mig dag som natt, jag sover dåligt men också det är lite lättare att hantera här. 

Så är livet. 

Där jag är nu finns också ljus och lite glädje. Och en finsk bastu, som jag strax ska kasta mig in i.