Det är svårt att förstå förlust, har jag märkt. "Du är mitt i en kris, ge dig själv utrymme", säger psykologen till mig. Mitt i en kris. Jag. Det måste jag ringa och prata med Karin om. Hon skulle veta hur jag ska hantera det här och hjälpa mig att hitta styrkan inne i mig själv, tänker jag instinktivt. Krisen får ett ansikte precis mitt i den tanken. Jag är mitt i frånvaron av Karins närvaro. Känslan är som att tappa andan när man lutar sig långt ut över avgrunden. Som att famla i luften efter något. Som en bakgrundston i mitt liv som tystnat utan att ersättas av något. Allt liksom haltar, är i total obalans. Så känns förlusten just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar