Ettåringen

Idag för ett år sedan låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och tittade ut mot slottet och en höst som inte hade kommit lika långt som den vi befinner oss i nu. Jag hade en nyfödd bebis på mitt bröst, faktiskt vid mitt bröst. Jag ammade Pontus ganska exakt ett dygn. Det var en magisk dag. På kvällen kom våra kära vänner, Pontus faddrar, Pernilla och Erik upp med pizza till oss och jag fick inte ner en bit av min sallad.
Idag fyller Pontus ett år. Ett år som har varit fyllt av starka känslor och tyvärr mycket mer sorg än jag hade kunnat drömma om. Idag ser jag på min son och lyckan sväller i bröstet. Samtidigt börjar mina tårar rinna över de som inte är här för att se honom.
Nu ska vi fira honom, vår älskade lillebror.