Om tidningsdrömmar

Bland de där lådorna som min pappa tvingar mig att gå igenom, som legat på vinden i (minst) femton år, hittade jag en hel del intressanta bevis på hur mitt liv hela tiden lett mig fram till den jag är idag, på jobbet alltså. Tidningar! Reportage! Böcker! För mig har det alltid funnits en magisk dragningskraft i dem. Min högsta dröm som tioåring var att få komma till KP:s redaktion. Inte visste jag att min första praktikplats skulle vara Bonniertidningen Allt om resor, som då satt granne med KP och min barndomsdröm besannades. En av höjdpunkterna under mina mellanstadieår var ett studiebesök med klassen på Norrtelje tidnings redaktion. Jag vet inte om det var bara jag som nästan inte kunde sova natten innan, som fascinerat funderade över tryckpressar och tidningssidor i veckor efteråt. Och faktiskt, drygt femton år senare fick jag mitt första reporterjobb, på just Norrtelje tidning.

Jag hittar i lådorna mina egna texter, överallt. Att jag skrev så mycket! Jag hittar tidningar jag har gjort själv. Jag hittar de många välarbetade exemplaren av "Hemexpressen", tidningen mina bröder och jag gjorde för att skicka till farmor, journalist och översättare som bodde på andra sidan Ålands hav. Mina bidrag var väl kanske måttliga, men mina bröder utsåg mig, ett par år gammal, till chefredaktör och det ser ju bra ut på CV:t!
Jag blir glad över att se hur jag var som barn. Och så blir jag ledsen när jag tänker på att usel svenskundervisning i gymnasiet nästan dödade mitt intresse för journalistik och texter. I flera år orkade jag inte ta i det alls. Nu är jag så glad att jag har hittat hit.  

Min första enkät gjordes i mellanstadiets klasstidning, runt 1989 Man måste älska skolpsykologen Christers svar.