Snart ett år.

Det har blivit mars. Det har blivit mars och jag visste hur det skulle bli. Varje dag är en nedräkning, en genomgång av vad jag gjorde den här dagen för ett år sedan. Fram tills den 27 mars, dagen då mitt liv oåterkalleligt tog en vändning som jag aldrig hade kunnat ana och jag stod vid min älskade väns sida minuterna innan hon somnade in. Sedan var livet förändrat för alltid, av den stora förlusten och det trauma vi som var med när det hände drabbades av.
Idag är det den 3 mars. Och igår var det ett år sedan jag pratade med Karin för allra sista gången. Jag vet det för att jag har sms:et jag skickade till strax därefter kvar i min telefon - en bild på Pontus som då var fem månader gammal. Hon ville så gärna veta hur det gick för Pontus. Jag sa att det finns bilder på Facebook, men hon förklarade att hon inte orkar sätta på datorn. Det fastnade hos mig, för deras lägenhet är så liten att det kanske bara är några steg till datorn, eller inga steg alls. Men hon orkade inte. Det tänker jag på idag. Det tänkte jag på igår. Det har jag tänkt på varje dag i snart ett år.