måndag 9 juni 2008

Lite amning igen

Nu ska jag skriva lite om amning igen. Läste ett intressant blogginlägg på Dagens medicins hemsida idag (inlägget är inte så nytt, men jag såg det först nu...). Där står det om en jättestudie som gjorts i Vitryssland på 14 000 (!) barn. Man har följt barnen från födseln upp till skolåldern och genom pricktest kartlagt deras allergier och om mängden allergier kan sättas i samband med amningen. Är inte förvånad över att resultatet visade att amning inte har någon förebyggande effekt, snarare tvärtom. Är inte heller förvånad över att en så här omfattande studie helt ignorerats i svensk media. Vi lever ju trots allt i ett land där brösmjölken är helig och den som säger emot får det hett om öronen.
er vetenskapligt om studien finns här.

tisdag 11 mars 2008

Nya amningstider

Livsmedelsverket föreslår idag en ändring i sina rekommendationer om hur mycket alkohol man kan dricka medan man ammar. Kanske kan det minska den fullständigt galna press som många känner när det gäller amningen. Samtidigt kan jag känna att allt det här fokuset på Livsmedelsverkets rekommendationer gör att mammor inte riktigt vågar lita på sig själva när det gäller sin amning. Många tar ju rekommendationerna som "regler" och det skapar ofta infekterade situationer har jag märkt. Just med alkohol blir det väldigt tydligt. Det är som att rekommendationerna vid amning blir som allmänna rekommendationer för hur man ska agera för att vara en bra förälder i största allmänhet och det är ofta där diskussionen hamnar. Är det liksom mer "okej" att hantera sitt spädbarn i berusat tillstånd när man inte ammar? Eller, om man tycker att man känner sig jätteberusad efter ett halvt glas vin, ska man då dricka det bara för att Livsmedelsverket "har sagt att det är okej"? Jag tycker att var och en ska hålla sig till sitt sunda förnuft och Livsmedelsverket borde vara tydligare med att kostrådeninte är liktydiga med moral.
Om rekommendationerna på Alltombarn.se och på Aftonbladet.se

måndag 10 mars 2008

Jobb

Eftersom jag skickade in en jobbansökan till en föräldratidning häromdagen tänkte jag att jag skulle skriva lite om jobb. Det är ju bara knappt två månader tills Martin och jag ska börja dela på föräldraledigheten, Matilda kommer då att vara sex månader gammal. Till en början ska jag jobba två dagar i veckan och han tre. Över sommaren ska vi båda vara lediga (eller alla tre, rättare sagt!) och sen ska jag jobba heltid.
Jag har ju tänkt att jag ska frilansa nu. Tidigare har utsikten att frilansa på heltid inte känts så lockande, hur ska man få in så mycket uppdrag? Men nu tycker jag snarare att det ska bli roligt. Den här föräldraledigheten har gett mig så mycket idéer! Speciellt uppslag till artiklar som skulle platsa i föräldra- och gravidtidningar. Ibland kan jag känna det nästan som att jag är ute på en fältstudie när jag går på alla mina aktiviteter med Matilda: babysång, mammagrupp och massor av fika. Det finns så många barn, så många föräldrar och så många diskussionersom ständigt återkommer för att vi är osäkra på hur våra små ska hanteras. Hur sover de och när? Hur äter du, hur mycket och när? Vilka framsteg har de gjort? Står de? Skrattar de? Har det en utvecklingskris? Och så vidare och vidare.... Den här fältstudien har gjort mig otroligt sugen på att skriva mer om föräldraskap, mer än i bara den här bloggen. Om inte föräldratidningen vill ha mig nu så hoppas jag den vill ha mina artiklar när jag börjar frilansa igen!

tisdag 19 februari 2008

Föräldradiskussioner

I dag var jag på babysång med Matilda igen. Hon fattar fortfarande ingenting, men sover som en stock nu eftersåt så på något sätt var det säkert bra! För mig är det roligt att komma i väg och träffa andra mammor och deras bebisar. Och som det alltid, eller ofta, blir, när jag ska prata om Matilda så händer det att ämnet glider in påsynen på amning och på de stora krav som ställs på mammor i dag när det gäller barnets välmående. Jag fick en intressant synpunkt mina inlägg i amningsdebattensom jag skrev här för några månader sedan. Nämligen att mammor alltid borde kunna bli hjälpta därifrån de befinner sig, oavsett vad de vill. De som vill amma ska få hjälp att kunna fortsätta, de som inte vill ska utan vidare kunna få hjälp med det. Så enkelt borde det vara. Men så är det inte idag. Jag som inte ammar har upplevt starka reaktioner, och känt mig tvungen att försvara mitt beslut. Detta trots att det är uppenbart hur mycket bättre jag och lilla M mår utan amningen. De som verkligen vill amma kan säkert uppleva som en hets åt andra hållet, att amningen ska fungera automatiskt bara för att man vill och man får inte tillräckligt med stöd och tid att göra det bra. Allt verkar bero på var man hamnar. Suck. Jag efterlyser fördomsfritt och oförbehållsamt stöd åt ALLA mammor och pappor! En annan sak som det finns mycket synpunkter på är när man väljer att gå tillbaka till arbetslivet. Jag ska börja jobba två dagar i veckan när Matilda är sex månader. Det har också visat sig vara ett beslut som många andra tycker sig ha rätt att ha synpunkter på. Jag fick en bok nyligen som heter "Överlevnadstips för småbarnsmamman". Perfekt, tänkte jag, när jag öppnade den, här kan jag säkert hitta lite stöd i mina funderingar ring barn och jobb. Men nej, tvärtom. I den här boken uttalar sig "barnexperten" Louise Hallin (som tydligen också svarar på frågor om föräldraskap imorgonprogrammet på tv4 så här om att börja jobba när barnet är sex månader:
"Nu plötsligt ska det klippas av. Inte nog med det - om mamman till exempel tänker att hon vill börja plugga på universitetet två dagar i veckan när barnet hunnit bli ett halvår, då börjar hennes separativa beteende mot barnet redan vid detta beslut"... 
"Barnet vill inte separera. Jag tror aldrig jag träffat ett spädbarn som vill lägga ner amningen vid fyra månaders ålder. Plötsligt har man en konflikt med sin fyra månader gama bebis"... 
Vad MENAR Louise Hallin?? Upphör man att vara mamma för att man vill plugga eller jobba? Jag har tydligen ett "separativt beteende" som orsakar stor sorg hos min lilla, trygga Matilda. Och var finns pappan i det här? Allt i den här boken beskriver pappan som en bifigur, viktig men ändå en bifigur, som till största delen ska stödja mamman som ammar. Om mammor som inte ammar säger hon så här:
"... det finns egentligen ingenting som kan kompensera amningsupplevelsen. De icke-ammande mammorna blir ofta, om de har en bra grundstruktur psykiskt, ännu mer beskyddande, änu mer matande, ännu mer vaksamma. Det finns ingenting som gör saker och ting lindrigare i den för tidiga separationen för den mamman. Absolut inte."
Jag ska alltså lida enormt mycket för att jag inte fick amma? Men hör här: det gör jag inte! Jag tycker det är otroligt befriande att slippa, och känner ingen sorg över det. Men nu har Louisie Hallin gett mig skuldkänslor för det iallafall. Och hon spär på med att jag inte får börja jobba, trots att Martin ska vara hemma med Matilda, trots att vi inte tänker skicka henne till dagis förrän hon är minst två år. Och hur är det med alla länder som inte har lika generösa villkor för föräldraledighet som Sverige? Är alla barn där skadade och otrygga? Jag tror förresten att mammor som väljer att stanna hemma länge också kan känna en press och fördomar. Det finns ju en bild av att man ska klara av allt på en och samma gång idag: föräldraskap, karriär, fint hem och så vidare. det anses om lite konstigt att vilja stanna hemma. Vilken värld vi lever i! Det borde vara samma här sommed amningen: man ska accepteras utifrån den situation man är i och få stöd och uppmuntran vad man än väljer. Så det så.

fredag 25 januari 2008

Barnavårdstankar

Eftersom vi gav bloggadressen till vår fina bvc-sköterska idag så tänkte jag passa på att skriva lite om hur vi nyblivna föräldrar ses efter här i Uppsala. För jag är imponerad! Jag vet inte om det beror på att det är en mindre stad eller att det helt enkelt anses viktigare att man får det stöd man behöver när det är barn inblandade, men sättet som vi blev uppfångade på förvånade mig. Så snabbt liksom. Redan innan jag själv fattade att jag var deprimerad hade bvc-Kerstin snappat upp signalerna. Snabbt blev jag vidareskickad till en barn- och mödravårdspsykolog, Susanne, som också (liksom Kerstin) är en person med sunt förnuft och båda fötterna på jorden när det gäller förädraskap. Hos Susanne får jag gå så länge jag behöver, verkar det som. Och ingenting kostar något, det är helt otroligt. Eller kostar gör det ju, men jag betalar iallafall inget direkt till dem. När jag hade en utmattningsdepression för några år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen i Liljeholmen (det var när vi bodde i Midsommarkransen strax söder om Stockholm). Jag fick i och för sig ganska bra gensvar från dem i form av några veckors sjukskrivning och möjlighet att träffa en kurator där tre gånger. Men sen var det stopp. Kuratorn helt enkelt kunde inte ge mig någon stans att ta vägen mer långsiktigt. "Ja, du får väl kolla i Gula sidorna efter psykologer eller ringa runt och fråga lite" sa hon. Och så erbjöd de sig att skriva ut antidepressiv medicin. Men det sa jag nej till, jag vill inte äta medicin uan att dessutom få stöd av en psykolog, det trodde jag var självklart. Man kände sig faktiskt utlämnad, för hur ska man orka söka efter hjälp i telefonkatalogen när man är utmattad och deprimerad? Helt sjukt. Som tur klarade jag mig bra ändå och vi flyttade till Uppsala. Men ändå, det var så knäppt att man kände sig helt lämnad åt sitt öde. Det gör jag inte här. Psykologen ringer hem och frågar hur det är, om jag behöver gå en extra gång till bvc så går det bra. Det har liksom alltid funnits någon att vända sig till. Och det behövs verkligen.