tisdag 20 december 2011

Att bara vara förälder

Jag fick ett mejl från en kompis som en reflektion på det här inlägget och mina andra om amning och föräldraskap. Hoppas han tycker det är okej att jag klistrar in lite, för han har en så bra poäng.

Jag kan känna mig in i känslan av att inte kunna amma och ständigt få höra att en riktig mamma ska amma. Trots att det bara är skitsnack. Jag är lika trött på alla som hackar på att pappor inte gör si eller så eller inte tar ansvar. Känner vi många som inte gör allt för sina barn? Jag känner kanske ett fåtal, men de är verkligen undantagen. Småbarnsföräldrar behöver pepp och stöd, inte en massa oro, fördomar och förakt.
Förresten, har du nån gång känt att du måste undvika att läsa tidningar för att slippa se amningsreportagen? För så känner jag just nu nämligen. Jag vet inte om jag klarar en artikel till som hackar på pappor.

Min kompis har alltså sedan första början som förälder ensam haft ansvar för sitt barn. Han har flaskmatat, tagit ut alla föräldradagar (efter en viss kamp, ska sägas, eftersom ogifta pappor inte automatiskt har rätten till vårdnad), lekt på öppna förskolor och lekplatser, vaggat, vabbat, stekt fiskpinnar och allt annat som man nu sysslar med som förälder som man inte gjorde innan, ensamstående eller inte. En standardförälder på många sätt alltså, och en kärleksfull pappa till sin son. Ändå upplever han ofta frustration och hittar sällan bra rådgivande läsning som han kan känna igen sig i, eftersom han tillhör minoriteten ensamstående pappor. En stor del av läsningen riktar sig nämligen till mammor och den som handlar om pappor lyftar inte alltför sällan fram pappor som tar ansvar för sina barn som lite extra "duktiga", och nästan uteslutande i relation till mamman. Men om mamman inte finns? Då finns tydligen inte pappan heller och då är det synd om barnen. Konstigt nog, för när jag träffar min vän och hans glada son så är det då rakt inte några jag tycker synd om. Tvärtom, skulle jag säga. 
Hur skulle det vara att börja prata om föräldrarollen och inte "mammarollen" och "papparollen"? Då kanske man skulle kunna börja överbygga de stora föreställningar och fördomar som finns om hur mammor och pappor "ska" vara och hur familjer "ska" se ut. Då skulle dessutom alla samkönade par med barn också automatiskt vara inkluderade.
"Hur ska jag förklara?" undrar min kompis. Ska man ens behöva förklara? Man ska bara kunna vara, och känna sig trygg med det

fredag 9 december 2011

Kärlek

Idag är en dag fylld av både lycka och oro för livets bräcklighet. Själv försöker jag hantera fyråringens ilska över kända och okända saker och sänder tankar åt de håll där folk behöver dem.

torsdag 8 december 2011

Hejdå paradiset

Det här inlägget har jag tänkt skriva ett tag men inte haft tid. Jag har skrivit om det förut, drömmen om paradiset som inte finns.
När man väl har börjat tänka på det, att det är vår orimliga dröm om de orörda stränderna som bidrar till den globala exploateringen allt mer, så kan man inte sluta. Resereprtagen som jag och många journalister med mig spyr ur oss bidrar. Som den här artikeln i Dagens Nyheter. Gili Meno, "den minst exploaterade" av tre korallöar. Nä, inte så länge till va, inte efter att söndagsbilagan publicerar en gigantisk artikel om den. "Här finns ingen elekricitet, inga motorcyklar, ingenting att göra". Det som vi fasar för här hemma är den högsta drömmen på resan jorden runt, särskilt för en backpacker. Status rentav.
"- Vi har varit på Bali, men tyckte det var hysteriskt, vi har varit på Lombok men gillade inte det heller. Och så kom vi hit - och det är helt underbart! säger ett par från Nya Zeeland lyriskt."
Jag slår vad om att om fyra-fem år kommer samtliga stränder på Gili Mena likna Lonely beach på Koh Chang - en gång en lite mer undanskymd, mindre exploaterad strand, numera full av jonglerande killar i dreadlocks och solbrända svennar i thaifiskarbyxor som bor i hyddor med stengolv.Så som det blir om inte charterhotellen hinner först.
Jag tycker faktiskt att hela resejournalistiken liknar en enda stor klyscha ibland. Kanske har jag skrivit för många såna här reportage själv? Jag tycket i och för sig att andra halvan av reportaget i DN är bättre, den som inte låtsas att Gili Meno är ett bortglömt idylliskt paradis utan en ö där det faktiskt bor folk med riktiga liv och problem. Men den stora problemet kvarstår - hur den konstruerade paradisdrömmen som bara är till för oss som har råd ska hanteras. För att sluta resa helt är ju som sagt inte ett alternativ, alltför många människor överallt är beroende av turismen som källa till inkomst.


Lonely Beach, Koh Chang, Thailand. Jag kom, såg - och fick dåligt samvete.

ps. På DN:s hemsida ser det ut som att artikeln publicerades 1999. Så långsam är jag inte med mina inlägg, det var alltså för några veckor sen jag såg den i tidningen.

torsdag 24 november 2011

En fin dag

Efter många veckor av sömnlösa nätter och skrik är det inte oavbrutet som man känner den där bebislyckan alla tjatar om. Efter många trötta dagar med gnäll och trots är det snarare tvärtom - man undrar varför man hade fått för sig att det här med barn var en bra idé.
Men vissa dagar är livet ljusare än andra dagar. Vissa dagar får man gå till sjukhuset och träffa en av sina finaste vänner som i augusti fick barn i vecka 25 efter flera månaders oro. Och man upptäcker att bebisen faktiskt nästan är lika stor som en vanlig nyfödd bebis, man märker att vännen och hennes man ser lite gladare ut än på väldigt många veckor och när man tittar på sin egen bebis och deras så är skillnaden inte så stor. Och man ser sin fina vän och hennes man varsamt lägga ner sin dotter i barnvagnen med syrgastub i underredet och sen går man tillsammans ut på deras livs första barnvagnspromenad. Den lyckan, den går inte att beskriva.
Jag och min vän har haft barnvagnspromenaderna som målbild ändra sen nån gång för evighetsmånga månader sen när jag var i mitten av graviditeten och deras problem började. Nu är vi snart där. Åh.

Vi. Och våra barn.


En annan fin sak som hände på sjukhuset idag var att jag mötte den aurorabarnmorska som genom samtal hjälpte mig att komma över min förra, traumatiska, förlossning och komma till beslutet om kejsarsnitt. Jag har henne att tacka för enormt mycket och vi hade inte hörts av sen Pontus föddes. Hon blev så glad att se oss att jag blev helt rörd. Och det var fint att berätta att allt har gått så mycket bättre den här gången. Att vi gjorde rätt val.

Så ja. En fin dag.


tisdag 15 november 2011

Vi ses på Hyndans

Det var 1995 som jag första gången upptäckte vad jag verkligen gillade att göra, vilka människor jag passade bäst med, var jag helst ville vara. Jag började trean i gymnasiet och hade precis tågluffat genom Europa. Roskildefestivalen, Amsterdam, London, Dublin. Jag gjorde dreadlocks hos en källarfrisör i Kensington, vi reste på en galen klassresa till Prag under hösten. Mörka höst- och vinterkvällar fylldes av mina tre bästa vänner som jag var som förälskad i: Hagar, Malin och Anki. Och vi sysselsatte oss på tre platser som inte finns kvar idag men som väcker fantastiska minnen hos alla oss som var unga och lite alternativa i Stockholm i mitten av 90-talet: Café Gul, Skitiga duken och Hyndans hörna. Café Gul ,ett nattöppet fik där man drack gigantiska koppar te och köpte bullar på nattbageriet intill. Skitiga duken, en skramlig bar i Gamla stan där ölen var lite för dyr. Och såklart Hyndans hörna där det var lätt att sno slattar eller tjata till sig en öl från någon som var lite äldre med bättre resurser. 23-årsgränsen hindrade oss inte från att varje helg stå i den långa kön på Kornhamnstorg för att få komma in i vad som kändes som en drömvärld för oss som kom från en förort där ingen annan var som oss. En enda gång blev jag nekad i dörren, det var när jag hade klätt mig helt i 1970-tal, från superutsvängda manchesterbyxor till ultratight randig trikåtröja. Men det var enda gången. För sen kände vi både bartendrar och vakter och det var mer som en glad hemmafest än något annat. Jag har kanske aldrig mer haft så roligt i mitt liv som vissa av kvällarna där på Hyndans. Och minnet av mina vänner där har ett slags skimmer över sig. Kanske inte bara på grund av stället utan för att det dök upp under en period i mitt liv när jag behövde det som mest. Efterfesterna, nattbaden vid Slussen, dagen efterfikorna på Kafé String och Blå Lotus. Och sedan, det första året, första morgontåget hem till Åkersberga. Och så musiken, förstås! Garbage, Charlatans, Pixies, Sonic Youth. Kanske också min riktiga musiksmak grundades där och då. När jag ett år senare, 18  år gammal flyttade hemifrån till en liten etta i Hornstull blev jag stammis på Hyndans. Förälskelsen höll i sig i flera år, tills vi så småningom gick dit alltmer sällan och stället, något på dekis, stängde för gott med en hejdundrande hejdåfest där jag som tur var fick med mig lite av inredningen hem. En affisch som hängde ovanför källartrappan: "Ung fri och nykter". I flera år hängde den i min lilla kokvrå. Nu vet jag faktiskt inte vart den har tagit vägen.
Det är märkligt vilka minnes-stigar man hamnar på när man inte sover på nätterna.

Anki, Hagar, Malin, jag. Våren 1996, tror jag.

Sommaren 1996, Roskildefestivalen. Jag och vår uppblåsbara lägerflagga Kent (inte döpt efter bandet, men säger inte mer för att inte såra någon). Vi hade precis tagit studenten och kände oss oövervinnerliga. De Stockholmsansikten man träffade på Roskilde dök alltid upp på Hyndans framåt hösten.

måndag 7 november 2011

Det där om amning

Min goda vän och skrivkollega Emma Fahlstedt har inlett en liten serie om amning på sin blogg. Bra tycker jag! Jag tycker att alla ska läsa hennes inlägg, det första finns här. Jag håller med henne i allt on skriver, informationen om amning på föräldrautbildningarna är verkligen inte bra. Häromdagen pratade jag med en kompis som är gravid, och hade varit på en halvtidsträff någonstans i Stockholm. Där hade barnmorskan tagit fram ett tygbröst och visat hur bebisens tag skulle vara, och det var allt. Var finns informationen om hur extremt jobbig amningen kan vara? Var finns informationen att för vissa mammor kommer amningen att vara det enda de tänker på, dygnet runt, i månader? Att det kan vara ett mer än heltidsjobb att få till en fungerande amning? Tänk vad mycket mindre traumatisk upplevelsen skulle vara för många om man redan innan visste detta.
Jag har ett tillägg till Emmas text. Man borde också få veta att ibland går det faktiskt inte. Ibland spelar det ingen roll hur man kämpar, barnet kommer ändå inte att bli mätt och nöjt. Eller så kommer mamman faktiskt aldrig att må bra förrän efter avslutad amning. Det är en kunskap som alla borde ha, för att slippa de enorma skuldkänslor som så många mammor bär på för att amning visade sig aldrig motsvara den idealbild de målat upp i förväg.
Det är heller inget fel i att informera om att flask-komplettering (med ersättning eller urpumpad bröstmjölk) är ett himla bra alternativ för de mammor som vill ha lite egen tid eller tid med eventuella syskon. (Att det också är bra för jämställdheten, det är förstås inget som man ens vågar knysta om med risk för att bli attackerad. Men så är det ju.)

Eftersom jag inte ammat har jag inga foton på amning heller. Så här får ny lite nyfödd-flaskmatning istället.

tisdag 1 november 2011

Bebistrött

Att vara egenföretagare som är van att spruta idéer ur sig vi första bästa tillfälle är inte så lätt när man ska vara föräldraledig och dessutom inte får sova på nätterna. Hjärnan känns seg som kola och idéerna är mycket långt borta. Samtidigt är jag rastlös och lite sur för att jag inte kan vara lika kreativ som jag brukar. "Sov när barnet sover" säger alla, det är så himla svårt! Och ändå har jag alla chanser, Pontus sover åtminstone ungefär 75% av tiden. Och det är inte så att jag kan jobba när jag har tiden, förra veckan gjorde jag en lämning som normal ar en förmiddag. Den tog tre dagar. Kanske med en veckas sömnbrist till, att det går att vila på dagen då?

måndag 24 oktober 2011

Flaskreflektion i lunchruschen

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:

1. Ett välvilligt nickande, "åh vilken liten, vad söt hon är!" (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).
2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.

Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer "dolt" eller hur man ska säga.
Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

torsdag 20 oktober 2011

Om det hemliga mjölktemplet

BB 2, Uppsala Akademiska sjukhus. Det finns ljus även för flaskföräldrar här, även om man måte kämpa för sin sak lite mer.

Det var en gång en mamma som hade en riktigt traumatisk amningsupplevelse bakom sig. Hon hade ont, bröstvårtorna blödde, hon ammade dygnet runt och barnet skrek och skrek. Hormonstormen gav henne en svår depression så att hon fick gå till psykolog och inte vågade var ensam med sin bebis en enda sekund. Som tur var fick hon hjälp och stöd från en fantastisk bvc-sköterska och en barn-och mödravårdspsykolog. Efter en månad slutade hon amma och började ge barnet flaska. Barnet blev mätt och nöjt, mammans depression försvann, kvar fanns en mycket bättre anknytning och en himla massa kladd och flaskor i hela köket.
Den mamman var jag, för fyra år sedan nästan precis. Jag var säker på att om jag fick fler barn skulle jag inte amma igen, precis lika säker som jag var på att jag aldrig, aldrig mer skulle föda vaginalt. Så blev det - nästan.
När jag blev gravid den här gången blev jag först jätteglad (för vi hade försökt länge) och sedan väldigt nerstämd. Oron för förlossningen och första tiden med barn nummer två var helt överhängande och jag kunde varken glädjas eller jobba eller så väst mycket annat. Halva graviditeten gick åt till psykologbesök, samtal med sjukhusets auroramottagning och ett evigt resonerande med mig själv. Borde jag föda naturligt? Borde jag amma? Trots att jag varit en av de mest pådrivande debattörerna för flaskmatning kände jag pressen och ville prova. Efter beviljat kejsarsnitt bestämde jag mig: jag skulle testa att amma mitt barn nu när jag iallfall slapp oroa mig för en till traumatisk förlossning. De sista veckorna av graviditeten var lugna, jag kände mig trygg. Vi förberedde oss på olika sätt. Aurorasköterskan skrev in i min journal att jag hade en mycket svår amningsupplevelse bakom mig. Jag skrev ett "bb-brev" där jag jag uppgav att jag inte alls var säker på amningen utan bara ville prova och absolut inte bli pressad.
Förlossningsdagen kom, en stor och overklig känsla. Vi kom till bb tidigt på morgonen och jag gav mitt bb-brev till en barnmorska. Vi fick ett rum. Jag rullades ner till operation och ett kejsarsnitt som gick snabbt och enkelt utan större komplikationer än ett blodtrycksfall. Min vackra lilla son skrek och mådde bra och jag var helt närvarande, vilken lycka! Efteråt hamnade jag på ett uppvak några timmar medan Martin och bebisen var på bb. Jag sa åt Martin att absolut ge ersättning om barnet blev för hungrigt. Men det blev han inte, först när jag rullades in på vårt rum började skriken, han var jättehungrig. Och jag ammade.
Först gick det bra. Han blev snabbt nöjd, ville inte suga oavbrutet utan gav mig lite andrum. Varannan timme, 45 minuter. Barnmorskorna var helnöjda, och jag med först. Mjölken verkade ju räcka till, kanske var det det som hade varit problemet?
Men nej, så var det inte. Framåt natten den första dagen ändrades min sinnesstämning. Helt overklig känsla, när de svarta tankarna kom flygande i mörkret. Riktigt hemska saker, sånt som inte ens kom när jag hade depressionen. Jag ammade på, varannan timme ungefär, men redan nästa dag var det tydligt att något var väldigt fel. Jag grät när jag ammade, kände mig inte som mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont och hade redan bildats stora sårskorpor på bröstvårtorna, trots att vi säkert tio gånger kollade med barnmorskorna att jag gjorde allting rätt. Ångesten hängde som ett sjok av svart tyll i luften, Martin vankade oroligt omkring och jag kände mig osäker på allt, mig själv allra mest. Beslutet att inte amma alls var plötsligt mycket svårare, med alla skuldkänslor och osäkerhet som kommer tillsammans med ångest. Vi pratade trevande om att det kanske inte funkade ändå men inget blev beslutat och jag kände mig akut sämre nästan minut för minut.

Barnmorskorna reagerade lite olika på min panik:
Barnmorska 1: "Du kanske kan koma bort från själva amningssituationen, skulle det hjälpa? Du kanske kan pumpa och ge på flaska istället? Fundera på det, valet är ditt"
Barnmorska 2: "Äh, jag har ammat alla mina ungar och det är jättemånga som inte förstår att det ÄR jobbigt i början. Bröstmjölk är bra till allt, till och med röda rumpor!"
Barnmorska 3 (kvällen innan): "Känn efter nu, vi väntar och ser hur det går".

Man kan ju gissa vilken barnmorska som inte över huvud taget hade tittat på mitt brev eller i min journal.

Räddningen kom i form av en helt fantastisk undersköterska. När Martin var på läkarundersökning med lilla Pontus tog hon mig tillbaka till rummet och sa "hördu, jag ser att det här inte alls är bra. Jag har läst dina papper och jag tror att du måste fatta ett beslut".
Ett sammanbrott, ett verkligt stöttande samtal och någon halvtimme senare hade jag slutat amma. Undersköterskan sa att hon skulle informera alla och tog med Martin till ett rum ingen någonsin hade berättat fanns på Akademiska sjukhuset: mjölkköket. Det "hemliga" rummet för mjölkersättning och urpumpad bröstmjölk på flaska som jag aldrig hade fått information om, inte under alla mina intervjuer om flaskmatning inför den här artikelserien, inte under mina samtal med mina föräldrakompisar, inte under mina besök på specialistmödravården och bb. Där hade hon redan innan hon pratade med mig gjort i ordning i en flaska ersättning till oss. Och sen var det inga problem. Barnmorskan (inte hon som hade ammat alla sina ungar, henne såg vi inte mer) kom in med tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och ett informationsblad om flaskmatning (detta var verkligen till min stora förvåning, jag var helt säker på att sådana informationsblad inte fanns). Ville vi ha mer ersättning sa vi bara till så blandade de och ställde i kylen. Som magi var det. Och redan nästa dag mådde jag bättre. Plötsligt fanns det hur mycket hjälp som helst att få, alla barnmorskor hade massor med kunskap om nappflaskor och hur de funkade, hur vi skulle blanda bäst när v kom hem, vilken vinkel flaskan skulle hållas, hur ofta vi skulle ge, temperatur, magproblem. Det var som att dra ur en informationspropp. Inte heller upplevde jag någon kritik mot att jag slutade amma, men det där kan säkert upplevas individuellt. Jag visste ju utan tvekan att det var det enda alternativet för mig och jag har inte någon som helst längtan efter att amma.
Min slutsats blir att, i alla fall här i Uppsala, går det att vara flaskförälder. Men man måste vara förberedd, väldigt påläst om sina rättigheter och veta vad man vill, annars hamnar man lätt i amningsdrevet mot sin vilja. Och gärna ha turen att träffa på rätt personer inom vården också. Det var så nära att gå fel för mig igen, trots att jag inte gjort annat än förberett mig sen jag flaskmatade senast. Och det hände mig förra gången jag fick barn, för då hade jag ingen aning. Därför håller jag med om allt i Petra Jankov Pichas finfina debattartikel som ni kan läsa här.

I en mörk passage finns en anspråkslös dörr....


... till mjölkköket.

Här hänger instruktioner om mjölkersättning på skåpen, det finns nappflaskor och steriliseringsutrustning.

På kylen hänger en lapp om urpumpad bröstmjölk...

... men inne i kylen finns bara en sak: mängder av flaskor med mjölkersättning. Numren motsvarar numret på salen de hör till. Jag är alltså inte ensam, definitivt inte.

Jag och Pontus, tre veckor på måndag.

tisdag 18 oktober 2011

Tvåbarnschock


Mina två. Matilda och Pontus. Livet.
Nu är jag tvåbarnsmamma! Efter tre korta timmar på bb blev jag nerrullad till en operationssal och mindre än en timme efter det var Pontus född. Skilnaden mot min förra förlossning, som mer eller mindre varade i sex dagar, kunde inte ha varit större. Jag är så glad att jag har fått chansen att göra allt annorlunda, tack vare fantastisk mödravård här i Uppsala.

torsdag 22 september 2011

Kom och köp!!!

Vår fina lägenhet är till salu och vi har slitit som djur för att göra den så finfin som den är nu. Kom och titta, kom och köp! Här finns annonsen (är den borta är lägenheten förhoppningsvis såld).


























tisdag 20 september 2011

Höggravid

Nu har jag slutat jobba för några veckor. Om mindre än två kommer bebisen ut, med ett planerat kejsarsnitt som jag har kämpat för i många veckor. Man skulle faktiskt kunna kalla det för en riktig "resa" om man vill vara lite klyschig.
Det tog nästan ett år för oss att bli med barn den här gången. Vi kämpade och gick på provtagningar och grejade. Och längtade. Därför blev jag ganska överraskad när min känsla efter att äntligen ha fått det där plusset på stickan inte var glädje utan någon sorts desperation. Vår första tid med Matilda var hemsk. Sista tiden innan förlossningen var hemsk, själva tiden på sjukhuset var hemsk och väl hemma fick jag en depression som inte släppte förrän jag slutade amma (vilket jag som tur gjorde ganska snabbt). Nu fick jag panik av bara tanken på att det skulle kunna bli likadant igen. Förta graviditetsmånaderna präglades av oro, gråt och sömnproblem. Som tur har jag verkligen blivit tagen på allvar av alla, från distriktssköterska till specialistmödravårdsläkare. I början av augusti, när jag var i ungefär vecka 33, fick jag beslutet om kejsarsnitt av humanitära skäl. Hur vägen dit såg ut ska jag nog berätta i ett senare inlägg, för jag vet att det här är något jag inte är ensam om. Precis som med flaskmatning är ett "frivilligt" kejsarsnitt något som många kan ha åsikter om. Vilken tur då att jag inte bryr meig om vad andra tycker!

Vecka 37+1 (om ni undrar vad det är på min hand så har jag bränt mig på spisplattan...)

torsdag 8 september 2011

Postindustriell djungel



En av mina sista dagar på jobbet innan jag och min stora mage lägger oss och vilar i väntan på bebisens ankomst sitter jag och spelar Machinarium på datorn. Machinarium är ett av få spel som jag verkligen fastnat för,mest på grund av att det är så fantastiskt vackert ritat, och för att själva spelande består av problemlösning. Spelet har redan några år på nacken och jag har tagit mig igenom hela en gång, men det spelar ingen roll. Återupplever gärna miljöerna igen.


Och jag påminns om en av mina bästa oväntade upptäckter i somras, en halvvarm augustidag när vi befann oss i Avesta. En affisch med löfte om barnbio för lilla M lockade oss till
Verket, ett helt fantastiskt inlevelsemuseum som ligger i det gamla järnbruket i Avesta. Det var kanske det häftigaste ställe jag varit på, hur kan man ha missat detta? I de fullkomligt gigantiska gamla hallarna fanns konst som passade så väl in i den gamla industrimiljön, som dessutom var effektivt bevarad. Ja, och så fanns det en Stina Wirsénutställning också där Matilda glatt kastade sig ner i en kuddhög för att titta på filmerna om stora och lilla nalle som hon älskar.
Det bästa i hela verket den här dagen var en utställning som är en del av den årliga utställningen Avesta art. Man fick gå genom en masugnskonsert och ett stort mörker innan den skymtade bakom ett tunt draperi: Postindustriell djungel av den franska konstnären Nicolas Cesbron. Som att stiga in i sitt eget Machinarium, kan man bäst beskriva känslan. Genom en gunga mitt i kan man själv sätta alla de overkliga objekten i rörelse på en och samma gång.
Den här helgen är sista chansen för den som vill se postindustriell djungel, och sista chansen att besöka Verket för den här säsongen. Det är kanske mycket begärt att ta sig till Avesta bara sådär om man inte bor i närheten, men jag lovar: det är värt det.
Jag hade till min stora vånda ingen kamera med mig till denna fantastiska plats, men jag hittade iallafall en bild på Postindustriell djungel på den här bloggen, hoppas att det går bra att jag lånar.

Och några bilder på Verket från Verkets egen hemsida.


Den här platsen. Ni måste åka dit. Eller spela Machinarium.

tisdag 6 september 2011

Snart blir jag två

Jag just nu, ritad av fina designermamman Dora Nacsa.

Okej, att jag inte bloggar betyder inte att jag inte finns! Jag jobbar på i allra högsta grad, iallafall någon vecka till. Sen kommer det annat ett litet tag. Annat i form av en ny liten bebis som antagligen kommer sluka en massa energi. Kanske kommer jag blogga om bebislivet igen, precis som förra gången. Det ledde till många bra saker för mig, bland annat mitt stora engagemang i flaskmatningsfrågan. Jag hoppas att jag kommer det! Jobba kommer jag nog också att göra lite grann, som frilans är det så svårt att låta bli. Tillbaka till kontoret kommer jag nån gång under första halvan av nästa år. Men för all del. Hör av er om ni vill ha något skrivet, jag är inte främmande för att hugga i, total mammaledighet är inget för mig.
Vi hörs snart! Kanske redan imorgon.

måndag 4 juli 2011

torsdag 23 juni 2011

Ösregn


Imorgon är det midsommarafton och idag ösregnar det i Uppsala. Just nu längtar jag efter ljus på många sätt så nu sitter jag och bläddrar bland gamla sommarbilder istället för att skriva om bosparande som jag borde. Vändpunkten kan väl bli den här dagen? Efter idag blir det väl bättre?








fredag 17 juni 2011

torsdag 16 juni 2011

T.R.Ö.T.T.

Snart, snart, snart är det sommarledigt för mig. Jag kan inte förklara hur välkommet det är. Just nu är jag så trött att jag faktiskt inte riktigt vet hur jag orkar ta mig till kontoret på morgonen. Men det gör jag, än så länge. Det kanske hjälper att målarna som renoverar vårt kök står och ringer på dörren redan klockan sju på morgonen så att man inte ens hinner äta frukost.
Åh klippor, hav och barnvakter. Snart är vi där.

onsdag 1 juni 2011

NYC

Det kan hända mycket under en intensiv regnig jobbvecka i New York... Exakt vad får ni läsa i stor resetidning ganska snart!