torsdag 28 juni 2012

Det regnar mest men kanske känns allt lite ljusare.

13 grader i vattnet. Inte många fler i luften. Så är det här på vår ö i finska viken just nu. Men jag klagar inte. När vi kom på midsommarafton var det strålande sol och barnen sprang nakna på stranden. Den här sommaren har det i sig, jag känner det på mig. Hur som helst är jag så tacksam för långa lediga dagar tillsammans med min familj. Den långa jobbiga tiden fram tills vi åkte känns nästan som en dröm. Jag skriver jättemycket, tänker ännu mer. När jag är här lägger sig som en tunn hinna över alla sår och jobbiga tankar, med lite distans vågar man se dem för vad de är. Samma tankar som hemma, som mest bara består av ett enda mantra: hon är borta, hon är verkligen borta, hon finns inte mer. Så obegripligt sorgligt och hemskt. Slår mig dag som natt, jag sover dåligt men också det är lite lättare att hantera här. 
Så är livet. 
Där jag är nu finns också ljus och lite glädje. Och en finsk bastu, som jag strax ska kasta mig in i. 








torsdag 21 juni 2012

Sommarlov

Äntligen. Sju veckor ledigt, hela familjen tillsammans. Tid att åka till havet, att sitta tillsammans utan tidspress och måsten, att bada finsk bastu. Och framför allt. Att hinna tänka alla tankar, gråta alla tårar och orka börja skratta på riktigt igen.
Semestern har aldrig verit mer välkommen än i år. Vi hörs!





Kitö sommaren 2010





måndag 18 juni 2012

Förlust

Det är svårt att förstå förlust, har jag märkt. "Du är mitt i en kris, ge dig själv utrymme", säger psykologen till mig. Mitt i en kris. Jag. Det måste jag ringa och prata med Karin om. Hon skulle veta hur jag ska hantera det här och hjälpa mig att hitta styrkan inne i mig själv, tänker jag instinktivt. Krisen får ett ansikte precis mitt i den tanken. Jag är mitt i frånvaron av Karins närvaro. Känslan är som att tappa andan när man lutar sig långt ut över avgrunden. Som att famla i luften efter något. Som en bakgrundston i mitt liv som tystnat utan att ersättas av något. Allt liksom haltar, är i total obalans. Så känns förlusten just nu.

En halvkläckt fjäril kanske inte är det bästa för att illustrera förlust. Men det känns lite hoppfullt. Livet är ju så, allt går i cirklar. Bilden är iallafall tagen av mig under en resa till Aruba. 

tisdag 5 juni 2012

Det man måste, men inte vill, höra

Idag läse jag ett så otroligt sorgligt blogginlägg. Jag har följt Sandras blogg ett bra tag, och Pernilla och jag även intervjuat henne en gång i New York. Hon skriver otroligt bra och målar upp en (för det mesta) fantastisk bild av sitt liv i bloggen som har väldigt många läsare varje dag. Och nu har det näst värsta hänt henne. Det som kommer efter att förlora någon man älskar genom döden -  hon har blivit lämnad av sitt livs kärlek, helt utan förvarning som det verkar. Jag känner så med henne. Hon har så många välvilliga och känsliga läsare, över 800 tröstande kommentarer till inlägget, många skriver att de gråter, att de inte kan tänka på något annat, att de vill resa över Atlanten och krama henne, deras pojkvänner skriver också kommentarer om hur flickvännerna lider. Vilken kraft det finns i bloggandet, jag är helt fascinerad.

Förutom bloggandets sprängkraft har det här fått mig att tänka på hur folk reagerar när något riktigt hemskt händer en person i ens närhet - man blir omedelbart tacksam över det man själv har. Går hem till sina närmaste och håller om dem. Pratar med sin partner om hjärtesorg och att man aldrig ska lämna varandra. Självklart gör man det och så ska det vara. Det som är så hjärtknipande i det hela är att för den personen som sörjer blir det ännu värre. Alla facebookstatusar som säger typ "har idag insett hur skört livet är, man ska ta vara på varje ögonblick". Alla som lyssnar på ens berättelse, börjar gråta själva, lider med en, vill och försöker trösta men också inom sig tänker "tur att det inte händer mig". Alla som försöker förstå det ofattbara som just hänt fast det inte går om man inte befinner sig mitt i det. Det gör bara situationen verkligare för den drabbade - det HAR hänt. Genom folks reaktioner förstår man det enorma i situationen.  Den enda man kan prata med är de som går igenom samma sak - och i längden hjälper inte ens det. Till slut har man bara sig själv så det gäller att samla styrka.
En sak vet jag iallafall. Det måste kännas fint att ha mer än åttahundra okända människor som fäller tårar åt en.