torsdag 28 maj 2009

På Finlandsbåten

I kväll ska jag resa på en snabb visit till Finland för att hälsa på en sjuk släkting. Jag är närmast uppvuxen på Finlandsbåtarena och har rest fram och tillbaka med dem oräkneliga gånger. Sm barn var det bollhav och smörgåsbord som var gjrejen. Som tonåring och ung vuxen reste jag ofta själv, sov på golvet och hittade tågluffare att festa i nattklubben med. Nu reser jag oftast med Martin och Matilda och snart kommer också hon att vara i bollhavet, så cirkeln sluts. Den här gången är det dock bara jag och min mamma som reser och vi kommer hem igen redan i övermorgon.
Jag har tagit oräkneliga bilder på dessa båtar. Man kan hamna i de mest oväntade situationer. Som till exempel den gången jag åkte dagbåt till Åbo och en kinesisk barndansgrupp uppträdde i nattklubben på eftermddagen. De var på turné och gjorde ett extrauppträdande bara den gången där. Tycker sjäv att bilderna blev överraskande fina. Jag var 19 år och det var under min första riktiga foto-passionsperiod.





onsdag 27 maj 2009

Två världar möts

Idag på öppna förskolans avslutning som jag var på med Matilda, möttes mina två världar. UNT:s erik Leijonhufvud var där och filmade ett webb-tv-inslag. Jag fotade till bloggen och fick en stark känsla av att skillnaden mellan jobb och fritid kan vara hårfin.

Positiv nyhet

I går när jag var ute med Matilda träffade jag på sonen till den kvinna jag för en tid sedan skrev om i UNT, som hade hamnat mellan stolarna hos Migrationsverket. Jag skrev om den händelsen i det här blogginlägget. Jag kunde nästan inte igenom honom för att han såg så glad ut, och det visade sig att de äntligen hade lyckats få fram bevis på att deras ursprungsland inte vill ta emot mamman. Nu hade det dessutom gått fyra år sedan deras första avvisningsbeslut och hon hade fått söka asyl på nytt vilket innebar att de hade rätt till en viss dagpeng igen. De befann sig inte på ruinens brant och det var så skönt att se! Jag har tänkt så mycket på dem.

måndag 25 maj 2009

Blommor

Det är vacker vår och vi har haft födelsedag här hemma och dessutom varit ute på landet och plockat liljekonvaljer och annat så jag bjuder på lite blommor!



fredag 22 maj 2009

Mina favoritmyndigheter

Visst är det fantastiskt med offentlighetsprincipen och all hjälp man får helt gratis som journalist av olika myndigheter och verk här i Sverige? En av de bästa sakerna med att skriva konsumentjournalistik är just detta, att det finns massor av experthjälp att tillgå på bara ett telefonsamtals avstånd. Jag har några favoriter bland de alika nämnderna, myndigheterna och andra statliga verksamheterna:

Allmänna reklamationsnämnden. En ständig källa till nya uppslag för jobb. Jag prenumererar på protokollen från rese- och försäkringssammanträdena och läser dem med stort intresse.
Kammarkollegiet. Har resebyrån resegaranti eller inte? Jag är nog inne på Kammarkolleigets hemsida och kollar upp den saken flera gånger i veckan.
Konsumentverket. Sen Konsumentverket flyttade till Karlstad har tyvärr en del av kompetensen försvunnit men jag tycker att det nu börjar rulla på bra igen. Deras jurister har get mig många klarheter genom åren.
Konsumenternas försäkringsbyrå. Tänk va, statligt finansierad hjälp att välja rätt försäkring.
Konsument Europa. Superbra enhet inom Konsumentverket som ger konsumentrådginving inom hela EU-marknaden.

En av övningarna jag minns mest tydligt från journalistutbildningen var den vi hade i grävande journalistik. Vi fick i uppgift att välja en person och ta reda på så mycket det bara gick. i handen hade vi ett kompendium tjockt som en bok med kontaktuppgifter. Bolagsverket, Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Fastighetsregistret... Tillgången till ny spännande fakta är enorm. Det var då jag insåg vilka möjligheter vi journalister sitter på. Det gäller att förvalta dem väl.

torsdag 21 maj 2009

Åbo

Just nu är mina tankar av olika anledningar mestadels i min födelsestad, Åbo i Finland. Sedan mormor och morfar på 1980-talet gick bort har jag bara varit där (utom på genomfart på väg till eller från Viking Line-terminalen) några få gånger, trots att jag har massor av släktingar där. Så när chansen dök upp att göra en reportageresa dit så nappade jag och åkte, helt själv. Det var fyra vackra, lite vemodiga och intensiva dagar som jag med bill återupptäckte staden där jag föddes men aldrig har bott. Förutom att jobba hann jag med att åka och titta på momor och morfars gamla radhus (tänk att jag hittade dit, det satt liksom en känsla i kroppen bara) och att äta middag med mina kusiner Ylva och Magnus och deras familjer. Nu kanske jag av personliga, släktrelaterde anledningar snart ska resa dit igen och har letat fram några bilder från mitt reportage, som för övrigt gick i många fler tidningar än jag hade planerat. Nog om det.

Kafé Axo i Pargas, en klassiker

Solnedgång i Nådendal

Lycka fångad i Muminvärlden i Nådendal.

Tootickis bostad på vintern, muminfamiljens badhus på sommaren, Muminvärlden i Nådendal.

Åbo slott

Salutorget i Åbo.

onsdag 20 maj 2009

Helgfrustration

Alla dessa helgdagar gör mig galen! Så fort man satt sig ner på jobbet är det dags att gå hem och fira något. Inte för att jag inte gillar en ledig dag, men när man bara jobbar halvtid är det frustrerande när hälfeten av ens arbetstid går bort. Därför tänker jag jobba en del nu i Kristi himmlsfärdshelgen. På schemat står flera artiklar till Allt om resor. Peppar mig själv med en vårig spotifyplaylist, som jag dessutom bjuder er på, kära läsare. Förbered er på tvära kast mellan musikstilar, den gemensamma nämnaren är att jag gillar dem och tycker de är våriga.

Ja, jag har Spotify och vill lyssna på vårkänslor a´la Johanna!

måndag 18 maj 2009

mammamåndag

Idag är jag mammaledig igen. Men vill ändå bjuda på en bild från helgens loppisfest, jag både sålde och köpte massor av saker! Bjuder också på en länk till min senaste krönika i UNT här.

fredag 15 maj 2009

siffror siffror


I dag är det äntligen fredag och jag har tagit mig i kragen och ÄNTLIGEN deklarerat. Jag har verkligen förvandlats till en siffer-analfabet sedan skoltiden, det är hemskt. Men det verkar vara en vanlig åkomma hos journalister. Vet inte hur många kollegor på olika redaktioner som har en lapp ovanför skrivbordet: "så räknar du ut procentandelen". Det är den vanligaste uträkningen man gör jobbet som reporter. Hur mycket har något ökat eller minskat? Man tar förändringen och delar med gamla värd... nya värd... hur VAR det nu?? Det slutar alltid med att jag ringer mamma som är matte lärare eller Martin som helt enkelt är duktig på matte.
Men deklarationen klarade jag i alla fall! Blankett K6, det ni. Den svåra delen, de om företaget, tar min revisor hand om. Tur det, annars hade nog konkursen redan varit här.

onsdag 13 maj 2009

Letar med ljus och lykta

Ett jobb jag ständigt har i bakhuvudet sedan fem år tillbaka är mitt månatliga konsumentcase i Allt om resor. Vilket gissel det kan vara att hitta dessa case! Det ska alltså vara någon som råkat ut för något, helst negativt, i samband med en resa. Gärna något man kan lära sig av. Jag letar överallt: i nätforum, hos Almäna reklamationsnämnden, frågar alla mina kompsiar och familj, skriver på Twitter och Facebook. det har alltid löst sig hittills, men ibland är det svårt. Som nu. Så nu testar jag att efterlysa via bloggen också. Har du haft reseproblem? Kontaka mig snarast!

Segt. Min Martin blev case i Allt om resor efter att vi råkade ut för inställt flyg i Bryssel på vägen till Senegal.

fredag 8 maj 2009

Personligt

Jag sitter och filar på min andra krönika till UNT City. Det är verkligen inte lätt att skriva krönikor, speciellt inte när man har Bengt Ohlsson som idol och att ens försöka kopiera hans nästan läskigt perfekta träffsäkerhet verkar bara löjligt. Jag försöker alltså hitta mitt eget sätt och jag antar att det kommer att växa fram med tiden.
Jag har försökt att komma på andra tillfällen då jag fått uttrycka mina personliga åsikter i tryck. Tillfällena har har inte varit så jättemånga, förutom ett par "månadens medarbetare" som jag presenterats i. Då och då skriver jag också inledning till Allt om resors expertsidor. Jag har också skrivit debattinlägg ett par gånger. Kommer speciellt ihåg för några år sedan när jag blev publicerad på tidningens Journalistens debattsida. Det var när det var ett himla liv om mejlinglistan Elit där kändisar hackade på varandra. Jag skrev följande och skickade till Journlaisten, och det kom med. När jag läser det nu blir jag glad över mig själv, att jag faktiskt står upp för min rätt som frilansjournalist ibland!

Jag har med intresse och viss förvåning följt debatten kring mediekändisarnas mejlinglista Elit. Inte förvånad över själva listans existens, utan snarare över att den fått så stort utrymme ända in på de stora dagstidningarnas tidnigarnas nyhetssidor.
För mig som journalist är Elit ingen hemlighet, däremot har dess innehåll varit för mig okänt fram tills nu. Jag är, som tur är, för obetydlig för att ens vara värd att hånas. En relativt nyutbildad och relativt framgångsrik (vilket innebär att jag kan leva, om än knapert, på det jag gör) journalist som för tillfället lever på roliga men dåligt betalda frilansjobb och inhopp på dagstidningar. Tillsammans med mina frilanskollegor blir jag då och då uthängd i tidningar och tidskrifter. I ledare, kolumner, till och med artiklar speciellt utformade för att roa, hängs frilansjournalisters “löjliga” förslag ut. De är orimliga: “hur kan någon vara så dum att han eller hon tror att vi vill ha den smörjan”. De är underhållande: listor på månadens roligaste förslag publiceras som en rolig notis. De är tråkiga: tips på ledarplats till den potentiella artikelsäljaren om vad tidningen kräver. Och på redaktionerna ett ständigt suckande över de många förhoppningsfulla personer som varje dag ringer och inget hellre vill än att hjälpa tidningen att bli bättre. Många tidningar är ändå inte sena att lyssna på tipsen de säger nej till, jag minns hur jag precis i början skickade ett väl utarbetat förslag till en nyhetsbyrå, fick nej – för att sedan ändå läsa “mitt” reportage, skrivet av en anställd reporter på samma nyhetsbyrå, några månader senare.
Detta tycker jag är en förolämpning, om inte lika stor som de som yttras mot andra högt uppsatta journalister med sitt på det torra i mejlinglistan Elit, så åtminstone tillräcklingt stor för att trycka ner vilken ambitiös frilansjournalist som helst. Efter tio stressade “nej tack, vi är inte intresserade” på en dag är det sista man behöver att inför hela Sverige få veta att man inte uppnått “wow-känslan”, som en chefredaktör på en av Sverges mest lästa tidskrifter uttrycker det i en ledare.
Jag blir inte förvånad av journalisters sätt längre. Att liknande scenarion utspelar sig mellan de som är högre upp än mig känns som en viktig sak att debattera, men inte som någon sensationell nyhet. Den moral och etik som jag som jag naivt förväntade mig när jag lämnade högskolan är uppenbarligen inget annat än rent skryt. Och om de gillar att sparka neråt - varför då inte åt sidan också? Jag hoppas bara att jag inte blir likadan själv.

måndag 4 maj 2009

Blommiga Bloggfantasier


När jag har tid över, eller helt enkelt förskjuter allt annat jag bprde göra, så läser jag bloggar. Man skulle kunna tro att jag läser bloggar som är bra för mitt jobb, som till exempel frilansbloggen. Men nej. Jag har av någon anledning en stark förkärlek till blommiga, sirliga bloggar som inte helt sällan är författade av tjejer som är tio år yngre än mig men ändå redan har glittrande karriärer som designers/ copywriters/ journalister eller vad det nu kan vara. Nio till fem, Underbara Clara, Elsa Billgren, Cherry blossom girl. Kanske är det verklighetsflykten jag vill åt. För inte kan de väl vara så där perfekta hela tiden? Tänk om man vore sådan, som kunde drömma att små rådjur ligger och sover under kudden och som fyndar den perfekta 50-talsklänningen på loppis varje vecka. Som har varma, mysiga middagar där alla sjunger tillsammans, som går på roliga klubbar och som reser som man gjorde förr, med en kappsäck i lappat läder och kappor i mjukaste ull. Det är härligt att läsa om iallafall. Jag blundar för alla inlägg där det förekommer "riktiga" åsikter, för det är klart att de här tjejerna har sådana ibland men dem vill jag inte läsa. Sen kan jag återvända till min deadline, min kalla kopp kontorskaffe och min smutsiga dotter som slänger mat på golvet. Där trivs jag bäst ändå!