lördag 31 juli 2010

Pride

Jag är på väg till Dalarna efter en lång dag i Stockholm med möhippa för en älskad vän som ska gifta sig med sin fästmö i höst. I morse vaknade jag hos en annan vän och släpade mig till Mariatorget för att kolla in Prideparaden. Först såg jag fina Agnes som gick i RFSU: s tåg, sen såg jag Gudrun Schyman, Fredric Federley, Anders Borg, Filippa Reinfeldt och Nyamko Sabuni (som var klädd i en svart gummi- kattdräkt). Ja, och sisådär 50 000 andra, förstås.
Jag gillar paraden och har själv gått i den någon gång men den här gången blev jag tagen. Det har varit så mycket den här helgen med all kärlek och för lite sömn. Finast i tåget var regnbågsfamiljerna vara tåg var fyllt med Baby björnar och barnvagnar. Tänkte på hur det är, att de HBT-personer som vill ha barn inte bara tvingas slåss mot samhällets fördomar utan ofta också en mängd andra hinder längs vägen. Det kan helt enkelt inte finnas mer älskade och kärleksöverösta barn än de här. Jo, kanske mitt eget då . ;)





- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 13 juli 2010

Sommarpaus

Det är hetare än i Sahara och vattnet börjar bli algigt här på Kitö. Då tar jag en paus från sommarlovet och skriver lite artiklar om transportsektorn istället. Tänkte också skriva vad jag funderat på och diskuterat en del sista tiden. Nämligen hur snabbt och lätt folk numera avfärdar journalister som "hyenor". Det började väl med preinsessan Madeleine i våras och nu med Sven-Otto Littorinaffären har det verkligen slagit ut i blom. Vi journalister är rena packet som bara snaskar i andras olycka. Vi väntar småaktigt på rätt tillfälle och publicerar när det gör största möjliga skada. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst de chockerande läsarkommentarerna till Jan Helins blogginlägg om Littorinaffären.
Ja, de svenska journalisterna kanske har börjat trampa på gränsen ganska ofta nuförtiden. Vad vi borde göra är att reflektera över varför, istället för att sitta hemma och ondgöra sig och racka ner på enskilda reportrar och fotografer. Vad händer med media, den tredje statsmakten, när det alltmer är marknadskrafter som styr? Vad händer med journalisterna när neddragningarna blir allt större och konkurrensen om jobben allt hårdare? Och när ska läsarna själva börja reflektera över vad de läser, sätta samman information och bilda sig en egen uppfattning istället för att ofiltrerat anta att allt som står i tidningarna är "sanning"?
Så tror jag att jag tycker. Men jag får säkert anledning att återkomma.