torsdag 29 april 2010

Gästbloggar!

I dag gästbloggar jag på amningsbloggen, Amningshälpens inofficiella blogg. Så jag tänkte skriva lite mer bakgrund för er som hittat hit och er som undrar hur det går med boken.
Boken jag skriver just nu (tillsammans med Emma Fahlstedt) heter Flaskboken. Den handlar om flaskmatning, inte som ett alternativ till amning utan som ett val lika självklart som något annat för en nybliven förälder. Det finns många anledningar att flaskmata, inte bara att amningen inte fungerar. I boken ska vi intervjua föräldrar som av olika anledningar flaskmatat sina barn, till exempel de som gjort det för att båda föräldrarna ska kunna vara hemma med barnet tidigt. Det är nog det som är det mest fantastiska med flaskmatning m ni frågar mig, att mamman inte blir utlämnad till att ensam klara av att vara hemma med ett nyfött barn, utan att båda föräldrarna får ta del av den tiden som aldrig kommer tillbaka.
Förra veckan gjorde jag min andra intervju till boken, med pappabloggaren Daniel Pernikliski, alias Korvaspappan. Hade han fått barn före mig så hade han varit en förebild, nu känns han som en medkämpe. Han och hans tjej gav dottern Korvas (nu två år) bröstmjölk på flaska (och ammade) i fyra månader, och var hemma med henne ungefär lika mycket. För dem var inte valet varken infekterat eller svårt.
Jag älskar de här bokintervjuerna. De får mig att inse att inte hela amnings - flaskmatningsgrejen består av skuldkänslor utan att många människor vet precis vad de ger sig in på och är säkra på sin sak. Underbart.

Klicka här för att läsa alla mina inlägg i ämnet flaskmatning.


tisdag 27 april 2010

Mer Las Vegas


Pernilla - en vanlig dag på jobbet.


Venedig ála Las Vegas. Ute fast inne med gondoler, sjungande gondoljärer, uteserveringar och torg.

Utanför ett bröllopskapell


Uppifrån Stratosphere


Trump tower


Nej, det är inte New York i bakgrunden. Det är hotell New York, New York.


Inte min bästa bild men vill ändå visa vad som totalt dominerar i Las vegas. Ändlösa casinon och pensionärer som spelar. Notera rollatorn i vänstra nedre hörnet.


Lastbilar på en truck stop.


Romanatik på hög nivå i receptionen till ett bröllopskapell.


Alla kapell har egna florister.


Hollywood wedding chapel


Helikoptrar som tar turister till Grand Canyon


Drive in-bröllop

Roadtrip utanför Las Vegas


Pernilla på vårt favorithotell - Wynn

Och slutligen en liten teaser till vad vårt kommande reportage ska handla om. I en stor tidning nära er, säger till sen!

måndag 26 april 2010

Las Vegas - några bilder

Caesars palace - legendariskt och gigantiskt


Utomhus fast inomhus, Venedig fast Las Vegas.


En roadtrip hann vi också med, till fantiska Valley of fire där vi såg solnedgången och blev verbalt attackerade av en galen tant som skrek "fucking foreigners go home, my husband is a school teacher in the state of NEVADA!"


Ökenhimlen. så vackert.


Spegling


Jag spelar på en Elvismaskin. Vann inte, konstigt nog.


Allt i Las Vegas är gigantiskt. Pinnen i bakgrunden är en skyskrapa!


Eiffeltornet. Enda anledningen att det inte är lika högt som originalet är närheten till flygplatsen.


Inne på MGM Grand hade de lejon, levande lejon. Som man kunde gå under.


Spill ingen värdefull speltid. Enarmade banditer vid bagagebanden på flygplatsen.

Mer bilder kommer!

fredag 23 april 2010

Medges ej

Mn krönika i dagens UNT handlar om en för mig allt för ofta inträffande situation...

söndag 18 april 2010

Mitt val

I förra inlägget undrade en person hur jag själv hade valt när Matilda var nyfödd, varför jag inte ammade. Jag skrev svaret i en lång kommentar men jag vet att fler har undrat så jag lägger in det här istället.

Jag berättar gärna om mitt val, som kanske inte är jättetypiskt för en flaskmatande förälder som, som jag upplever det i alla fall, oftast antingen inte kan amma eller har valt flaskmatning av andra (ofta ideologiska) skäl redan innan barnet föds. När jag fick min dotter hade jag över huvud taget inte tänkt på amning. Det var inget jag längtade efter, om jag hade tänkt något så var det att jag kanske skulle tycka det kändes konstigt.
Jag helammade henne till en början, men fick snabbt en hormonell depression som liknade sådana jag tidigare fått i samband med p-piller. Depressionen var kopplad till amningen och jag fick rådet från bvc och en psykolog att trappa ner. Som magi - depressionen blev mindre tung för varje utebliven amning.
Det, och faktumet att jag faktiskt inte tyckte om att amma, gjorde att jag slutade helt efter kanske en och en halv månad. Jag var enbart lättad och det innebar inga skuldkänslor för mig. Nu kunde barnets pappa tidigt vara lika ansvarig som jag och det var precis så jag ville ha det, så visst fanns de ideologiska tankarna med. Det vara bara det att jag inte hade kopplat amningen till dem.
För mig var amningen mat, inte någon stund av mysig närhet, det fick vi ändå alla de timmar hon satt i bärsjal på min eller pappans mage eller när hon sov på oss om nätterna. Och jag är rätt nöjd med att hon fick i sig allt bra med bröstmjök under de första mest kritiska veckorna av sitt liv.

Jag önskar att alla kunde ha ett lika odramatiskt val som mig, eller det var ju dramatiskt med själva depressionen men känslan av att det fanns något annat man kunde göra istället var så fantastisk! Att vi dessutom kunde vara exakt så jämställda som vi ville kändes skönt, för mig var det otroligt viktigt att min dotter var lika bunden till båda sina föräldrar och inte bara till mig. Så är det fortfarande, hon blandar ofta ihop våra namn och har inga problem med att var själv med den ena eller andra av oss i längre perioder (vi reser båda i jobbet ibland).

Jag visste knappt att mjökersättning fanns när jag fick barn, trodde att det var receptbelagt eller något sådant. Kanske var jag ovanligt dåligt påläst, men det kanske också är bra för jag vet precis på vilken nivå informationen i vår kommande bok ska ligga. Alla ska kunna ta till sig den. Flaskmatning finns, det fungerar och är bra. För många kan det nog vara en räddning.

fredag 16 april 2010

Mitt förra inlägg...

... och mina och Emmas kommentarer på amnningsbloggen har skapat många upprörda känslor (här också). Det är så det är när man diskuterar amning och flaskmatning, och kanske borde man göra det på ett oberoende forum och inte på Amningshjälpens blogg som faktiskt är till för att främja amning. Trots allt skulle det vara värre om inlägget om rökning och amning jag kommenterade i mitt förra inlägg skulle publiceras i till exempel en dagstidning, förhoppningsvis vet väl de som söker information hos Amningshjälpen vad de letar efter.

Jag vill ändå passa på att förtydliga min ståndpunkt.

Amning är bra.
Flaskmatning är bra - med både bröstmjölk och modersmjölksersättning.
Punkt. Det ena ska inte behöva främjas genom att racka ner på det andra. Inget "bröstmjölk utklassar mjölkersättning" eller "flaskan är så himla mycket smidigare än bröstet", inte till den förälder som står i grepp att välja hur hon eller han ska göra. Det skulle kunna innebära en knuff i någon riktning den personen inte vill och skapa skuldkänslor.
Den första tiden med ett spädbarn är så otroligt känslig och utsatt, alla val man gör känns som de största i världen och andra personers åsikter kan göra all skillnad, inte bara på ett bra sätt. Därför är den här diskussionen så viktig.
Begreppet "informerat val" kommer ofta upp i sammanhanget och det är väl där vi göra olika tolkningar i vad som är ett informerat val. För mig innebär det likvärdig information från neutralt håll om de alternativ som finns att tillgå.

Då kommer man till nästa steg. Nämligen neutral information om flaskmatning, något som är extra svår att hitta eftersom det finns multinationella företag i bakgrunden. Där kommer min och Emma Fahlstedts bok om flaskmatning in i bilden. Den är i skrivstadiet nu, tills dess kan man gärna besöka norska www.flaskeposten.org och beställa deras nyutkomna bok. Ett forum som det skulle verkligen behövas i Sverige och jag hoppas att jag eller någon annan flaskförälder snart kann uppbåda kraften att starta ett.

Dessutom vill jag (trots att många inte håller med mig, jag vet, men många tycker som jag också!) slå ett slag för jämställdheten. Med flaskmatning kan båda föräldrarna tidigt ta en aktiv roll i ett spädbarns liv och papporna flyttas ut ur skuggorna (är inte "markservice" det mest uttjatade ord som finns i föräldrasammanhang?).

En sak till. Min intention är inte att angripa någon personligen. Jag vill ifrågasätta amningshjälpens roll och bidra till att rucka på den orättvisa behandlingen av många nyblivna föräldrar.

torsdag 15 april 2010

Bättre röka än illa fäkta

Jag vet att jag inte borde bli upprörd. Läs här hur amningsbloggen antyder att det är bättre att röka och snusa sedan man fått barn än att ge upp amningen. Herregud. Är det bara enbart det som passerar genom bröstet som kommer barnet till del under dess första livstid? Och man ska alltså hellre ge barnet bröstmjölk spetsad med nikotin än bröstmjölksersättning som faktiskt fungerar lika bra som helt oförstörd bröstmjölk?

Blogginlägget säger att det är bättre att amma när man röker eftersom amning skyddar mot astma. Vad det inte nämnder är att forskningen säger att helamning i fyra månader skyddar mot infektionsastma i viss grad. Passiv rökning säger forskningen däremot inte mycket om? Den tobaksrök som passerar ner i barnets lungor från en rökande förälder är förstås helt ofarlig? Jag undrar hur man i något läge kan säga att det är bättre att fortsätta röka - det måste vara något allvarligt fel i detta resonemang?
Blir också otroligt irriterad på den indirekta skuldbeläggningen av de valt flaskmatning som ständigt pågår i amningsbloggen. Även rökande mammor måste ju kunna välja bort amning utan att känna skuld.

onsdag 14 april 2010

Det går undan...

ojojoj, sen jag kom hem från Las Vegas har jobben rasat in som ett vattenfall. Man ska inte klaga, det är bra! Visst är det så, det är alltid allt eller inget i det här jobbet?

måndag 12 april 2010

Vår

Den här vintern har varit så lång så lång. Tror aldrig att jag har varit så trött på en årstid någonsin, kanske beror det på alla vinterkläder vi var tvungna att tvingapå en nejskrikande Matilda varje morgon.
Men nu är våren här! Och jag bygger på en spotifylista igen, som symboliserar just min vår (och därmed oundvikligen innehåller lite Elvis). Varsågoda!



lördag 10 april 2010

Minnen minnen

Är i Åkersberga för att, som jag gör varje år, jobba på Rädda barnens loppmarknad. Sedan jag vara bara sex-sju år har jag stått där och sålt leksaker, numera är det böcker jag säljer. Och jag hade Matilda med mig en stund idag så hon fick sälja några saker. Så stor är hon redan. Tiden går i cirklar. Alltid när jag är här för detta, i min gamla högstadieskolas aula, kommer minnen från den tiden över mig. Har sålt på den här loppmarknaden genom så många olika lägen i livet. Kommit dit på moppen i ettan på gymnasiet, nästan direkt från någon konstig fest. Tog dit Martin för att första gången träffa mina föräldrar. Träffade min forna bästis barn för första och hittills enda gången. I dag tog min kära vän Anki dit sin nya pojkvän Fredrik för första gången.

Jag var på Ica igår också, vi sov över i Åkersberga så mat behövde inhandlas. I kassakön stod jag, i korgen fanns marmelad, ost, sallad, mjölk, bröd. Framför mig i kön stod en tjej, med bebis på armen, bredvid sin kille i grå duffel. De köpte bröd, juice, mjölkersättning på tetra. I högstadiet var den tjejen snyggast på orten, mytomspunnet vacker och ouppnåelig för de flesta killar. Hon gick inte i min skola men ryktet om henne fanns överallt. En sån tjej som jag knappt vågade titta på. Och nu spelar det ingen roll, vi står i kassan på Ica och hon köper tetror med mjölkersättning och är fortfarande vacker men helt vanlig.
Vad var det som skapade de stora klyftorna mellan oss när vi gick i skolan? Varför var vissa på en hylla och andra på en annan? Och vad ska man göra av det nu? Har många gånger funderat på om det finns något efterhandsvärde i att må dåligt i högstadiet, om vi som gjorde det kanske har lite mer perspektiv nu. Men jag vet inte. Kanske har de som alltid verkat ha det lätt för sig andra saker som hänt dem senare, saker som varit minst lika jobbiga. Hur ska man kunna veta det?
Ibland känns det som att jag vill göra upp med min högstadietid, som om det skulle vara fint om det fanns en sensmoral man kunde visa upp. Beundrar min kompis Agnes som skrivit en fin bok utifrån sin gymnasietid, som kanske var lite mer mytisk än min eftersom hon gick på en internatskola med anor och inte på en kommunal skola i Åkersberga. Men ändå. Det formuleras aldrig så mycket ord i mig som när jag tänker tillbaka på skoltiden.

ps. Ursäkta bloggfrånvaron sensste tiden. Har varit på en hysterisk resa till Las Vegas som det förhoppningsvis kommer lite bilder från senare. Ds.