torsdag 24 november 2011

En fin dag

Efter många veckor av sömnlösa nätter och skrik är det inte oavbrutet som man känner den där bebislyckan alla tjatar om. Efter många trötta dagar med gnäll och trots är det snarare tvärtom - man undrar varför man hade fått för sig att det här med barn var en bra idé.
Men vissa dagar är livet ljusare än andra dagar. Vissa dagar får man gå till sjukhuset och träffa en av sina finaste vänner som i augusti fick barn i vecka 25 efter flera månaders oro. Och man upptäcker att bebisen faktiskt nästan är lika stor som en vanlig nyfödd bebis, man märker att vännen och hennes man ser lite gladare ut än på väldigt många veckor och när man tittar på sin egen bebis och deras så är skillnaden inte så stor. Och man ser sin fina vän och hennes man varsamt lägga ner sin dotter i barnvagnen med syrgastub i underredet och sen går man tillsammans ut på deras livs första barnvagnspromenad. Den lyckan, den går inte att beskriva.
Jag och min vän har haft barnvagnspromenaderna som målbild ändra sen nån gång för evighetsmånga månader sen när jag var i mitten av graviditeten och deras problem började. Nu är vi snart där. Åh.

Vi. Och våra barn.


En annan fin sak som hände på sjukhuset idag var att jag mötte den aurorabarnmorska som genom samtal hjälpte mig att komma över min förra, traumatiska, förlossning och komma till beslutet om kejsarsnitt. Jag har henne att tacka för enormt mycket och vi hade inte hörts av sen Pontus föddes. Hon blev så glad att se oss att jag blev helt rörd. Och det var fint att berätta att allt har gått så mycket bättre den här gången. Att vi gjorde rätt val.

Så ja. En fin dag.


tisdag 15 november 2011

Vi ses på Hyndans

Det var 1995 som jag första gången upptäckte vad jag verkligen gillade att göra, vilka människor jag passade bäst med, var jag helst ville vara. Jag började trean i gymnasiet och hade precis tågluffat genom Europa. Roskildefestivalen, Amsterdam, London, Dublin. Jag gjorde dreadlocks hos en källarfrisör i Kensington, vi reste på en galen klassresa till Prag under hösten. Mörka höst- och vinterkvällar fylldes av mina tre bästa vänner som jag var som förälskad i: Hagar, Malin och Anki. Och vi sysselsatte oss på tre platser som inte finns kvar idag men som väcker fantastiska minnen hos alla oss som var unga och lite alternativa i Stockholm i mitten av 90-talet: Café Gul, Skitiga duken och Hyndans hörna. Café Gul ,ett nattöppet fik där man drack gigantiska koppar te och köpte bullar på nattbageriet intill. Skitiga duken, en skramlig bar i Gamla stan där ölen var lite för dyr. Och såklart Hyndans hörna där det var lätt att sno slattar eller tjata till sig en öl från någon som var lite äldre med bättre resurser. 23-årsgränsen hindrade oss inte från att varje helg stå i den långa kön på Kornhamnstorg för att få komma in i vad som kändes som en drömvärld för oss som kom från en förort där ingen annan var som oss. En enda gång blev jag nekad i dörren, det var när jag hade klätt mig helt i 1970-tal, från superutsvängda manchesterbyxor till ultratight randig trikåtröja. Men det var enda gången. För sen kände vi både bartendrar och vakter och det var mer som en glad hemmafest än något annat. Jag har kanske aldrig mer haft så roligt i mitt liv som vissa av kvällarna där på Hyndans. Och minnet av mina vänner där har ett slags skimmer över sig. Kanske inte bara på grund av stället utan för att det dök upp under en period i mitt liv när jag behövde det som mest. Efterfesterna, nattbaden vid Slussen, dagen efterfikorna på Kafé String och Blå Lotus. Och sedan, det första året, första morgontåget hem till Åkersberga. Och så musiken, förstås! Garbage, Charlatans, Pixies, Sonic Youth. Kanske också min riktiga musiksmak grundades där och då. När jag ett år senare, 18  år gammal flyttade hemifrån till en liten etta i Hornstull blev jag stammis på Hyndans. Förälskelsen höll i sig i flera år, tills vi så småningom gick dit alltmer sällan och stället, något på dekis, stängde för gott med en hejdundrande hejdåfest där jag som tur var fick med mig lite av inredningen hem. En affisch som hängde ovanför källartrappan: "Ung fri och nykter". I flera år hängde den i min lilla kokvrå. Nu vet jag faktiskt inte vart den har tagit vägen.
Det är märkligt vilka minnes-stigar man hamnar på när man inte sover på nätterna.

Anki, Hagar, Malin, jag. Våren 1996, tror jag.

Sommaren 1996, Roskildefestivalen. Jag och vår uppblåsbara lägerflagga Kent (inte döpt efter bandet, men säger inte mer för att inte såra någon). Vi hade precis tagit studenten och kände oss oövervinnerliga. De Stockholmsansikten man träffade på Roskilde dök alltid upp på Hyndans framåt hösten.

måndag 7 november 2011

Det där om amning

Min goda vän och skrivkollega Emma Fahlstedt har inlett en liten serie om amning på sin blogg. Bra tycker jag! Jag tycker att alla ska läsa hennes inlägg, det första finns här. Jag håller med henne i allt on skriver, informationen om amning på föräldrautbildningarna är verkligen inte bra. Häromdagen pratade jag med en kompis som är gravid, och hade varit på en halvtidsträff någonstans i Stockholm. Där hade barnmorskan tagit fram ett tygbröst och visat hur bebisens tag skulle vara, och det var allt. Var finns informationen om hur extremt jobbig amningen kan vara? Var finns informationen att för vissa mammor kommer amningen att vara det enda de tänker på, dygnet runt, i månader? Att det kan vara ett mer än heltidsjobb att få till en fungerande amning? Tänk vad mycket mindre traumatisk upplevelsen skulle vara för många om man redan innan visste detta.
Jag har ett tillägg till Emmas text. Man borde också få veta att ibland går det faktiskt inte. Ibland spelar det ingen roll hur man kämpar, barnet kommer ändå inte att bli mätt och nöjt. Eller så kommer mamman faktiskt aldrig att må bra förrän efter avslutad amning. Det är en kunskap som alla borde ha, för att slippa de enorma skuldkänslor som så många mammor bär på för att amning visade sig aldrig motsvara den idealbild de målat upp i förväg.
Det är heller inget fel i att informera om att flask-komplettering (med ersättning eller urpumpad bröstmjölk) är ett himla bra alternativ för de mammor som vill ha lite egen tid eller tid med eventuella syskon. (Att det också är bra för jämställdheten, det är förstås inget som man ens vågar knysta om med risk för att bli attackerad. Men så är det ju.)

Eftersom jag inte ammat har jag inga foton på amning heller. Så här får ny lite nyfödd-flaskmatning istället.

tisdag 1 november 2011

Bebistrött

Att vara egenföretagare som är van att spruta idéer ur sig vi första bästa tillfälle är inte så lätt när man ska vara föräldraledig och dessutom inte får sova på nätterna. Hjärnan känns seg som kola och idéerna är mycket långt borta. Samtidigt är jag rastlös och lite sur för att jag inte kan vara lika kreativ som jag brukar. "Sov när barnet sover" säger alla, det är så himla svårt! Och ändå har jag alla chanser, Pontus sover åtminstone ungefär 75% av tiden. Och det är inte så att jag kan jobba när jag har tiden, förra veckan gjorde jag en lämning som normal ar en förmiddag. Den tog tre dagar. Kanske med en veckas sömnbrist till, att det går att vila på dagen då?