måndag 31 december 2007

Tankar om föräldraskap och nya vänner

Jag har funderat mycket på förädraskap de senaste dagarna. Vet faktiskt inte varför de här tankarna inte kommit tidigare, om vilken sorts förälder man vill vara egentligen. Tror det har varit alltför mycket annat, alltför mycket chock över allt nytt. Först nu när det första kaoset lagt sig börjar man inse att allt det här har ett mer långtgående perspektiv. Saker jag gör nu kan få konsekvenser senare, den tanken blev jag plötsligt närmast besatt av. Hur ska jag göra för att inte "skada" eller hämma Matilda på något sätt? Man kan ju få dåligt samvete för allting. Sitter hon för mycket i sjalen, så mycket att hennes utveckling hämmas? Stressar jag henne genom att gå ut på café och göra saker? Ägnar jag henne för lite uppmärksamhet? För mycket? Har ingen aning. Alls. Om vad som är rätt och bäst. I ett par dagar var huvudet ett kaos. Jag börjar inse att jag måste ta föräldraskaper som allt annat jag gjort i livet: på mitt sätt. Och i min värld är det inte bra för någon att alltid behöva skrika för att få uppmärksamhet. Jag står inte ut med det, att Matilda hela tiden ska verka lite stressad och missnöjd, eller iallafall blir det väldigt fort. En ganska lång stund kan hon vara nöjd när vi leker med henne eller har henne i knät eller hon sitter i babysittern. Men sen då? Sen blir hon missnöjd och skriker mer och mer vda vi än gör. I bärsjalen blir hon inte det. Hon kan vara vaken och alldeles lugn hur länge som helst. Alltså måste det helt enkelt betyda att Matilda trivs när hon är tyst i sjalen, eller hur? Jag har fått verkligen övertala mig själv om det här, eftersom det finns en sådan allmän uppfattning om hur man ska ha barn idag. De ska skrika när de vill bli upplyfta. De ska skrika på natten. Man ska köra omkring dem i vagn och när de skriker skakar man vagnen tills de somnar om. Med bärsjalen uppstår aldrig de här sakerna, utom att hon skriker när hon vill bli upplyft. Matilda sover jättebra på natten. Har man henne i sjalen på stan skriker hon aldrig, man kan gå in och ut ur affärer eller fika eller vad som helst. Behöver hon sova somnar hon själv där och sover så länge hon behöver. Det är som ett trolleri: stoppa in en arg bebis i sjalen och lyft ur en glad och pigg! Det finns många "regler" för hur en förälder ska behandla sin baby. Man ska gå barnvagnspromenader och man ska amma. Man ska inte ens hinna gå på toaletten och man ska tillbringa kvällarna med att försöka lugna barnet under dess skrikperiod. Allt det där har jag plötsligt inte gjort på flera dagar. Det känns som ett föräldraskapsalternativ. På något konstigt sätt ger det mig dåligt samvete. Så har jag läst och läst på nätet om olika sorters sätt att hantera spädbarnstiden. Det är som en ny värld som öppnar sig, jag blir mer och mer förvirrad. Hittade en sida om nära föräldraskap, atachment parenting: sjalbarn.se. Det gjorde mig ännu mer förvirrad. Att ha barnet i sjal kan vara en livsstil, tydligen. Men där ingår också långtidsamning, vilket jag inte alls nödvändigtvis tycker är bra. Och ett forum med en massa proffstyckarföräldrar som hackar ner på varandra, som överallt på nätet när det kommer till teorier om föräldar och barn. Nu har jag kommit fram till att det bästa är att gå på känsla och ta problemen allt eftersom de uppstår. Matilda är ju en liten människa i första hand och jag måste få beandla henne som det passar henne och mig bäst. Men det är svårt, verkligen. Väldigt svårt att inte oroa sig.

lördag 22 december 2007

Suck!!!

Jag fyller 30 idag men trots det kan jag inte låta bli- jag måste få skriva hur besviken jag blev på avslutningen av DN:s amningsserie. Hur kan de låta en barnmorska från lobbyorganisationen (nej, jag vet att det inte är en renodlad lobyorganisation, men de är definitivt en del av amningslobbyn) Amningshjälpen vara den som uttalar barnmorskans åsikt om amning i DN? Efter att ha läst artikeln kände jag mig först otroligt skuldmedveten- har jag trots allt valt bort att amma av ren lathet? I artikeln säger barnmorskan Karin Svensson nämligen att "amning är naturligt. Det är ett sätt att föda upp och leva med sitt barn. Men naturlighet är inte samma sak som att det är lätt och det är där jag tror många går på en smäll. Det kan vara svårt att amma och att det är det väcker känslor". Hon säger också att det finns en "flaskhets" i Sverige som härrör från 1960- och 70- talens kvinnliga frigörelse och tro på bröstmjölksersättning som likställd med bröstmjölk. När jag kom dit blev jag riktigt arg. Flaskhets?? Var då?
Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det är ju rena missionen där modersmjölken är det heliga och enda som kan ge ett barn trygghet hos föräldrar som tydligen annars kommer att förneka barnet all närhet. Man ska lida för amningen även om man inte får det att fungera för att sedan kunna känna sig som en bättre människa och en bättre förälder. Så tolkar jag iallafall Kristin Svensson som säger att föräldrar som ger barn ersättning på kvällen för att de ska sova längre på natten försöker forma barnet efter bilden av ett "idealbarn" istället för att se att just deras barn är unikt på sitt sätt. Att som expert uttala sig så i media skjuter nog en pil i hjärtat på många deprimerade mammor. Och det pekar ut de som väljer att mata med flaska som lite dummare än andra mammor. Dumma och oupplysta som antagligen skulle hala fram bröstet direkt om de fick lite mer information om amning tidigare. Bättre amninsggstöd i ett tidigare skede är hennes botemedel på dessa "problem". Hur vore det med bättre information om såväl amning som flaskmatning i ett tidigare skede - både för och nackdelar?
Jag vill bara påpeka, för tydlighetens skull, att jag absolut inte är emot amning. Vill man och trivs med det ska man såklart amma. Det är ett fint sätt att få närhet. Men det finns andra sätt, och man är inte en dålig förälder för att man väljer bort amning. Det är det jag vill säga. Jag valde ju inte heller bort amningen helt frivilligt, men jag var tveksam redan innan och hade gärna velat ha stöd för mina tankar om det.

torsdag 20 december 2007

Lite mer nöjd med DN idag

Dagens artikel i DN:s amningsserie tar upp flaskmatning. De intervjuar en kvinna som verkar ha haft det ungefär som jag: såriga bröstvårtor som rann konstant så att sängen blev helt blöt och det blev aldrig bättre. Hon stod ut sju veckor, sedan fick hon hjälp att sluta. Fyra veckor var det för mig, men hade jag ju depressionen också.
Däremot saknar jag fortfarande perpektivet att inte amma av eget fritt val. Det kanske kommer i den sista delen? Den här kvinnan beskriver hur hon såg det som självklart att hon skulle amma och hade svårt att identifiera sig som en flaskmatande mamma. Så känner nog de flesta kvinnor i Sverige idag. Jag önskar att det fanns mer information om flaskmatning i förväg, så att man redan då kan fundera över om man är en ammande eller en flaskmatande mamma. Och precis som kvinnan i artikeln så saknar jag bra information om flaskmatning. Man får liksom hålla sig till vad som står på baksidan av paketet, det är allt. Vi har tur som har en så bra bvc-sköterska som verkligen hjälpt oss med inormation och stöd i vårt beslut. Det är uppenbart att alla inte har det så! Speciellt tycker jag att mvc har ett ansvar att informera mer om flaskmatning. Det verkar kvinnan i artikeln också tycka. De frågade mig också "täner du amma?" men någon mer information fick man inte.
I går satt jag och jämförde Pampers och Liberos "klubbar" för föräldrar.Liberosär verkligen bra om man jämför, i allt de skriver tar de upp flaskmatning som ett självklart och naturligt alternativ. "när du ammar eller ger flaska så ...". Det finns också ovanligt bra information om flaskmatning. Så här ser deras intrroduktion ut: "Bröstmjölk är det bästa för ditt barn. Det är en sanning man möter överallt när man är nybliven mamma, men det är inte alltid som bröstmjölk faktiskt är det bästa för just din familj". Bra gjort av Libero, hoppas fler följer efter.

onsdag 19 december 2007

Det är så tråkigt...

... att DN:s artikelserie som kunde ha varit riktigt bra har ett så konstigt fokus. Idag är rubriken"Amning ger mamman frihet". Barmorskan och doktoranden Sofia Swedberg berättar först att så gott som alla blivande mammor vill amma och att det oftast blir så. Hon menar att unga föräldrar ofta inte insett vidden av att ha ett litet barn som vill ha mycket närhet och kontakt, dygnet runt. Och det kan jag i och för sig verkligen hålla med om. Det är chock att få barn och jag var oförberedd på mängden energi och uppmärksamhet som skulle gå åt. Men - jag förstår inte varför detta i vartenda sammanhang ALLTID ska knytas till amningen. Eller snanare att amning alltid ska nämnas i samma andetag som man pratar om det bästa föräldraskapet. Självklart ska man amma om man vill, det är ju jättebra för barnet, enkelt, praktiskt och fyllt av varm närhet. Men man ska få stöd även om man väljer bort amningen, helt frivilligt. Man älskar sitt barn precis lika mycket fast man inte ammar, och ger det all sin tid och energi och varm närhet, dygnet runt. Som att man skulle välja bort amning för att man är lat!

I slutet av artikeln nämner Sofia Swedberg ändå att det kan vara okej att inte amma, vilket hon tycker kan "låta lite motsägelsefullt för kvinnor" som hela tiden fått höra om amningens alla fördelar. Hon säger också att amning inte är att förväxla med gott föräldraskap, vilket jag håller med om. Men jag efterlyser fortfarande en hel artikel med ett nytt perspektiv på amning och föräldraskap. En artikel med utgångspunkt i att det finns två alternativ för en gravid kvinna i Sverige: att amma - eller inte.

tisdag 18 december 2007

Att amma eller inte...

Jag har läst några intressanta artiklar om amning de senaste dagarna. Och idag börjar en ny serie om amning i Dagens Nyheter. Den första artikeln handlar om hur det kan vara när amningen inte fungerar. Den tar upp en kvinna som måste amma med "amningsnapp" för att det ska fungera. Jag hoppas serien tar upp andra amningsproblem lite längre fram, sådana som gör att man inte kan amma alls. Som depressionen jag fick, eller sjukdomar som gör amningen omöjlig. Och om de som helt enkelt väljer bort att amma av andra skäl, något som är otroligt tabubelagt här i Sverige. Jag tycker nämligen att det som DN:s artikel tar upp är lite onyanserat - är det så plågsamt att amma, varför amma alls? Det förutsätts ofta att det enda och absolut bästa sättet att knyta an till sitt barn är genom amningen. Men om amningen är smärtsam, eller plågsam på något annat vis, kan det inte då också få motsatt effekt? Jag känner mig som en mer normal mamma nu, när jag matar Matilda med flaska. Och faktiskt var amningen inget jag längtade efter innan jag fick problem heller. Redan innan förlossningen var jag ganska tveksam. Jag läste också en annan intressant artikel,från 2005, i Arena på nätet. Där kan man bland annat läsa om den sociala pressen att amma och hur det kommer sig att just Sverige blivit ett så extremt exempel när det gäller mängden ammande mammor, trots att flaskmatning egentligen är ett sätt att få ett mer jämställt förhållande mellan pappan och mamman redan från början. Och Sverige sägs ju också vara ett av de mest jämställda länderna i världen. Hur går det ihop?

Förresten står det i DN:s artikel att antalet helammade barn minskar... samtidigt som 90 procent av barnen fortfarande helammas vid två månaders ålder. Vilka siffror! Jag känner nästan ingen som inte haft något problem med amningen, vad många barn det måste finnas som inte blir riktigt mätta. Och vad många mammor som lider i onödan på grund av omvärldens press.

fredag 23 november 2007

Allt är bättre

Det har helt klart hämt något på sista tiden, både för Matilda och mig. Vi mår bättre båda två. Det är nu en vecka sen vi brjade testa att mata henne med flaska och skillnaden är enorm. Vi har fått ett lungnare, gladare och mättare barn. Tydligen har hon inte blivit mätt på min mjölk eller något, för det som vi trodde var gnällig lynnighet har försvunnit nu när hon får äta sig mätt. Så skönt! Nu går det också oftast att hjälpa henne när hon gråter: antingen är hon hungrig, trött eller har bajs i blöjan. Och hon sover mycket mer. Fortfarande inte själv i sängen, men i sjalen går det jättebra nu. Alltså får jag tid över till att skriva, ringa lite samtal och läsa.
Det är som en bonus att jag själv också mår bättre. Kanske inte helt mig själv men helt klart mycket bättre iallafall. Det kan ju inte bero på annat än att jag minskat amningen. Jag märker att jag har mer ork att ta hand om Matilda nu och att jag plötsligt har upptäckt vilken fantastisk bebis hon är. Så söt, slät, mjuk och luktar så gott (utom när hon luktar mjölkersättningsspya, blä, det luktar som "riktig" spya!). När jag var som mest nere kunde jag i och för sig se hur fin hon är men kunde inte riktigt känna det.
Så det lutar åt att jag slutar amma helt. Var hos psykologen i går som uppmuntrade mitt beslut. Matilda har fått min mjölk i en hel månad nu, det kanske får räcka. Än så länge ammar jag lite grann, på natten och lite för att tömma brösten som blir ballongstora ananars, men det minskar för varje dag. Och det är inget fel med det, så är det bara. Jag tror att folk kommer att ha åsikter om att jag flaskmatar ett så litet barn, har redan stött på folk med lite märkliga reaktioner. Bland annat har jag fått reaktionen "vad skönt för dig då, då får du sova på natten". Som om jag har fattat det här beslutet för att jag är lat! Dessutom är det ju en fantastisk bonus att Martin och jag nu helt kan dela på ansvaret för Matilda, åtminstone på helgen när han in jobbar. Det är ju så jag vill att det ska vara.
Jag tycker att de borde informera mycket mer om amningsproblem på förlädrakurserna inför förlossningen. Nästan alla jag känner med barn har haft någon typ av problem, det är ju snarare ovanligt att allt går helt enkelt. Jag diskuterade det med psykologen och hon höll med, sedan berättade hon att hon ska börja vara med och informera om just sånt på en del föräldrakurser här i Uppsala, vilket jag tycker är jättebra. Hade jag vetat innan att hormonerna kunde ställa till depressioner hos en ammande mamma hade jag nästan kunnat gissa att jag skulle råka ut för det. Det finns ju också många andra amningsproblem som kan vara superjobbiga, allt från att barnet vägrar suga till att brösten blir inflammerade och blöder.