tisdag 19 februari 2008

Föräldradiskussioner

I dag var jag på babysång med Matilda igen. Hon fattar fortfarande ingenting, men sover som en stock nu eftersåt så på något sätt var det säkert bra! För mig är det roligt att komma i väg och träffa andra mammor och deras bebisar. Och som det alltid, eller ofta, blir, när jag ska prata om Matilda så händer det att ämnet glider in påsynen på amning och på de stora krav som ställs på mammor i dag när det gäller barnets välmående. Jag fick en intressant synpunkt mina inlägg i amningsdebattensom jag skrev här för några månader sedan. Nämligen att mammor alltid borde kunna bli hjälpta därifrån de befinner sig, oavsett vad de vill. De som vill amma ska få hjälp att kunna fortsätta, de som inte vill ska utan vidare kunna få hjälp med det. Så enkelt borde det vara. Men så är det inte idag. Jag som inte ammar har upplevt starka reaktioner, och känt mig tvungen att försvara mitt beslut. Detta trots att det är uppenbart hur mycket bättre jag och lilla M mår utan amningen. De som verkligen vill amma kan säkert uppleva som en hets åt andra hållet, att amningen ska fungera automatiskt bara för att man vill och man får inte tillräckligt med stöd och tid att göra det bra. Allt verkar bero på var man hamnar. Suck. Jag efterlyser fördomsfritt och oförbehållsamt stöd åt ALLA mammor och pappor! En annan sak som det finns mycket synpunkter på är när man väljer att gå tillbaka till arbetslivet. Jag ska börja jobba två dagar i veckan när Matilda är sex månader. Det har också visat sig vara ett beslut som många andra tycker sig ha rätt att ha synpunkter på. Jag fick en bok nyligen som heter "Överlevnadstips för småbarnsmamman". Perfekt, tänkte jag, när jag öppnade den, här kan jag säkert hitta lite stöd i mina funderingar ring barn och jobb. Men nej, tvärtom. I den här boken uttalar sig "barnexperten" Louise Hallin (som tydligen också svarar på frågor om föräldraskap imorgonprogrammet på tv4 så här om att börja jobba när barnet är sex månader:
"Nu plötsligt ska det klippas av. Inte nog med det - om mamman till exempel tänker att hon vill börja plugga på universitetet två dagar i veckan när barnet hunnit bli ett halvår, då börjar hennes separativa beteende mot barnet redan vid detta beslut"... 
"Barnet vill inte separera. Jag tror aldrig jag träffat ett spädbarn som vill lägga ner amningen vid fyra månaders ålder. Plötsligt har man en konflikt med sin fyra månader gama bebis"... 
Vad MENAR Louise Hallin?? Upphör man att vara mamma för att man vill plugga eller jobba? Jag har tydligen ett "separativt beteende" som orsakar stor sorg hos min lilla, trygga Matilda. Och var finns pappan i det här? Allt i den här boken beskriver pappan som en bifigur, viktig men ändå en bifigur, som till största delen ska stödja mamman som ammar. Om mammor som inte ammar säger hon så här:
"... det finns egentligen ingenting som kan kompensera amningsupplevelsen. De icke-ammande mammorna blir ofta, om de har en bra grundstruktur psykiskt, ännu mer beskyddande, änu mer matande, ännu mer vaksamma. Det finns ingenting som gör saker och ting lindrigare i den för tidiga separationen för den mamman. Absolut inte."
Jag ska alltså lida enormt mycket för att jag inte fick amma? Men hör här: det gör jag inte! Jag tycker det är otroligt befriande att slippa, och känner ingen sorg över det. Men nu har Louisie Hallin gett mig skuldkänslor för det iallafall. Och hon spär på med att jag inte får börja jobba, trots att Martin ska vara hemma med Matilda, trots att vi inte tänker skicka henne till dagis förrän hon är minst två år. Och hur är det med alla länder som inte har lika generösa villkor för föräldraledighet som Sverige? Är alla barn där skadade och otrygga? Jag tror förresten att mammor som väljer att stanna hemma länge också kan känna en press och fördomar. Det finns ju en bild av att man ska klara av allt på en och samma gång idag: föräldraskap, karriär, fint hem och så vidare. det anses om lite konstigt att vilja stanna hemma. Vilken värld vi lever i! Det borde vara samma här sommed amningen: man ska accepteras utifrån den situation man är i och få stöd och uppmuntran vad man än väljer. Så det så.