torsdag 30 december 2010

Mitt 2010 i en lista....

... som jag hittade nånstans på nätet, men varför inte?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, definitivt, massor! Gifte mig, till exempel. Reste söder om ekvatorn. Köpte foppatofflor till Matilda.


Har du några nyårslöften?
Tänkte försöka mig på godisstrejk, får se hur det går. Skriva mer på Flaskmatningsboken. Och kanske att ha ett lite lugnare 2011 än vad 2010 var.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, absolut, men det är mest andra barnet som kommer för folk just nu. Och några första också, så klart.

Vilka länder besökte du?
USA, Singapore, Thailand, Australien, Finland, Aruba och mellanlandningar på ytterligare några länders flygplatser.

Aruba

Jag med min enda casonovinst i Las Vegas - 8 dollar.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 november när vi gifte oss på stranden på Koh Chang i Thailand.


Vad var din största framgång 2010?
Privat så har jag förverkligat många drömmar, till exempel den om att våga resa långt med barn. På jobbet tycker jag att jag tagit mig framåt med ganska stora steg och vågat ta för mig mer. Några års erfarenhet i ryggen gör mycket för självförtroendet! En av årets höjdpunkter var definitivt när DN publicerade Pernillas och mitt Las Vegasreportage med bild på söndagsettan och allt.


Största misstaget?
Generellt gillar jag inte att tänka i misstag, de flesta erfarenheter kan man lära sig något av i slutändan. Det skulle vara om någon känner sig sviken av mig, för sådant är alltid ett misstag.

Bästa köpet?
Helt klart resan. Och så mina två nya lyxprylar: Imac til jobbet och Canon EOS 5d Mark II att fota med.

Vad spenderade du mest pengar på?
Jämnt lopp mellan resan, kameran och datorn. Och vår nya lägenhet kanske, men den har vi inte betalat än så det får gå på nästa års konto.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Många saker har gjort mig glad, men att ha ett barn som Matilda gör mig glad varje dag. Jag är så lyckligt lottad!

Min bästa grej, varje dag. Här under en blåsig promenad på Gotland i somras.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
This is the first day of my life med Bright Eyes. Dancing on my own med Robyn. I gotta feeling med Black eyed peas (länkar inte till den för den är inget vidare men den är tätt förknippad med några av årets stora upplevelser)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svår fråga, men jag tror att jag har varit gladare. Jo, jag har definitivt varit gladare. Mer i nuet. Sen har jag såklart varit ledsen för vissa saker också, det är man ju alltid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit på Flaskmatningsboken.

Favoritprogram på TV?
Mad men

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Slappade hemma med min lilla familj. På kvällen hade vi fika för några stycken.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Småbarnsmamma goes media

Den bästa nya personen du träffade?
Ingen nämnd ingen glömd, men jag är väldigt glad över alla nyfunna vänner som jag delat fantastiska reseupplevelser med det här året inom jobbet, ni vet vilka ni är!


Bästa boken du läste i år?
Kanske "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami.
Största musikaliska upptäckten?
Hm, vad kan jag ha hittat i år? Jag upptäckte Death cab for cutie ungefär fem år efter alla andra. The XX kanske, eller var det 2009? Mycket the XX blev det i alla fall under året. Och Elvis!
Något du önskade dig men inte fick?
Ja, men jag hoppas på bättre lycka under 2011! Det mesta jag önskat mig har jag ändå fått.

tisdag 28 december 2010

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Jag har sällan samma kläder på mig från morgon till kväll. Ibland är anledningen att jag ska iväg på kvällen, oftast är anledningen att jag sätter på mig något som strax visar sig vara smutsigt. Så var det i dag med. Inledde dagen i en svart reaklänning från Monki, tills jag upptäckte att den var nerstänkt med tandkräm. Då bytte jag till en alldeles för fin klänning från Ida Sjöstedt som jag köpt på Tradera för att ha på nyår eller nåt. Nertill ser den dock ut som en manchesterkjol så jag tog den och så en svart top över. Till detta hade jag ett par röda strumpyxor och ett par vita spetsstrumpbyxor- dubbelt är bra när det är kallt! Armband från olika resor till Aruba och Thailand, halsband från Etsy.com. Och så vigselringen. Utomhus hade jag dessutom stövlar från Clarks, vinterjacka från Bruuns bazaar, sjal och mössa från Indiska, vantar julklapp från mamma.


måndag 27 december 2010

Dag 9: min tro


Om min tro vet jag inte om jag vill säga så mycket. Att jag tror på något, det vet jag. Men jag vill inte kalla mig kristen eller något annat. Jag tror helt enkelt. Jag tänder ett ljus när jag går in i en kyrka. Och ibland ber jag - fast nästan bara när jag ska flyga. Så är det med det.

söndag 26 december 2010

Dag 8: Ett ögonblick

Nu i jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i Åkersberga. I tv-rummet, som när jag var liten var min storebrors rum där vi stod och tryckte örat mot dörren för att höra vad han gjorde med sina kompisar och tjejer, finns en hylla med en lååång rad fotoalbum. De är alla numrerade efter årtal, ändå från mitten av 1960-talet och framåt. Här finns hela min historia samlad i ögonblicksbilder. Nyfödd på pappas mage. Som ettåring badande i vetemjöl. Som lycklig fyråring på Kitö. Som nybliven ettagluttare. Som mer allvarsam tolvåring. Studentdagen. Min första pojkvän. Martin. Matilda. Jag bläddrar och bläddrar men hoppar alltid över några album. 1992 är inte ett år jag gärna minns. Inte början av 1993 heller. Fjorton och femton år gammal, det kanske var den jobbigaste tiden i mitt liv.
Nu, för första gången sedan... ja, nästan någonsin tror jag, så vågade jag öppna de där fotoalbumen. Först kunde jag konstatera att de ögonblick som fångats med mig i de åren är mycket få. Sen ser jag att jag på nästan alla bilder har ungefär samma uttryck och jag vet precis vilka tankar som gömmer sig där bakom. Usch, det gör ont att titta på. Tänk om jag hade vetat, tänk om jag hade kunnat få se bilderna på mig senare, från bara några år senare när jag hade hittat till mig själv, hade helt nya vänner, nya dreadlocks och nytt självförtroende.
De ögonblicken som finns kvar från den tiden är allt jag behöver för att minnas, och bli ledsen och sedan så glad för allt jag har fått.

Jag, sommaren 1992, mellan åttan och nian. 14 år skulle fylla 15. Jag minns det inte som igår, det känns ofta som att det inte var jag. Men det var det, och tur var väl det ändå.


Lite senare: Jag måste skriva ett tillägg också nu också. Jag skuldbelägger ingen för att jag kände mig vilsen och ensam. Det är som det är och var. Högstadieåren är inte lätta för någon och jag tror att det var därför det var svårt att ställa upp för varandra. Jag har alltid varit ganska glad över att jag stack ut och inte hade det så lätt för det knuffade mig i rätt riktning och fick mig att våga ta stora steg längre fram. Jag har bara inte varit särskilt bra på att se tillbaka på mig själv som jag var då. Det finns ju så många mycket roligare perioder att tänka på.

torsdag 23 december 2010

Hotet mot paradiset finns inom oss alla

(Bild härifrån)

En annan nyhetshändelse jag velat kommentera de senaste veckorna men inte hunnit är detta med hajarna och "dödsmaneterna". Har inte rapporteringen kring detta varit hiskeligt onyanserad? Havsdjuren har framställts som blodtörstiga monster som helt utan anledning attackerar oss stackars turister.
Jag läser denna artikel i Dagens Nyheter, till exempel. Rena kvällstidningsdramaturgin var det i tidningen med en pardisstrand inramad i hotande svart med stora läskiga hajar och maneter omkring.
Så enkelt är det väl inte? Nog borde man väl i mer än en rad diskutera det faktum att det kanske helt enkelt inte är meningen att vi ska befinna oss vid alla dessa stränder? Det allt mer utbredda resandet och jagandet efter unika orörda miljöer, det är ju självklart att det påverkar naturen.
Hade jag fått skriva om detta hade jag vinklat det på ett ett helt annat sätt: det är vårt eget fel. Vi vill så gärna ha en exotisk dykupplevelse att dykföretagen känner sig tvingade att slänga köttbitar i havet för att locka dit hajarna. Vi vill så gärna ha orörda paradisstränder att paradisstränder finns där egentligen bara mangrove borde växa. Avloppsvattnet från våra hotell rinner ut i havet, orsakar övergödning och lockar dit maneter. Och sen skyller vi gärna på det thailändska samhället som inte varnade oss.
Och så vidare.
Jag har sagt det förut och gör det igen (trots att det kan uppfattas som stenkastning i glashus av en som just rest runt jorden i sex veckor): vårt resande är ohållbart för såväl klimat som samhällen. Något måste förändras och det snart. Media har en viktig roll där och visst borde man väl ta alla chanser att få folk att reflektera lite mer istället för att än en gång beskriva det som att det är hela jordklotet det är fel på, inte oss och våra vanor?
En annan sak jag ofta skriver är att alla måste läsa boken Välkommen till paradiset av Jenny Dielemans. Läs den nu!

onsdag 22 december 2010

Jag ringer mina bröder

I måndags kväll var jag på Stockholms central. Jag och min vän gick, som säkert hälften av alla andra och pratade om självmordsbombaren som sprängde sig i närheten en dryg vecka tidigare. Jag berättar för min vän om en fantastisk text av Jonas Hassen Khemiri jag läste i helgen, hur träffsäker han är i sin beskrivning av samhället djupt rotade rädsla för allt som känns främmande. Hur han ser en misstänkt främling på tåget och sedan inser att det är hans egen spegelbild.
Jag och min vän pratar om det här. Sen ser jag en man i palestinasjal och mörkt hår och en kort sekund tänker jag att han skulle kunna se misstänkt ut om man är en sån som är orolig. Han står och läser tågtiderna och plötsligt inser jag att det ÄR Jonas Hassen Khemiri.
Läs hans text, eller lyssna på den. Alla borde göra det.

lördag 18 december 2010

Dag 7: Min bästa vän


Jag och Maria våren 1981. Lika gamla som Matilda nu, lite över tre år. Matilda som precis har fått sin första bästis, Olivia. Början på ett liv av vänskaper som kommer och går.


Nu har jag försökt skriva inlägget om min bästa vän i nästan en vecka. Men det går inte. Varje vän betyder så mycket för mig på så många olika sätt att jag inte kan göra någon ledsen genom att välja en. Jag måste i så fall döpa om detta inlägg till "Mina bästa vänner", men ändå vill jag inte nämna någon speciell. Jag har iallafall flera och det är de jag ringer när jag är ledsen eller glad eller kanske bara lite tom.
Det är fint att ha olika vänner som man pratar med om olika saker. vänner som har känt en länge som som kan se det verkliga djupet av vad som händer i livet. Vänner som man har träffat på jobbet som man kan ösa ur sig sina vardagsproblem för. Vänner som också är ens familj som man kan slappna av helt med. Och vänner man bara har, jag blir alltid så lycklig när jag tänker på att jag är över 30 och fortfarande får nya vänner ibland.
Men jag skulle också kunna skriva något om min bästis. Min bästis som jag delade allt med från bebisålder fram tills mitten av högstadiet. Vi delade nappflaska, vi lekte oss igenom precis hela barndomen tillsammans. Men när när tonåren kom utvecklades vi åt olika håll. Hon var tuffast i skolan, jag var väl något som var nästan tvärtom. Då funkar det inte att vara bästisar. Det spelade ingen roll att vi inte gick i samma klass. Sorgen var stor och jag kände mig ensam, övergiven. Men det var som förutbestämt, det hade aldrig gått att fortsätta. Jag önskar att jag kunde säga att vi återupptagit kontakten, men det har vi inte. Kanske brytningen var för stor helt enkelt. Men hon finns iallafall, ibland möts vi i Åkersberga när jag är där för att hälsa på mamma och pappa. Min allra första bästis.

En av de sista bilderna på mig och Maria tillsammans, våren 1992 då vi var 14 år och skulle fylla 15. Jag kan inte titta på den utan att det gör lite ont i mig. Högstadiet var inte min tid, det kan man väl kanske se på mitt ansiktsuttryck. Det var Marias tid, eller så kändes det åtminstone för mig. Vad hon kände vet jag tyvärr inte. Men kanske finns det inte någon som enbart med glädje minns sin högstadietid.

onsdag 15 december 2010

Mycket mycket

I dag är det fullt upp, verkligen. ett reportage om genusarbete på förskolan på förmiddagen, sen tåg till Stockholm och lunch med fin vän innan jag möter upp en annan fin vän, min parhäst Pernilla Sjöholm. Tillsammans ska vi mingla lite med branschen. det blir en del sånt nu innan jul, till och med för mig som egentligen inte alls är en mingelperson.
Bjuder på en bild från vår stora resa så länge. En vild känguru som jag hade ett "moment" med en solnedgångstimme på Kangaroo island. Den hoppade lite betade lite, tittade på mig. Jag smög efter och tog bild efter bild. Magiskt.



tisdag 14 december 2010

Sorry...

... för uppehållet. Helgen och lite annat besvär kom emellan. Nu vill jag i alla fall skriva! Återkommer med fortsättning av mina temainlägg under dagen ungefär. Tills dess får ni roa er med ett Photoshopmisstag!

onsdag 8 december 2010

Dag 6: Min dag

07:20 Vaknar klockan av att Matilda ropar på mamma. Överraskande nog har hon sovit hela natten, första gången efter ett misslyckat försök att få henne att sluta med napp vilket har resulterat i att hon vaknat minst tre gånger bara för att kolla att vi inte försökt igen. Nu verkar det traumat vara över, skönt.
I dag är en stressig dag, en dag då jag inte kommer att se Matilda igen i vaket tillstånd.

08:15 Jag drar Matilda till förskolan på snow racern (heter det så? Eller heter det bob nuförtiden) och sen rusar jag hem för att ta bilen med mig till jobbet.

09:00 Hämtar kameran på kontoret och beger mig till Missionskyrkan för att göra en intervju med några tjejer som arrangerar "Schysst jul"-marknaden här i stan. Efteråt tar vi några bilder vid deras banderoll, det är svinkallt ute (-12!) så det blir ingen längre session.

10:00 Tar en snabb sväng på stan för att köpa finskor til min svägerskas son. På lördag ska de gifta sig, min bror och hon.

10.20 Några timmars jobb på loftet. En trappa ner är en fotograf från Svenska Dagbladet på plats för att fotografera mat tillsammans med Liselotte och hennes assistent Ylva. Försöker hitta inspiration till, och skriver slutligen, en krönika med Springsteens "Nebraska" i hörlurarna. Försöker planera in ett jobb och flytta några andra. Ringer några samtal.

12:30 Lunchlåda mitt i matfotograferingen. En fin hund, svd-fotografens, är och hälsar på kontoret i dag och han blir väldigt förtjust i mina strumpbyxor.

14:00 Pernilla och jag åker till Ikea, Rusta och lite secondhand-affärer för att köpa fina saker till vårt loft. Det tar orimligt mycket tid som vanligt, vad är det med Ikea som gör att man hamnar i ett tidshål? Vi är svettiga och stressade, vill ju tillbaka till våra kolleger för att julpyssla på kontoret.

18:00 Kontoret hänger upp ljusslingor och julgranskulor och dricker champagne istället för glögg.

20:00 Vi äter julmiddag på Magnussons. Det blir oxkind, som jag aldrig har ätit (äter aldrig sånt lyxkött, så är det med en vegetarian i huset) Jag har världens bästa kollegor!

23:00 Tar en taxi hem. Tittar till en sovande Matilda och går och lägger mig.

Fin dag!




tisdag 7 december 2010

Dag 5: Vad är kärlek?

Svaret finns här. Hos Martin och M, i november 2007

Och svaret är både enkelt och svårt. Kärlek är inte en enda känsla, inte bara lycka utan också sorg, saknad, ilska och en massa andra känslor som ibland är så starka att man nästan inte orkar. Det är bitarna i pusslet som bygger kärlek.
En sån tur man har som får känna allt det där, som har några att känna så inför.
Kärleken finns förresten inte bara i min familj, den finns också bland mina fina vänner som jag inte skulle klara mig utan. Och som jag också kan bli osäker inför och arg på, sakna och gråta över. Så som det är med kärlek.



måndag 6 december 2010

Nejdå....

... jag längtar inte ALLS tillbaka till den skira, ljusstarka våren i Adelaide. Inte alls till en vacker bilutflykt till vindistriktet och glada luncher med fina människor. Inte alls till att plaska med fötterna i strandbrynet och klappa känguruungar. Inte alls. Jag är så nöjd med snömodd, sömnbrist och mörker. Så. Nöjd. Inte.
Min enda tröst är att det inte är vår i Australien längre utan stekhet sommar och det längtar jag inte riktigt lika mycket efter. Bara nästan.









fredag 3 december 2010

Dag 4: Det här åt jag i dag

Den här dagen är inte representativ för vad jag alltid äter, i alla fall inte middagsmaten som oftare består av typ enkla pastasåser och fiskpinnar än av lyxmat med råvaror från saluhallen. Men iallafall, det har varit en riktig lyxdag och såna ska man ju ha ibland!
Frukosten var i och för sig inte så spektakulär. En tallrik flingor med mjölk, såna där flingor med en massa socker inbyggt och torkade bär i. Älskar såna, jag har börjat köpa dem jämt med undanflykten vardagslyx. Sen åt jag upp Matildas halvätna ostsmörgås också (hon har väldigt svårt att få i sig frukost, i dag fick vi i henne lite smörgås genom att säga att den var en bloch att hon skulle ta tuggor så att det såg ut som hjul. Eller hur det nu var). Och en kopp te.
Lunch. Jag och tre kollegor på kvartersindiern. Kycklingcurry, mattar paneer (min favorit! Vilken tur jag hade idag att det fanns på lunchmenyn!), bröd och så cola light att dricka. Chaite.
Och så fredagsfika på kontoret. Det här är verkligen inte en typisk dag! Men vi är så många på kontoret nuförtiden, med en ny trevlig journalist på lofet och en ny trevlig journalist nere med Liselotte i köket så måste man ju fika lite.
Sen middag. Hemlagad sushi! DEFINITIVT inte varje dag! Med lax, räkor och avokado. Matilda älskar sushi och kan lätt klämma i sig tio bitar men inte idag. Hon tyckte (utan att ha smakat) inte om "det gula som pappa hällde på riset". Risvinäger alltså, man ska aldrig visa barn exakt hur man förbereder maten....
Och sen fredagslyx förstås, men den har jag inte ätit än. Vindruvor och apelsinläsk!
Vilken matdag! Jag blir helt imponerad när jag läser det.

torsdag 2 december 2010

Dag 3: Mina föräldrar

Min pappa och mamma läser för sina två äldsta barnbarn Kalle och Nora, som på den här bilden är bra mycket yngre än de är nu!

Mina föräldrar är de som jag har att tacka för mycket av det jag är. Jag är så tacksam för att de aldrig tvingade mig i någon riktning utan att jag har fått välja själv, på gott och ont. Det är det finaste man kan få och det hoppas jag kunna ge min dotter också. Tack!

onsdag 1 december 2010

Dag 2: Min första kärlek

Jag är inte den som blir kär så lätt. Jag kan nog räkna på ena handen de gånger jag varit kär på riktigt. Och jag tror faktiskt att jag var 17 år första gången, alla gånger innan var bara påklistrade i jämförelse.
Det var en riktig sommarkärlek, sommaren före sista året på gymnasiet. Jag och min kusin var ute och tågluffade och hittade inte bara nya fina platser utan också oss själva och ett helt nytt sätt att vara. Vi var på Roskildefestivalen för allra första gången. Vi reste till Amsterdam och gick på Technoklubb. Badade i Bodensjön. Drack öl i München. Och sen, redan förändrade och mycket äldre än innan vi påbörjade resan två veckor tidigare (ja, vi reste VÄLDIGT snabbt...), reste vi till England. På Isle of wight skulle vi hälsa på Sally, en engelsk tjej som varit utbytesstudent i min skola. Och hos Sally fanns Alex. Han hade långt ljust hår och smala läppar och jag föll handlöst. Han var det mest fantastiska jag hade upplevt och fortfarande när jag tänker på det så kan jag känna i magen hur det kändes då. I strandbrynet när vi var ute en natt och tände en brasa. När vi satt i vardagsrummet och tittade på varandra över ett hav av folk. När han spelade musik för mig (Morphine minns jag att det var, den här låten). Egentligen minns jag lite av vad vi egentligen pratade om, vad som egentligen hände mellan oss, jag minns mest själva känslan av total förälskelse.
Vi reste hem, jag var tung av saknad. Den hösten präglades av evig väntan på post (på den tiden fanns inte email och facebook så det var brevlådan som gällde). Och en dag mitt i mökret damp det ner ett vykort, ett blått med suggestivt mönster. Hans handstil var rund och glad. Och jag bestämde mig för att jag MÅSTE dit. Så det jullovet reste jag tillbaka, till Devon där han bodde.
Men känslan var inte densamma. Vi reste tillsammans till York där han pluggade och han fick influensa och låg mest och sov. Jag minns mest att jag köpte ett efterlängtat par lila Dr Martens med stålhätta, en halv storlek för små, som gav mig brutala skavsår.
Sen reste jag hem, lättare i sinnet eftersom jag inte behövde sakna så mycket. Vi tappade snabbt kontakten. När jag tänker nu så tycker jag att han var ganska vag, inte så väldigt intresserad av mig egentligen. Han kunde försvinna och vara borta i timmar och inte säga var han hade varit. Den där sommaren, den första, klättrade han ut genom fönstret mitt i natten och kom tillbaka nästa eftermiddag utan vidare förklaring. När vi åkte tåg somnade han i en annan vagn och jag satt ensam på min plats och väntade. I dag är jag så trött på såna killar, killar som är alldeles för medvetna om hur de själva verkar och som försöker för mycket. Men då. Det var precis vad jag ville ha just då, när jag precis fattat vem jag själv ville vara.

tisdag 30 november 2010

Dag 1: Om mig

En insändare i Kamratposten från 1989 (klicka gärna på bilden för att förstora). En egen illustration (den hoppande flickan) till min insändare och fyra svar i ett senare "Svar på tal". Det var lycka för en 11-årig Johanna Stenius. Och det slår mig att: Det här är jag. Den här tidningssidan sammanfattar den jag fortfarande är. Jag har inte tänkt på det så väldigt ofta, men hela mitt liv har präglats av att jag skriver, på ett eller annat sätt. Och att andra läser det, uppmärksammar det, inspireras eller provoceras av det, det är lycka.
Stora präntade bokstäver när jag som två-treåring blev chefredaktör för min första tidning: Hemexpressen, som jag och mina äldre bröder producerade för att skicka till farmor i Finland.
Textade rader i en rosa dagbok med lås när jag som sexåring reste till USA med familjen över sommaren.
Långa brev riktade till mina favoritförfattare Viveca Sundvall och Barbro Lindgren, som jag tyvärr aldrig skickade.
Senare sida efter sida i en stor svart dagbok med långa resonemang med mig själv om hur mycket jag var värd i förhållande till omvärlden. Som det är när man är 16 år och ganska vilsen. (och ja, också en lista med killar jag hade kysst, måste väl erkännas)
I skoltidningen på gymnasiet. Novelltävlingar och dikter.
En lång brevväxling med en holländare jag hade träffat i Prag på skrynkliga papper, långa och många sidor varje vecka som författades på bussen, på lektionerna, i mörkret vid mitt skrivbord.
Sen en tids tystnad, efter en mycket dålig svenskalärare som inte förstod bättre. Då trodde jag att det var teater jag skulle syssla med. Men sen hamnade jag på rätt spår igen. Det började med påbörjade noveller, långa brev och poetiska b-uppsatser. Sen kom jag in på journalistutbildningen. Och på den vägen är det. Skriva är min väg framåt. Nuförtiden kanske inte allt är lika passionerat, inte när man skriver som yrke.
Men ändå. När någon hör av sig för att de påverkats av något som kommit från mina händer. Det är magi. Då kommer känslan tillbaka, den lycka jag kände när jag satt vid vardagsrumsbordet i Åkersberga och skrev till Du -89. Känslan av att det man skapar kan leda till något nytt och mycket större.

Från en lycklig

måndag 29 november 2010

I´m back!

En smula kitschigt... och alldeles, alldeles underbart.
Koh Chang, 13 november.

Ska man ha en bloggpaus så ska den vara rejäl! Men nu får det vara nog. Jag är sedan en vecka tillbaka på jobbet och det är minus tolv grader ute. Jag kan inte låtsas att jag är i Australien och Thailand längre, tyvärr. Så nu är det nu. Och jag har GIFT mig! Inget är sig riktigt likt, med andra ord. Sitter och skriver med min ring i vitt guld på fingret och känner mig glad, trots att det visst går magsjuka på förskolan nu. Så mycket en resa kan göra för livet. Underbart. Hoppas den får mig att stå emot mörkret ändå tills det har vänt nån gång i.. mars?

Jag lovar att bjuda på bilder från vår resa framöver, måste bara rensa lite först (ett kamerainköp någonstans där i mitten av resan orsakade ett fotograferande utan motstycke, kom hem med över 3000 bilder...) För att liva upp bloggen lite ska jag också kopiera all andra i hela världen och följa den där listan som tydligen ska göra underverk. Med början i morgon, eller i alla fall nästa inlägg!

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

fredag 22 oktober 2010

Down under!

Befinner mig nu i Adelaide, Australien! Skriver mest på resdagboken.se när jag är här, följ oss gärna här!

tisdag 12 oktober 2010

Vi ses på andra sidan!

Nu drar jag! Inget jobb på sex veckor, ny resväska inhandlad, nallar och vällingpaket packade. Mot Singapore, Australien och Thailand med min lilla familj. Jag kommer att uppdatera då och då, håll ögonen öppna! Garanterar spännande nyheter!

fredag 8 oktober 2010

Omvänd

På grund av extrem stress inför en mycket lång resa är uppdateringen lite sporadisk här just nu. Men jag tänkte iallafall tipsa om att jag i dag gör bort mig på flera ställen i Uppsalas lokaltidningar. Jag och Pernilla har nämligen gjort ett utelivstest, där jagbland annat botar min karaokefobi och visar benen i en bowlinghall. Läs tidningen som e-tidning här (funkar tyvärr bara idag).

Jag och mina nya kompisar sjunger ut till Dolly patrons "Islands in the stream". Foto: Pernilla Sjöholm.

Jag har också en krönika ute i dagens City, som handlar om att ge pengar till välgörenhet. Läs den här.

tisdag 21 september 2010

Nu är jag svensk igen

Efter gårdagens uppgivenhet har jag tänkt om lite. Vilken tur att jag är svensk, så att jag verkligen har chans att vara med och stoppa den här sd-galenskapen. Jag vet att jag genom mitt sätt att rösta och vara inte på något sätt har bidragit till det hårda samhällsklimat vi plötsligt har hamnat i. Det tänker jag fortsätta.
Jag blev efter igår uppmärksammad på hur vi här i Sverige reagerar på främlingsfientlighet jämfört med i Finland. Vi demonstrerar, protesterar, politikerna tar ställning och säger ifrån. Detta till skillnad från Finland där det rasistiska partiet Sannfinländarna har mycket stark medvind och inte många säger ifrån alls på det sätt som vi gjort här i Sverige de senaste dagarna.
Vår kraftiga reaktion är något att vara stolt över, även om jag fortfarande skäms gränslöst för att det finns så många okunniga intoleranta människor här i Sverige. Jag såg på nyheterna i går, när en sd-väljare skulle motivera sin röst. "Det är en massa våld och skit här", sa hon. "Och det kan inget annat parti än Sverigedemokraterna göra något åt?" frågade reportern. "Nej, det tror jag väl inte", sa väljaren.
Djupare än så går alltså inte väljarens övertygelse om att Sverigedemokraterna är något att ha. Det går att ändra på!!!!

måndag 20 september 2010

En svart dag

Jag vill bara förklara för resten av världen: vi är inte så här. Sverige ÄR inte så här. De som röstar som de gör, de vågar inte ens stå upp för sig själva och säga att de gör det. Jag har aldrig träffat någon som sagt att de röstar på Sverigedemokraterna. Jag tittade på valstatistiken, och enligt den är det 27 personer som röstar på sd i mitt bostadsområde. Hur är det möjligt, vilka är ni? Varför kom ni inte och frågade mig så jag kunde tala er tillrätta? För inte är väl folk så onda, visst är det okunskap som gör att ni röstar på rasismen? Jag måste tro det för att kunna tro på människan alls.
Jag röstade rödgrönt och är såklart fruktansvärt besviken idag. Men det är ingenting mot den ilska och frustration jag känner över att ett främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Jag skäms över att jag bestämde mig för att bli svensk medborgare när jag blev myndig. Jag vill inte vara svensk i dag.

Och förresten, bor du i Stockholm så gå då och demonstrera för allt i världen.

tisdag 14 september 2010

oj!

Hittade just denna information på Akademiska sjukhusets hemsida. Det är ju jättebra att de vågar lyfta framfördelarna med flaskmatning. "En del kvinnor känner lättnad medan andra upplever besvikelse och skuld över att de inte ammar". Så enkelt beskrivet kan det vara. Jag vet inte när den här infon kom upp men jag är glad att den finns där.
Samtidigt är den ju väldigt kortfattad, jämfört med den omfattande information som finns om amning. Men man får se det som en start.


måndag 13 september 2010

Regn hos mig

Det regnar på kontoret i dag. Smatter mot takfönstret och ganska mycket regnkänsla också inuti mig, av olika anledningar. Jag jobbar med flera olika trådar samtidigt och kommer inte riktigt framåt med någon av dem. Hänger mer på Spotify än med det jag borde göra. Kör med min och Pernillas patentlösning för sega dagar: Red bull. Nähe, det funkade inte heller. Tittar på Arubabilder. Surfar Thailandshotell. Funkar lite. Jag tror det stavas måndag. Återkommer imorgon.

fredag 10 september 2010

Butterfly farm



Jag har gått från att undra om det var en bra idé att jag och Martin köpte ett nytt kameraobjektiv till att tycka att det var en mycket bra idé. Det hände när jag såg hur fjärlisbilderna från Aruba blev. Butterfly farm, det kändes som ett litet ställe om man har varit på Fjärilshuset i Stockholm. Men i Stockholm finns ju inte ett sånt här ställe utomhus alldeles bredvid stranden förstås!









Ny krönika

Det har blivit mycket åsikter här den senaste tiden. Så kan det vara när det närmar sig val och man frustrerad över att det inte ser ut att bli regeringsskifte den här gången. Hur som helst, nu kan ni få läsa mina åsikter om något helt annat, nämligen nyblivna studenter. I min senaste krönika som finns här.

Ja!


Skalman vet vad han pratar om!

torsdag 9 september 2010

Individuell föräldraförsäkring!

Av olika anledningar har jag de senaste dagarna på flera håll fått ta ställning i frågan individuell föräldraförsäkring. Det är en ganska enkel fråga - klart att man ska använda de verktyg som står til buds för att föräldrar ska bli jämställda! Men mitt ställningstagande blir att en tredelad föräldraförsäkring är mest flexibel. Tre lika stora delar, en till mamman, en till pappan och en del som man kan välja vem som tar. En mellanväg är det ju, för lagstadgat 50-50 är egentligen en tydlig fingervisning om vad som är idealiskt. Jag har med andra ord lite svårt att bestämma mig... tredelat eller tvådelat? Att en förändring behövs står iallafall klart.

tisdag 7 september 2010

Yes!

Äntligen en debattartikel som skriver vad jag tycker! Först var jag irriterad på dåligt förberedd reporter under Lars Ohly-utfrågningen men nu är jag bara glad att det blev som det blev. En ordentlig debatt kring detta är precis vad vi behöver.
Pappan är viktigare för barnen än amningen. Så enkelt är det. Så enkelt ÄR det.

Hatar´t

Jag läste en så himla rolig kommentarstråd i dag, till ett inlägg hos Bloggkommentatorerna. Det handlar om bloggares språk och vilka som det går inflation i, som alla bloggare använder som bara är så sjukt krystade. Diskussionen är så himla komisk för att alla är så otroligt upprörda! Det märks att det faktiskt är många som identifierar sig delvis genom vilka bloggar de väljer att läsa.
Jag kommer aldrig att bli någon "riktig" bloggare. Min blogg är nog mer en sorts hemsida-dagbok än något som rapporterar mitt dagliga liv i form av outfits, inköp och middagsrecept. Nej, det är inte min grej. Däremot läser jag med ganska stort nöje och lika mycket irritation andras bloggar och ja, det finns verkligen uttryck som man kan ledsna på. Sen är det roligt att många bloggläsare vill låta som bloggskribenterna i sina kommentarer. Ett bra exempel är Niotillfem-Sandra, vars läsare aldrig skriver "kille" utan "pojke" och som alltid skriver "åh, jag dör lite". För övrigt ett av de löjligaste uttrycks om finns. tillsammans med "gillar´t", "klicka hem" och "fredagsmys". Det kanske inte är någon annan än jag som bryr sig om såna här språkförtretligheter. Men tänk på att jag alltid varit sådan, det är mer än tio år sen jag gick runt och satte upp små klistermärken med texten "Varning för särskrivning" på irriterande skyltar på stan. Bloggarna har gett mig en helt ny irritationskanal. Älskar´t!

måndag 6 september 2010

När bröllopsklockor ringer



I min ålder går man på många bröllop. Länge trodde jag att det inte skulle bli så för mig, att just mina vänner var annorlunda och inte skulle känna att de behövde skriva till altaret. Så blev det inte. De gifter sig på löpande band och det är möhippor, finklänningar och talskrivning i en salig röra. Då går jag nog ändå inte på lika många bröllop som de flesta andra. Tre blir det för mig i år. Ett var i augusti, fina Jessica och Thomas slog efter tio år tillsammans till med ett lantligt bröllop i Orlunda utanför Vadstena. I oktober ska vi på ett annat bröllop, när Martins kompis gifter sig på stranden i Adelaide, Australien. Det blir en lång resa för ett litet bröllop men det ska också bli vår Stora resa, vår kanske bara en gång i livet-resa tillsammans hela familjen. Tre veckor i Adelaide, två i Thailand. Och så ett bröllop dessutom, och Matildas treårsdag.
Men iallafall. I helgen var jag också på bröllop. Och kanske var det mitt finaste hittills. Helt enkelt därför att bruden och bruden var så oemotståndligt, skandalöst, hejdlöst och sprakande lyckliga och förälskade. Jag skulle vilja säga att jag har aldrig har sett någon som är så kär och säker som min vän M tillsammans med sin fru T. Jag var fotograf för dagen men tårarna sprutade bakom kameran och jag tror aldrig jag har hört så ljudliga snyftningar från resten av bröllopsgästerna. Och då var vi ändå utomhus. Fantastiskt är vad det är, när det är totalt ohejdad jättekärlek som leder fram till ett bröllop. När bröllopsfesten kommer i skymundan för att brudparet är så fullständigt inneslutna i sin egen lyckobubbla.
Jag har känt M i många år och vi har bokstavligt talat sett varandra genom vått och torrt. Jag vet hur lång hennes väg har varit och kanske är det också därför mina starka känslor inte släpper såhär två dagar senare. Åh. Det är så bröllop ska vara.


fredag 3 september 2010

Om valfilmer och pr-trick

Jag ska inte låta Sverigedemokraterna förkomma ofta i min blogg, det lovar jag. Men en sak måste jag ändå få skriva. Deras valfilm. Som alla pratar om, skriver om, förfasas över. Den är hemsk. MEN: det måste bara vara ett pr-trick. Inte kan de på något vis ha trott att den där filmen skulle få visas i TV? Istället har de fått en massa uppmärksamhet som är positiv för dem, deras valfilm finns överallt på nätet och Danmarks regeringspartier vill skicka valbevakare till Sverige för deras skull. Herregud.
Nu hittade jag en artikel om detta, jag är tydligen inte först med mina misstankar, vem hade trott det?

onsdag 1 september 2010

Mer om Linda och pekpinnarna

Linda Skugge har svaratgårdagens blogginlägg om min känsla av besvikelse. Och ja, det är ju som hon säger. Alla har rätt att förändras, bli vuxna, ha barn och känna vad man vill inför dem. Också Linda Skugge. Och barnen, ja, de är ju onekligen det viktigaste vi har. Det var väl inte riktigt det jag tyckte var problemet. Problemet är alla de tjejer som tyckte att de kunde lita på Linda Skugge som som nu inte kan göra det längre. Problemet är att inte kunna acceptera att folk inte alltid känner lika som en själv. Och det är där Maria Sveland är annorlunda. Hon har aldrig påstått att hon vet vad som är bäst för alla andra och försökt skriva folk på näsan. Hon bara är och gör som hon själv tycker är bäst och säger det. Det är man i sin fulla rätt att göra utan att bli angripen.
Jag ifrågasätter inte Linda Skugges personlighet, bara behovet att kritisera andra för att framstå som bra. Jag förstår nu att hon svarar på ungdomars frågor i Icakuriren i egenskap av en helt ny, "vuxen" roll. Problemet är att jag tror att många skriver till den gamla Linda, den som förstår precis hur de känner utan att vifta med pekpinnar. Men kanske har jag misstolkat?

Förresten, i SvD-intervjun som startade hela diskussionen säger Maria Sveland att hon mest blivit ifrågasatt för att hon själv levde mitt i kärnfamiljen, gift och med två barn.
– Man kan bara föreställa sig vilken kritik jag hade fått om jag var frånskild, barnlös och lesbisk. Det där är en klassisk härskarstrategi.
Senare i artikeln kommer det fram att hon numera ÄR skild. Och ja, det är bara att konstatera, då kommer kritiken. Så rätt hon hade.

Samma ämne, samma tröttsamma vinkel...

Nu har det kommit ny amningsstatistik och tidningarna är ju så uppfinningsrika (här också). Det är samma gamla vinkel att det är upprörande att färre mammor helammar sin spädbarn, att det är fel på rutinerna, att det är problematiskt (År 2008 ammades 85 procent av de en vecka gamla barnen helt, en nedgång med 4,3 procentenheter jämfört med 2004). Jag skulle vilja lyfta fram en annan vinkel, en som är mer positiv och kanske mer riktig, som också DN tar upp lite längre ner i artikeln: färre kvinnor helammar sina spädbarn för att de har lärt sig att de har ett val! Färre mammor helammar för att de insett fördelen av att dela på ansvaret för spädbarnet. Färre mammor helammar för att föräldrar börjar inse vikten av att ha flera betydelsefulla vuxna i ett spädbarns liv. Det är ju bra!
Som alltid är det oerhört nedslående att läsa kommentarsfältet till artikeln. Det finns så mycket fördomar och okunskap kring de här ämnena. Jag har fått hålla i mig för att inte ge mig in i debatten. Vill inte stånga mig blodig mot en betongvägg, inte just i dag.

måndag 30 augusti 2010

Jag minns en gång...

... när Linda Skugge var en förebild och räddning för unga tjejer. Hon var medredaktör till den viktiga boken Fittstim, hon gav ut den brinnande krönikesamlingen Saker under huden. Det måste ha varit i ett annat liv. För ärligt talat, hur enkeltspårigt, inskränkt och egoistiskt är inte detta? Eller detta? Jag fattar inte vad som hände. Hon blev väl vuxen, antar jag. Men jag är också vuxen. Jag har också barn och eget företag. Och inte tycker jag annorlunda om mig själv som ung och sökande för det. Och framför allt känner jag inget behov av att ständigt trycka ner andra och på det sättet få bekräftelse. Annika Marklund skrev för något år sen en bra krönika om besvikelsen hos alla de som haft Linda som förebild (jag var lite för gammal). Läs den här om ni undrar hur jag menar.
Håller med Linda Skugge gör såklart Malin Wollin, krönikör i Aftonbladet söndag bland annat (där hon för övrigt har världens kissnödigaste byline, jag reagerar varje gång jag läser. Hur kan man över huvud taget försöka sitta ner i en så kort kjol. Och så höga klackar? Det är absurt.) Jag bestämmer mig. Det här måste vara ett klassiskt fall av jämförelse-försvar som småbarnsföräldrar ständigt hamnar i. Man vill racka ner på andras val för att bekräfta sitt eget. Det började redan under graviditeten (ÄTER du sushi, hur VÅGAR du??), fortsatte under spädbarnstiden (AMMAR du inte, det är ju det BÄSTA för barnet??) och tycks gå vidare ända tills barnen flyttar hemifrån. Man kunde tycka att professionella kvinnor som Malin och Linda skulle veta bättre. Men kanske det är svårt, man är ju väldigt känslig när det gäller sina barn och vill känna att man har gjort rätt val. Det ursäktar däremot inte att Linda Skugge inte tar sitt ansvar som före detta förebild och slutar att svara på tonåringars läsarfrågor i Icakuriren.

Det här är säkert ingen nyhet för många (särskilt inte er som läser Bloggkommentatorerna, där jag hittade inspirationen till detta. Har annars inte ork att läsa Linda skugges blogg). Men ändå.

Vill också passa på att tipsa om Maria Svelands bok Bitterfittan. Den är fantastiskt bra och jag längtar efter att läsa också hennes nya bok. Med det menar jag inte att man måste känna igen sig i varje mening eller se boken som en "sanning". Men den är engagerande, tankeväckande och jättebra underlag för diskussioner.

Studentguide

Mitt nya uppdrag för hösten är att jag två gånger i veckan skriver nyhetsartiklar och annat för tidningen 18 Minuter. Är jättepeppad inför detta, jag har verkligen saknat dagstidningsjobbet! I dagens tidning kan ni läsa min lilla guide till Uppsala för nyblivna studenter. Där finns det viktigaste man måste veta, till exempel var man möts om man ska gå och fika och var Strindberg satt och pluggade.

Klockan vid stora torget. Här möts Uppsalas shoppare (och en och annan nollningsgrupp som ni ser)

söndag 29 augusti 2010

Kontraster

Jag uppskattar kontraster, det gör jag verkligen. De kan bli väldigt tydliga när man reser. Som Arubas paradisiska Baby beach, där oljeraffinaderiet dominerar bakgrunden. Kunde ha stannat där och fotat i en hel dag minst, tyvärr fanns inte tiden. Sen finns det kontraster jag inte uppskattar. Som att vara i tropikerna en helg, och nästa ligga nerbäddad i den värsta förkylningen på år och dar. Det kunde man faktiskt vara utan.


fredag 27 augusti 2010

Om regnbågsgraviditet

Jag bara måste tipsa om en helt fantastisk blogg jag brukar läsa. Det är lesbian mama wannabe som skriver så vackert om hennes och fästmöns väg till en egen familj. För två veckor sedan var de i Danmark för sin andra insemination - och idag har hon plussat! Läs, att hon är svensk kan man inte ana för hon har så vackert språk på engelska.

(bild härifrån)

onsdag 25 augusti 2010

Hemma igen

Jag hade tänkt blogga från Aruba men det blev inte så. Det var alldeles för intensivt, varmt, vackert för att jag skull öppna datorn några längre stunder (och när jag gjorde det så hade jag en krönika som var tvungen att bli skriven). Så nu är jag hemma igen. Kroppen känns som vadderad på insidan av jetlag och fjällande på haka och näsa. Vilken resa - helt otroligt vad man kan uppleva på kort tid om man ger sig sjutton på det. Jag har bott på samma hotell som Greta Garbo en gång gömde sig på, ätit hummer tills jag storknade, snorklat över ett vrak från andra världskriget och badat vid några av världens bästa stränder. Bland annat. Jag lovar att lägga upp mer bilder så fort jag kan!

Flamingo vid Renaissance island, en exklusiv strand-ö enbart för hotellgäster som vi fick titta på en dag. Flamingorna stolpade oblygt omkring bland solstolarna, surrealistiskt var ordet.

torsdag 19 augusti 2010

Dea Norberg

När vi reste till Las Vegas träffade vi bland annat svenska Dea Norberg som hade fått en stor roll i en show, Viva Elvis på då nyöppnade Aria Hotel & Casino (skönaste hotellsängarna någonsin. N å g o n s i n). En helt fantastisk och inspirerande människa!
Reportaget publicerades i Aftonbladet söndag.
Av: Johanna Stenius
Foto: Pernilla Sjöholm








På väg


Ja, jag gick upp klockan 04.15...

På väg, på väg. det är mycket resor i år. Sitter i en trött lounge på Schiphol, Amsterdam och väntar på ett plan som ska ta mig till osannolika Oranjestad, Aruba. Artiklar ska det bli, förhoppningsvis många. I kameraväskan ett glänsande nytt objektiv, i tankarna är jag ännu hemma hos Matilda och Martin. Vardagen hann precis börja igen efter sommaren innan jag hastade iväg. Skönt att resan inte är så länge. Får man säga så fast det är Aruba man pratar om? Då kanske man är lite blasé. Jag tar tillbaka, reviderar: nästa gång ska jag ta med mig familjen!


Hit, alltså. Sjukt. (foto: www.aruba.com)


lördag 14 augusti 2010

Virka virka

Det började med en plånbok och fortsatte med hela lägenheten. Dora Nacsa är inredningsarkitekten som blivit biten av virkning. Reportaget publicerades i Vårt Kungsholmen (och en rad andra Direktpress-tidningar) den 14 augusti 2010.

Text och foto: Johanna Stenius


lördag 31 juli 2010

Pride

Jag är på väg till Dalarna efter en lång dag i Stockholm med möhippa för en älskad vän som ska gifta sig med sin fästmö i höst. I morse vaknade jag hos en annan vän och släpade mig till Mariatorget för att kolla in Prideparaden. Först såg jag fina Agnes som gick i RFSU: s tåg, sen såg jag Gudrun Schyman, Fredric Federley, Anders Borg, Filippa Reinfeldt och Nyamko Sabuni (som var klädd i en svart gummi- kattdräkt). Ja, och sisådär 50 000 andra, förstås.
Jag gillar paraden och har själv gått i den någon gång men den här gången blev jag tagen. Det har varit så mycket den här helgen med all kärlek och för lite sömn. Finast i tåget var regnbågsfamiljerna vara tåg var fyllt med Baby björnar och barnvagnar. Tänkte på hur det är, att de HBT-personer som vill ha barn inte bara tvingas slåss mot samhällets fördomar utan ofta också en mängd andra hinder längs vägen. Det kan helt enkelt inte finnas mer älskade och kärleksöverösta barn än de här. Jo, kanske mitt eget då . ;)





- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 13 juli 2010

Sommarpaus

Det är hetare än i Sahara och vattnet börjar bli algigt här på Kitö. Då tar jag en paus från sommarlovet och skriver lite artiklar om transportsektorn istället. Tänkte också skriva vad jag funderat på och diskuterat en del sista tiden. Nämligen hur snabbt och lätt folk numera avfärdar journalister som "hyenor". Det började väl med preinsessan Madeleine i våras och nu med Sven-Otto Littorinaffären har det verkligen slagit ut i blom. Vi journalister är rena packet som bara snaskar i andras olycka. Vi väntar småaktigt på rätt tillfälle och publicerar när det gör största möjliga skada. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst de chockerande läsarkommentarerna till Jan Helins blogginlägg om Littorinaffären.
Ja, de svenska journalisterna kanske har börjat trampa på gränsen ganska ofta nuförtiden. Vad vi borde göra är att reflektera över varför, istället för att sitta hemma och ondgöra sig och racka ner på enskilda reportrar och fotografer. Vad händer med media, den tredje statsmakten, när det alltmer är marknadskrafter som styr? Vad händer med journalisterna när neddragningarna blir allt större och konkurrensen om jobben allt hårdare? Och när ska läsarna själva börja reflektera över vad de läser, sätta samman information och bilda sig en egen uppfattning istället för att ofiltrerat anta att allt som står i tidningarna är "sanning"?
Så tror jag att jag tycker. Men jag får säkert anledning att återkomma.