tisdag 20 december 2011

Att bara vara förälder

Jag fick ett mejl från en kompis som en reflektion på det här inlägget och mina andra om amning och föräldraskap. Hoppas han tycker det är okej att jag klistrar in lite, för han har en så bra poäng.

Jag kan känna mig in i känslan av att inte kunna amma och ständigt få höra att en riktig mamma ska amma. Trots att det bara är skitsnack. Jag är lika trött på alla som hackar på att pappor inte gör si eller så eller inte tar ansvar. Känner vi många som inte gör allt för sina barn? Jag känner kanske ett fåtal, men de är verkligen undantagen. Småbarnsföräldrar behöver pepp och stöd, inte en massa oro, fördomar och förakt.
Förresten, har du nån gång känt att du måste undvika att läsa tidningar för att slippa se amningsreportagen? För så känner jag just nu nämligen. Jag vet inte om jag klarar en artikel till som hackar på pappor.

Min kompis har alltså sedan första början som förälder ensam haft ansvar för sitt barn. Han har flaskmatat, tagit ut alla föräldradagar (efter en viss kamp, ska sägas, eftersom ogifta pappor inte automatiskt har rätten till vårdnad), lekt på öppna förskolor och lekplatser, vaggat, vabbat, stekt fiskpinnar och allt annat som man nu sysslar med som förälder som man inte gjorde innan, ensamstående eller inte. En standardförälder på många sätt alltså, och en kärleksfull pappa till sin son. Ändå upplever han ofta frustration och hittar sällan bra rådgivande läsning som han kan känna igen sig i, eftersom han tillhör minoriteten ensamstående pappor. En stor del av läsningen riktar sig nämligen till mammor och den som handlar om pappor lyftar inte alltför sällan fram pappor som tar ansvar för sina barn som lite extra "duktiga", och nästan uteslutande i relation till mamman. Men om mamman inte finns? Då finns tydligen inte pappan heller och då är det synd om barnen. Konstigt nog, för när jag träffar min vän och hans glada son så är det då rakt inte några jag tycker synd om. Tvärtom, skulle jag säga. 
Hur skulle det vara att börja prata om föräldrarollen och inte "mammarollen" och "papparollen"? Då kanske man skulle kunna börja överbygga de stora föreställningar och fördomar som finns om hur mammor och pappor "ska" vara och hur familjer "ska" se ut. Då skulle dessutom alla samkönade par med barn också automatiskt vara inkluderade.
"Hur ska jag förklara?" undrar min kompis. Ska man ens behöva förklara? Man ska bara kunna vara, och känna sig trygg med det

fredag 9 december 2011

Kärlek

Idag är en dag fylld av både lycka och oro för livets bräcklighet. Själv försöker jag hantera fyråringens ilska över kända och okända saker och sänder tankar åt de håll där folk behöver dem.

torsdag 8 december 2011

Hejdå paradiset

Det här inlägget har jag tänkt skriva ett tag men inte haft tid. Jag har skrivit om det förut, drömmen om paradiset som inte finns.
När man väl har börjat tänka på det, att det är vår orimliga dröm om de orörda stränderna som bidrar till den globala exploateringen allt mer, så kan man inte sluta. Resereprtagen som jag och många journalister med mig spyr ur oss bidrar. Som den här artikeln i Dagens Nyheter. Gili Meno, "den minst exploaterade" av tre korallöar. Nä, inte så länge till va, inte efter att söndagsbilagan publicerar en gigantisk artikel om den. "Här finns ingen elekricitet, inga motorcyklar, ingenting att göra". Det som vi fasar för här hemma är den högsta drömmen på resan jorden runt, särskilt för en backpacker. Status rentav.
"- Vi har varit på Bali, men tyckte det var hysteriskt, vi har varit på Lombok men gillade inte det heller. Och så kom vi hit - och det är helt underbart! säger ett par från Nya Zeeland lyriskt."
Jag slår vad om att om fyra-fem år kommer samtliga stränder på Gili Mena likna Lonely beach på Koh Chang - en gång en lite mer undanskymd, mindre exploaterad strand, numera full av jonglerande killar i dreadlocks och solbrända svennar i thaifiskarbyxor som bor i hyddor med stengolv.Så som det blir om inte charterhotellen hinner först.
Jag tycker faktiskt att hela resejournalistiken liknar en enda stor klyscha ibland. Kanske har jag skrivit för många såna här reportage själv? Jag tycket i och för sig att andra halvan av reportaget i DN är bättre, den som inte låtsas att Gili Meno är ett bortglömt idylliskt paradis utan en ö där det faktiskt bor folk med riktiga liv och problem. Men den stora problemet kvarstår - hur den konstruerade paradisdrömmen som bara är till för oss som har råd ska hanteras. För att sluta resa helt är ju som sagt inte ett alternativ, alltför många människor överallt är beroende av turismen som källa till inkomst.


Lonely Beach, Koh Chang, Thailand. Jag kom, såg - och fick dåligt samvete.

ps. På DN:s hemsida ser det ut som att artikeln publicerades 1999. Så långsam är jag inte med mina inlägg, det var alltså för några veckor sen jag såg den i tidningen.