onsdag 25 april 2012

Det var då

En gång i tiden sysslade jag med konstfoto. Analogt såklart, timmar i labbet bakom. Jag hittade några från två av mina projekt när jag gick igenom gamla bilder i jakt på minnen. 


Gustav Bendt på Stampen, slutet av 1900-talet.

Interakt på Fylkingen 2001 


Soviac på Stampen, slutet av 1900-talet.


Interakt.

lördag 21 april 2012

Livets vägar

Det är svårt att veta hur och hur mycket jag ska skriva om det som händer mig just nu. Jag har ett enormt behov av att uttrycka hur jag känner, men vill samtidigt inte göra livet jobbigt för någon annan. Jag har skrivit så många långa inlägg som jag till slut valt att inte publicera och som jag nog aldrig kommer visa för någon. Men nu har det kommit en annons i tidningen så allt är väl liksom öppet nu. Och sanningen är lika iskallt fruktansvärd, hur lång tid det än går och hur många som vet eller inte vet. Min fina, fina, fantastiska vän är borta och kommer inte tillbaka.
Det har i flera veckor känts som att hela världens sorg tillhör bara mig och de runt mig som sörjer vår älskade Karin. Ingen som inte förlorat någon som jag har förlorat henne kan förstå. Chocken, det plötsliga akuta i hela situationen. Avskedet på sjukhuset. Sorgen som är som en spång över forsande vatten. Ibland har man foten på en bräda och allt känns helt okej, det kommer att gå bra. Sen fastnar blicken mellan bräderna, nere i det forsande djupet. Kanske fattas en bräda och man trampar rakt igenom. Då är saknaden helt gränslös, tårarna rinner, det är som en kran som kan vridas på lite närs om helst. Det kommer när man minst anar det.
Men i förrgår var jag på BVC med Pontus. I väntrummet satt en tjej med två barn i samma åldrar som mina. Hon pratade i telefon och tårarna rann, hon var väldigt upprörd och ledsen. Samtidigt lekte hon med sitt stora barn med ena handen och hade en bebis i famnen. Jag kände igen mig så otroligt mycket och tänkte just då att nej, det är egoistiskt att tro att just min sorg är den värsta. Man kan inte jämföra så.
Men.
Min sorg är min.
Jag kommer att sakna henne så mycket. Så mycket. 
Och livet går vidare, det måste det ju. Jag jobbar och nattar och handlar och lagar mat till och med skrattar. Jag träffar mina vänner, jag träffar alla hennes vänner. Jag håller Karins nyfödda, fantastiska, friska, sovande barn i mina armar och ser på bilden av henne när hon höll Pontus precis lika liten i höstas. Livet. Man kan aldrig veta vilka vägar det ska ta.

Liten uppdatering: här har jag skrivit lite mer om det här. 

onsdag 11 april 2012

Världen har upphört

2 april skrev jag detta, men det har inte känts som läge att publicera. Men när är det egentligen läge? Publicerar nu.

Världen som den var har upphört att finnas. Varje andetag, varje sten jag går på, varje ord som kommer ut ur min mun och mina händer känns nya, ovana.
I går vaknade jag till en ny månad. April. Min första tanke var att jag ville spola tillbaka. Jag vill att det ska vara mars för alltid för då var det iallafall den här månaden vi pratade med varandra, den här månaden hon levde och vi planerade för framtiden tillsammans med våra barn. Nu är det april och jag ska leva vidare utan min vän vid min sida. Min fina, älskade vän som funnits som en ryggrad för mig när livet varit svårt. Min vän som jag skrivit till så många gånger, långa brev för att hon ska veta precis varje liten detalj om det som är jag, för att inga missförstånd ska ligga mellan oss. Som jag älskade så mycket och som jag vet älskade mig tillbaka.
Mitt livs värsta vecka ligger bakom mig. Ett nytt liv ligger framför mig. Hur förlusten ser ut har jag inte ens börjat förstå. Alla mina minnen, mitt vanliga sätt att tänka och känna, ligger i vägen. Jag sätter ord på allt till alla andra och kan inte förklara någonting alls för mig själv. Så mycket ord runt mig, om känslor och saknad och avsked. Ändå kan jag inte förstå att det här verkligen händer. Jag sitter stilla i soffan med händerna i knät och nej, det är för oerhört, det går bara inte. Det kan inte vara möjligt.