Nu är jag svensk igen

Efter gårdagens uppgivenhet har jag tänkt om lite. Vilken tur att jag är svensk, så att jag verkligen har chans att vara med och stoppa den här sd-galenskapen. Jag vet att jag genom mitt sätt att rösta och vara inte på något sätt har bidragit till det hårda samhällsklimat vi plötsligt har hamnat i. Det tänker jag fortsätta.
Jag blev efter igår uppmärksammad på hur vi här i Sverige reagerar på främlingsfientlighet jämfört med i Finland. Vi demonstrerar, protesterar, politikerna tar ställning och säger ifrån. Detta till skillnad från Finland där det rasistiska partiet Sannfinländarna har mycket stark medvind och inte många säger ifrån alls på det sätt som vi gjort här i Sverige de senaste dagarna.

Vår kraftiga reaktion är något att vara stolt över, även om jag fortfarande skäms gränslöst för att det finns så många okunniga intoleranta människor här i Sverige. Jag såg på nyheterna i går, när en sd-väljare skulle motivera sin röst. "Det är en massa våld och skit här", sa hon. "Och det kan inget annat parti än Sverigedemokraterna göra något åt?" frågade reportern. "Nej, det tror jag väl inte", sa väljaren.

Djupare än så går alltså inte väljarens övertygelse om att Sverigedemokraterna är något att ha. Det går att ändra på!!!!

En svart dag

Jag vill bara förklara för resten av världen: vi är inte så här. Sverige ÄR inte så här. De som röstar som de gör, de vågar inte ens stå upp för sig själva och säga att de gör det. Jag har aldrig träffat någon som sagt att de röstar på Sverigedemokraterna. Jag tittade på valstatistiken, och enligt den är det 27 personer som röstar på sd i mitt bostadsområde. Hur är det möjligt, vilka är ni? Varför kom ni inte och frågade mig så jag kunde tala er tillrätta? För inte är väl folk så onda, visst är det okunskap som gör att ni röstar på rasismen? Jag måste tro det för att kunna tro på människan alls.

Jag röstade rödgrönt och är såklart fruktansvärt besviken idag. Men det är ingenting mot den ilska och frustration jag känner över att ett främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Jag skäms över att jag bestämde mig för att bli svensk medborgare när jag blev myndig. Jag vill inte vara svensk i dag.

Och förresten, bor du i Stockholm så gå då och demonstrera för allt i världen.

oj!

Hittade just denna information på Akademiska sjukhusets hemsida. Det är ju jättebra att de vågar lyfta framfördelarna med flaskmatning. "En del kvinnor känner lättnad medan andra upplever besvikelse och skuld över att de inte ammar". Så enkelt beskrivet kan det vara. Jag vet inte när den här infon kom upp men jag är glad att den finns där.

Samtidigt är den ju väldigt kortfattad, jämfört med den omfattande information som finns om amning. Men man får se det som en start.

Regn hos mig

Det regnar på kontoret i dag. Smatter mot takfönstret och ganska mycket regnkänsla också inuti mig, av olika anledningar. Jag jobbar med flera olika trådar samtidigt och kommer inte riktigt framåt med någon av dem. Hänger mer på Spotify än med det jag borde göra. Kör med min och Pernillas patentlösning för sega dagar: Red bull. Nähe, det funkade inte heller. Tittar på Arubabilder. Surfar Thailandshotell. Funkar lite. Jag tror det stavas måndag. Återkommer imorgon.

Butterfly farm

Jag har gått från att undra om det var en bra idé att jag och Martin köpte ett nytt kameraobjektiv till att tycka att det var en mycket bra idé. Det hände när jag såg hur fjärlisbilderna från Aruba blev. Butterfly farm, det kändes som ett litet ställe om man har varit på Fjärilshuset i Stockholm. Men i Stockholm finns ju inte ett sånt här ställe utomhus alldeles bredvid stranden förstås!

Ny krönika

Det har blivit mycket åsikter här den senaste tiden. Så kan det vara när det närmar sig val och man frustrerad över att det inte ser ut att bli regeringsskifte den här gången. Hur som helst, nu kan ni få läsa mina åsikter om något helt annat, nämligen nyblivna studenter. I min senaste krönika som finns här.

Ja!

Skalman vet vad han pratar om!

Individuell föräldraförsäkring!

Av olika anledningar har jag de senaste dagarna på flera håll fått ta ställning i frågan individuell föräldraförsäkring. Det är en ganska enkel fråga - klart att man ska använda de verktyg som står til buds för att föräldrar ska bli jämställda! Men mitt ställningstagande blir att en tredelad föräldraförsäkring är mest flexibel. Tre lika stora delar, en till mamman, en till pappan och en del som man kan välja vem som tar. En mellanväg är det ju, för lagstadgat 50-50 är egentligen en tydlig fingervisning om vad som är idealiskt. Jag har med andra ord lite svårt att bestämma mig... tredelat eller tvådelat? Att en förändring behövs står iallafall klart.

Yes!

Äntligen en debattartikel som skriver vad jag tycker! Först var jag irriterad på dåligt förberedd reporter under Lars Ohly-utfrågningen men nu är jag bara glad att det blev som det blev. En ordentlig debatt kring detta är precis vad vi behöver.

Pappan är viktigare för barnen än amningen. Så enkelt är det. Så enkelt ÄR det.

Hatar´t

Jag läste en så himla rolig kommentarstråd i dag, till ett inlägg hos Bloggkommentatorerna. Det handlar om bloggares språk och vilka som det går inflation i, som alla bloggare använder som bara är så sjukt krystade. Diskussionen är så himla komisk för att alla är så otroligt upprörda! Det märks att det faktiskt är många som identifierar sig delvis genom vilka bloggar de väljer att läsa.

Jag kommer aldrig att bli någon "riktig" bloggare. Min blogg är nog mer en sorts hemsida-dagbok än något som rapporterar mitt dagliga liv i form av outfits, inköp och middagsrecept. Nej, det är inte min grej. Däremot läser jag med ganska stort nöje och lika mycket irritation andras bloggar och ja, det finns verkligen uttryck som man kan ledsna på. Sen är det roligt att många bloggläsare vill låta som bloggskribenterna i sina kommentarer. Ett bra exempel är Niotillfem-Sandra, vars läsare aldrig skriver "kille" utan "pojke" och som alltid skriver "åh, jag dör lite". För övrigt ett av de löjligaste uttrycks om finns. tillsammans med "gillar´t", "klicka hem" och "fredagsmys". Det kanske inte är någon annan än jag som bryr sig om såna här språkförtretligheter. Men tänk på att jag alltid varit sådan, det är mer än tio år sen jag gick runt och satte upp små klistermärken med texten "Varning för särskrivning" på irriterande skyltar på stan. Bloggarna har gett mig en helt ny irritationskanal. Älskar´t!

När bröllopsklockor ringer

I min ålder går man på många bröllop. Länge trodde jag att det inte skulle bli så för mig, att just mina vänner var annorlunda och inte skulle känna att de behövde skriva till altaret. Så blev det inte. De gifter sig på löpande band och det är möhippor, finklänningar och talskrivning i en salig röra. Då går jag nog ändå inte på lika många bröllop som de flesta andra. Tre blir det för mig i år. Ett var i augusti, fina Jessica och Thomas slog efter tio år tillsammans till med ett lantligt bröllop i Orlunda utanför Vadstena. I oktober ska vi på ett annat bröllop, när Martins kompis gifter sig på stranden i Adelaide, Australien. Det blir en lång resa för ett litet bröllop men det ska också bli vår Stora resa, vår kanske bara en gång i livet-resa tillsammans hela familjen. Tre veckor i Adelaide, två i Thailand. Och så ett bröllop dessutom, och Matildas treårsdag.

Men iallafall. I helgen var jag också på bröllop. Och kanske var det mitt finaste hittills. Helt enkelt därför att bruden och bruden var så oemotståndligt, skandalöst, hejdlöst och sprakande lyckliga och förälskade. Jag skulle vilja säga att jag har aldrig har sett någon som är så kär och säker som min vän M tillsammans med sin fru T. Jag var fotograf för dagen men tårarna sprutade bakom kameran och jag tror aldrig jag har hört så ljudliga snyftningar från resten av bröllopsgästerna. Och då var vi ändå utomhus. Fantastiskt är vad det är, när det är totalt ohejdad jättekärlek som leder fram till ett bröllop. När bröllopsfesten kommer i skymundan för att brudparet är så fullständigt inneslutna i sin egen lyckobubbla.

Jag har känt M i många år och vi har bokstavligt talat sett varandra genom vått och torrt. Jag vet hur lång hennes väg har varit och kanske är det också därför mina starka känslor inte släpper såhär två dagar senare. Åh. Det är så bröllop ska vara.

Om valfilmer och pr-trick

Jag ska inte låta Sverigedemokraterna förkomma ofta i min blogg, det lovar jag. Men en sak måste jag ändå få skriva. Deras valfilm. Som alla pratar om, skriver om, förfasas över. Den är hemsk. MEN: det måste bara vara ett pr-trick. Inte kan de på något vis ha trott att den där filmen skulle få visas i TV? Istället har de fått en massa uppmärksamhet som är positiv för dem, deras valfilm finns överallt på nätet och Danmarks regeringspartier vill skicka valbevakare till Sverige för deras skull. Herregud.

Nu hittade jag en artikel om detta, jag är tydligen inte först med mina misstankar, vem hade trott det?

Aruba, Jamaica....

Manchebo beach

Oranjestad

Manchebo beach

Arikok

Mer om Linda och pekpinnarna

Linda Skugge har svarat på gårdagens blogginlägg om min känsla av besvikelse. Och ja, det är ju som hon säger. Alla har rätt att förändras, bli vuxna, ha barn och känna vad man vill inför dem. Också Linda Skugge. Och barnen, ja, de är ju onekligen det viktigaste vi har. Det var väl inte riktigt det jag tyckte var problemet. Problemet är alla de tjejer som tyckte att de kunde lita på Linda Skugge som som nu inte kan göra det längre. Problemet är att inte kunna acceptera att folk inte alltid känner lika som en själv. Och det är där Maria Sveland är annorlunda. Hon har aldrig påstått att hon vet vad som är bäst för alla andra och försökt skriva folk på näsan. Hon bara är och gör som hon själv tycker är bäst och säger det. Det är man i sin fulla rätt att göra utan att bli angripen.

Jag ifrågasätter inte Linda Skugges personlighet, bara behovet att kritisera andra för att framstå som bra. Jag förstår nu att hon svarar på ungdomars frågor i Icakuriren i egenskap av en helt ny, "vuxen" roll. Problemet är att jag tror att många skriver till den gamla Linda, den som förstår precis hur de känner utan att vifta med pekpinnar. Men kanske har jag misstolkat?

Förresten, i SvD-intervjun som startade hela diskussionen säger Maria Sveland att hon mest blivit ifrågasatt för att hon själv levde mitt i kärnfamiljen, gift och med två barn.

– Man kan bara föreställa sig vilken kritik jag hade fått om jag var frånskild, barnlös och lesbisk. Det där är en klassisk härskarstrategi.

Senare i artikeln kommer det fram att hon numera ÄR skild. Och ja, det är bara att konstatera, då kommer kritiken. Så rätt hon hade.

Samma ämne, samma tröttsamma vinkel...

Nu har det kommit ny amningsstatistik och tidningarna är ju så uppfinningsrika (här också). Det är samma gamla vinkel att det är upprörande att färre mammor helammar sin spädbarn, att det är fel på rutinerna, att det är problematiskt (År 2008 ammades 85 procent av de en vecka gamla barnen helt, en nedgång med 4,3 procentenheter jämfört med 2004). Jag skulle vilja lyfta fram en annan vinkel, en som är mer positiv och kanske mer riktig, som också DN tar upp lite längre ner i artikeln: färre kvinnor helammar sina spädbarn för att de har lärt sig att de har ett val! Färre mammor helammar för att de insett fördelen av att dela på ansvaret för spädbarnet. Färre mammor helammar för att föräldrar börjar inse vikten av att ha flera betydelsefulla vuxna i ett spädbarns liv. Det är ju bra!

Som alltid är det oerhört nedslående att läsa kommentarsfältet till artikeln. Det finns så mycket fördomar och okunskap kring de här ämnena. Jag har fått hålla i mig för att inte ge mig in i debatten. Vill inte stånga mig blodig mot en betongvägg, inte just i dag.