Imorgon!

Imorgon är det dags. Flera är de som dragit på munnen när jag stolt berättat att jag ska vara med vid Nationella amningskommitténs sammanträde imorgon. "Vadå, finns det en kommitté för allting?". Ja, egentligen är det kanske lite komiskt. Jag är själv så insyltad i de här frågorna nu att jag förlorat perspektivet lite. Kvinnorna som jag samarbetar med har blivit mina goda vänner, och jag längtar nästan lika mycket efter att äntligen få träffa dem som att delta i sammanträdet imorgon. Men det är klart det ska bli spännande. Vi har 45 minuter på oss att föra de flaskmatande föräldrarnas talan. Och det kommer vi att göra! Vi har ju en del att komma med. Till exempel har 1177.se numera bra information om flaskmatning, till stor del tack vare envisa ansträngningar från administratören av Facebookgruppen.
Du som är nyfiken och vill ta ställning för rätten att välja flaskmatning är välkommen till Facebookgruppen "Rätten att välja flaskmatning", det var där allt började.

Man har ju hört om storasyskon som "ammar" sina dockor. Jag kanske skulle ha haft detta redo när vi fick en lillebror hemma? Finns att köpa här

Alla svåra vackra dagar

Sitter på tåget från Uppsala till Stockholm. Idag ska vi fira en nära vän som har gift sig. Hon ska få en hemlig efterhandsmöhippa. Vi ska ringa på och överraska henne med frukost och sen rullar dagen på. I min väska ligger en t-shirt som jag jag tryckt fast Ernst Kirchsteiger på, en flaska prosecco, en brieost och skinka från Musko rökeri på Väddö, min väns stora favorit. Jag har packat ner ett par gemensamma minnen, en finklänning och hälsningar från ett par andra vänner som inte kunde vara med. Solen strålar och streck av flyttfåglar drar fram över en gul- och rödmålad Uppsalaslätt. I öronen har jag denna låt, som jag i perioder lyssnar mycket på. Man måste vara i rätt stämning.
Det går inte att inte tänka tillbaka till min egen möhippa idag. En aprildag förra året trodde jag att det var födelsedagsbrunch hos Pernilla. Istället mötte mina fina, älskade vänner i hennes kök. De, och flera andra som inte kunde vara med, hade gjort en fantastisk dag åt mig. Precis som jag ville ha den. Bara god mat, skönt häng på en relax, lite lekar och så tapas på kvällen. Jag fick en jättefin tröja också, med mig själv som mumintroll som Dora hade designat och Karin tryckt i verkstaden på Lava, Kulturhuset, där hon jobbade. Alla hade dessutom på dig pins som det stod "Johannas fan club" på.
En helt fantastisk dag.
Och jag kan just nu inte tänka på den utan att den totalt överskuggande känslan blir sorg och saknad. Så är det med alla stora minnen just nu. Pontus ettårsdag förra veckan som jag i princip grät mig igenom, namngivningen vi ska ha som jag bävar för. Vår bröllopsdag om en månad kommer att bli tuff den med.
Allt som står i böcker om sorgbearbetning stämmer, allt jag går igenom finns beskrivet i detalj av experter. Det gör inte saken enklare, jag saknar Karin så att det känns som att jag ska sprängas.
Jag är så lycklig som har så fina vänner, som får vara på tåget med en flaska prosecco i väskan. Som har fått starta en egen hemlig Facebookgrupp för möhippan, som hade mycket svårt att välja bara ETT av många, många gemensamma roliga minnen att ta upp under en av dagens planerade lekar.
Men.
I min väska finns också en flaska parfym jag tänkte spruta på mig efter spabesöket. Den heter Rose du maroc och var Karins favorit, eller jag vet att jag skickade henne en flaska för inte så länge sen. Hon hade letar efter en rosparfym länge, sa hon. När vi packade ner hennes saker efteråt var den nästan halvtom. Jag köpte en egen. Brukar inte ha parfym men nu har jag den nästan varje dag. Också idag. Så är hon med mig på också den här möhippan.
Älskade Karin.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Vimpelgatan,Uppsala,Sverige

Upprörande läsning från Akademiska sjukhuset

Här kommer lite amnings/flaskmatningsilska igen!

Man skulle ju tro att åtminstone Landstinget i Uppsala läns ledning skulle vara befriade från fördomar om dagens föräldrar. Kanske man kunde förvänta sig att de är i alla fall lite pålästa om amning i verkligheten.
Man det verkar faktiskt inte så.
En artikel bland Akademiska sjukhusets senaste pressmeddelanden har namnet "Amma eller ge ersättning?" men tyvärr fortsätter inte texten i samma jämlika stil. Margaretha Magnusson, chef för barnhälsovården i Uppsala län breder ut sig apropå att amningsfrekvensen har gått ner. Och fördomarna flödar. Nu ska alla inom vården förmedla samma buskap: amning är bäst, ingen protest.

 Margaretha Magnusson påstår bland annat:

-  Mammor som inte ammar har valt bort det på grund av okunskap och bristande information om amningens fördelar.
- Mammor vill leva som tidigare och inte "ge upp friheten med uteliv och vänner."
- Amningen minskar hos unga, lågutbildade, rökande (!) kvinnor.
- Kvinnor låter bli att amma för att de vill ha mer pengar.
- Den ökande jämställdheten är ett problem för amningen.

Har hon belägg för dessa påståenden? Nej. Det är några av "många teorier". De som informerar om amning ska däremot utgå från " vetenskap och beprövad erfarenhet".

Nu skulle jag vilja upplysa Uppsalas barnhälsovård om en sak:

- Den vikande amningen är inte FÖRÄLDRARNAS fel. Föräldrarna vet vilka fördelarna med amning är. Vad föräldrar behöver är bättre rådgivning och praktisk information om hur man ammar /flaskmatar. Det är där bristerna finns, och de bristerna får förstås mer än gärna åtgärdas men då får de nog ta och se över sin allmänna inställning till de som söker hjälp hos dem först. För en sak är säker: om jag hade mött någon under min tid som blivande och nybliven förälder som gav mig det budskap som den här artikeln sänder, då hade jag blivit kränkt och ledsen.

Sådan här läsning är alltid upprörande, men när den kommer från vårdens högre instanser blir det mer än så. Hur KAN de publicera detta? Hon vill alltså förstärka den skuldbeläggning som redan förekommer så ofta inom sjukvården och som är så skadlig och kränkande? Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Läs gärna Petra Jankov Pichas inlägg på attflaskmata.se, som handlar om samma sak. 

Ettåringen

Idag för ett år sedan låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och tittade ut mot slottet och en höst som inte hade kommit lika långt som den vi befinner oss i nu. Jag hade en nyfödd bebis på mitt bröst, faktiskt vid mitt bröst. Jag ammade Pontus ganska exakt ett dygn. Det var en magisk dag. På kvällen kom våra kära vänner, Pontus faddrar, Pernilla och Erik upp med pizza till oss och jag fick inte ner en bit av min sallad.
Idag fyller Pontus ett år. Ett år som har varit fyllt av starka känslor och tyvärr mycket mer sorg än jag hade kunnat drömma om. Idag ser jag på min son och lyckan sväller i bröstet. Samtidigt börjar mina tårar rinna över de som inte är här för att se honom.
Nu ska vi fira honom, vår älskade lillebror.

Bra covers!

Jag gillar verkligen bra covers. Ibland, inte alls sällan, är de bra mycket bättre än originalen. Jag har gjort en spellista på Spotify på temat. I något fall fanns inte originalet så då har jag tagit den cover som är mest välbekant. Covern kommer först, sedan originalet.
Varsågod, om du har Spotify!

Nationella Amningskommittén

Det är inte varje dag det dimper ner en inbjudan jag verkligen väntat på i min mejlbox. Men idag var en sådan dag. Jag och två andra ska nämligen delta i Nationella amningskommitténs sammanträde i oktober, där vi ska företräda de flaskmatande föräldrarna och idag kom en inbjudan och programmet med en 45 minuterspunkt som är helt vår. Om det känns stort? Ja, det gör det faktiskt. Jag är otroligt stolt och glad! 

Musik som inte åldrats med värdighet

När man begraver sig i gamla minnen kommer, i alla fall för mig, många skivor och låtar med på köpet. Låtar man gått med på hög volym i hörlurar i ösregnet, låtar man legat på golvet och somnat till, låtar man dansat sig tokig till på en festival, låtar man blivit kär till, låtar man sörjt till. Vissa är fortfarande lika bra, vissa håller faktiskt inte måttet. Gjorde de det ens då? Jag tog idag fram skämskudden och lyssnade på the Levellers "Levelling the land", mest för att jag minns hur imponerad jag var av alla irländska hippies med dreads som reste runt med häst och vagn till rainbowträffarna jag brukade åka till medan jag lyssnade på den här musiken. Till slut fick vi biljetter till en Levellerskonsert på Fryshuset 1997 - som verkligen inte alls var vad vi hade hoppats på.  Efter det falnade lågan och nu... nä, jag kan inte lyssna. Kanske handlar mer om mig än musiken?

En annan skiva som, enligt mig, inte åldrats med värdighet är denna, Sebadohs "Harmacy" som jag lyssnade på om och om igen ungefär 1997. En helt ny värld öppnade sig för mig då, med lo-fi, shoegazeande gitarrkillar och konserter på Studion, Gino,  Fritz Corner och Allhuset. 90 procent (ofta snygga) killar på alla konserter som jag ofta gick på med mina nya kompisar fån universitetet. I skivbörsarna runt S:t Eriksplan köpte jag mig fattig så fort CSN-pengarna kom, skivor med bland annat Sebadoh, Folk Implosion, Guided by voices, Pavement, Helium och såklart Jesus and Mary Chain. Vissa band håller bra idag med, men andra väcker bara minnen av den tid som var, vilket i och för sig också är positivt eftersom det var en rolig period i mitt liv. Lo-fi-perioden.

Seriös shoegazeing av Sebadoh, 1995. Bild härifrån.