onsdag 1 december 2010

Dag 2: Min första kärlek

Jag är inte den som blir kär så lätt. Jag kan nog räkna på ena handen de gånger jag varit kär på riktigt. Och jag tror faktiskt att jag var 17 år första gången, alla gånger innan var bara påklistrade i jämförelse.
Det var en riktig sommarkärlek, sommaren före sista året på gymnasiet. Jag och min kusin var ute och tågluffade och hittade inte bara nya fina platser utan också oss själva och ett helt nytt sätt att vara. Vi var på Roskildefestivalen för allra första gången. Vi reste till Amsterdam och gick på Technoklubb. Badade i Bodensjön. Drack öl i München. Och sen, redan förändrade och mycket äldre än innan vi påbörjade resan två veckor tidigare (ja, vi reste VÄLDIGT snabbt...), reste vi till England. På Isle of wight skulle vi hälsa på Sally, en engelsk tjej som varit utbytesstudent i min skola. Och hos Sally fanns Alex. Han hade långt ljust hår och smala läppar och jag föll handlöst. Han var det mest fantastiska jag hade upplevt och fortfarande när jag tänker på det så kan jag känna i magen hur det kändes då. I strandbrynet när vi var ute en natt och tände en brasa. När vi satt i vardagsrummet och tittade på varandra över ett hav av folk. När han spelade musik för mig (Morphine minns jag att det var, den här låten). Egentligen minns jag lite av vad vi egentligen pratade om, vad som egentligen hände mellan oss, jag minns mest själva känslan av total förälskelse.
Vi reste hem, jag var tung av saknad. Den hösten präglades av evig väntan på post (på den tiden fanns inte email och facebook så det var brevlådan som gällde). Och en dag mitt i mökret damp det ner ett vykort, ett blått med suggestivt mönster. Hans handstil var rund och glad. Och jag bestämde mig för att jag MÅSTE dit. Så det jullovet reste jag tillbaka, till Devon där han bodde.
Men känslan var inte densamma. Vi reste tillsammans till York där han pluggade och han fick influensa och låg mest och sov. Jag minns mest att jag köpte ett efterlängtat par lila Dr Martens med stålhätta, en halv storlek för små, som gav mig brutala skavsår.
Sen reste jag hem, lättare i sinnet eftersom jag inte behövde sakna så mycket. Vi tappade snabbt kontakten. När jag tänker nu så tycker jag att han var ganska vag, inte så väldigt intresserad av mig egentligen. Han kunde försvinna och vara borta i timmar och inte säga var han hade varit. Den där sommaren, den första, klättrade han ut genom fönstret mitt i natten och kom tillbaka nästa eftermiddag utan vidare förklaring. När vi åkte tåg somnade han i en annan vagn och jag satt ensam på min plats och väntade. I dag är jag så trött på såna killar, killar som är alldeles för medvetna om hur de själva verkar och som försöker för mycket. Men då. Det var precis vad jag ville ha just då, när jag precis fattat vem jag själv ville vara.

1 kommentar:

  1. Helena Svensson28 december 2010 13:30

    Har en PRECIS sådan erfarenhet: jag var TOTALT uppslukad, kunde inte fungera, alls. Han sket väl egentligen högaktningsfullt i mig. Att jag hälsade på var ok, men kanske inte så mycket mer. Vilket gjorde smärtan än mer utdragen. Hjälp vilken igenkänning ...

    SvaraRadera