Mitt 2010 i en lista....

... som jag hittade nånstans på nätet, men varför inte?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, definitivt, massor! Gifte mig, till exempel. Reste söder om ekvatorn. Köpte foppatofflor till Matilda.

Har du några nyårslöften?

Tänkte försöka mig på godisstrejk, får se hur det går. Skriva mer på Flaskmatningsboken. Och kanske att ha ett lite lugnare 2011 än vad 2010 var.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, absolut, men det är mest andra barnet som kommer för folk just nu. Och några första också, så klart.

Vilka länder besökte du?
USA, Singapore, Thailand, Australien, Finland, Aruba och mellanlandningar på ytterligare några länders flygplatser.

Aruba

Jag med min enda casonovinst i Las Vegas - 8 dollar.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 november när vi gifte oss på stranden på Koh Chang i Thailand.

Vad var din största framgång 2010?

Privat så har jag förverkligat många drömmar, till exempel den om att våga resa långt med barn. På jobbet tycker jag att jag tagit mig framåt med ganska stora steg och vågat ta för mig mer. Några års erfarenhet i ryggen gör mycket för självförtroendet! En av årets höjdpunkter var definitivt när DN publicerade Pernillas och mitt Las Vegasreportage med bild på söndagsettan och allt.

Största misstaget?

Generellt gillar jag inte att tänka i misstag, de flesta erfarenheter kan man lära sig något av i slutändan. Det skulle vara om någon känner sig sviken av mig, för sådant är alltid ett misstag.

Bästa köpet?
Helt klart resan. Och så mina två nya lyxprylar: Imac til jobbet och Canon EOS 5d Mark II att fota med.

Vad spenderade du mest pengar på?
Jämnt lopp mellan resan, kameran och datorn. Och vår nya lägenhet kanske, men den har vi inte betalat än så det får gå på nästa års konto.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Många saker har gjort mig glad, men att ha ett barn som Matilda gör mig glad varje dag. Jag är så lyckligt lottad!

Min bästa grej, varje dag. Här under en blåsig promenad på Gotland i somras.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
This is the first day of my life med Bright Eyes. Dancing on my own med Robyn. I gotta feeling med Black eyed peas (länkar inte till den för den är inget vidare men den är tätt förknippad med några av årets stora upplevelser)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svår fråga, men jag tror att jag har varit gladare. Jo, jag har definitivt varit gladare. Mer i nuet. Sen har jag såklart varit ledsen för vissa saker också, det är man ju alltid.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit på Flaskmatningsboken.

Favoritprogram på TV?
Mad men

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Slappade hemma med min lilla familj. På kvällen hade vi fika för några stycken.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Småbarnsmamma goes media

Den bästa nya personen du träffade?

Ingen nämnd ingen glömd, men jag är väldigt glad över alla nyfunna vänner som jag delat fantastiska reseupplevelser med det här året inom jobbet, ni vet vilka ni är!

Bästa boken du läste i år?
Kanske "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami.

Största musikaliska upptäckten?
Hm, vad kan jag ha hittat i år? Jag upptäckte Death cab for cutie ungefär fem år efter alla andra. The XX kanske, eller var det 2009? Mycket the XX blev det i alla fall under året. Och Elvis!

Något du önskade dig men inte fick?
Ja, men jag hoppas på bättre lycka under 2011! Det mesta jag önskat mig har jag ändå fått.

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Jag har sällan samma kläder på mig från morgon till kväll. Ibland är anledningen att jag ska iväg på kvällen, oftast är anledningen att jag sätter på mig något som strax visar sig vara smutsigt. Så var det i dag med. Inledde dagen i en svart reaklänning från Monki, tills jag upptäckte att den var nerstänkt med tandkräm. Då bytte jag till en alldeles för fin klänning från Ida Sjöstedt som jag köpt på Tradera för att ha på nyår eller nåt. Nertill ser den dock ut som en manchesterkjol så jag tog den och så en svart top över. Till detta hade jag ett par röda strumpyxor och ett par vita spetsstrumpbyxor- dubbelt är bra när det är kallt! Armband från olika resor till Aruba och Thailand, halsband från Etsy.com. Och så vigselringen. Utomhus hade jag dessutom stövlar från Clarks, vinterjacka från Bruuns bazaar, sjal och mössa från Indiska, vantar julklapp från mamma.

Dag 9: min tro

Om min tro vet jag inte om jag vill säga så mycket. Att jag tror på något, det vet jag. Men jag vill inte kalla mig kristen eller något annat. Jag tror helt enkelt. Jag tänder ett ljus när jag går in i en kyrka. Och ibland ber jag - fast nästan bara när jag ska flyga. Så är det med det.

Dag 8: Ett ögonblick

Nu i jul har jag varit hemma hos mina föräldrar i Åkersberga. I tv-rummet, som när jag var liten var min storebrors rum där vi stod och tryckte örat mot dörren för att höra vad han gjorde med sina kompisar och tjejer, finns en hylla med en lååång rad fotoalbum. De är alla numrerade efter årtal, ändå från mitten av 1960-talet och framåt. Här finns hela min historia samlad i ögonblicksbilder. Nyfödd på pappas mage. Som ettåring badande i vetemjöl. Som lycklig fyråring på Kitö. Som nybliven ettagluttare. Som mer allvarsam tolvåring. Studentdagen. Min första pojkvän. Martin. Matilda. Jag bläddrar och bläddrar men hoppar alltid över några album. 1992 är inte ett år jag gärna minns. Inte början av 1993 heller. Fjorton och femton år gammal, det kanske var den jobbigaste tiden i mitt liv.

Nu, för första gången sedan... ja, nästan någonsin tror jag, så vågade jag öppna de där fotoalbumen. Först kunde jag konstatera att de ögonblick som fångats med mig i de åren är mycket få. Sen ser jag att jag på nästan alla bilder har ungefär samma uttryck och jag vet precis vilka tankar som gömmer sig där bakom. Usch, det gör ont att titta på. Tänk om jag hade vetat, tänk om jag hade kunnat få se bilderna på mig senare, från bara några år senare när jag hade hittat till mig själv, hade helt nya vänner, nya dreadlocks och nytt självförtroende.

De ögonblicken som finns kvar från den tiden är allt jag behöver för att minnas, och bli ledsen och sedan så glad för allt jag har fått.

Jag, sommaren 1992, mellan åttan och nian. 14 år skulle fylla 15. Jag minns det inte som igår, det känns ofta som att det inte var jag. Men det var det, och tur var väl det ändå.

Lite senare: Jag måste skriva ett tillägg också nu också. Jag skuldbelägger ingen för att jag kände mig vilsen och ensam. Det är som det är och var. Högstadieåren är inte lätta för någon och jag tror att det var därför det var svårt att ställa upp för varandra. Jag har alltid varit ganska glad över att jag stack ut och inte hade det så lätt för det knuffade mig i rätt riktning och fick mig att våga ta stora steg längre fram. Jag har bara inte varit särskilt bra på att se tillbaka på mig själv som jag var då. Det finns ju så många mycket roligare perioder att tänka på.

Hotet mot paradiset finns inom oss alla

(Bild härifrån)

En annan nyhetshändelse jag velat kommentera de senaste veckorna men inte hunnit är detta med hajarna och "dödsmaneterna". Har inte rapporteringen kring detta varit hiskeligt onyanserad? Havsdjuren har framställts som blodtörstiga monster som helt utan anledning attackerar oss stackars turister.

Jag läser denna artikel i Dagens Nyheter, till exempel. Rena kvällstidningsdramaturgin var det i tidningen med en pardisstrand inramad i hotande svart med stora läskiga hajar och maneter omkring.

Så enkelt är det väl inte? Nog borde man väl i mer än en rad diskutera det faktum att det kanske helt enkelt inte är meningen att vi ska befinna oss vid alla dessa stränder? Det allt mer utbredda resandet och jagandet efter unika orörda miljöer, det är ju självklart att det påverkar naturen.

Hade jag fått skriva om detta hade jag vinklat det på ett ett helt annat sätt: det är vårt eget fel. Vi vill så gärna ha en exotisk dykupplevelse att dykföretagen känner sig tvingade att slänga köttbitar i havet för att locka dit hajarna. Vi vill så gärna ha orörda paradisstränder att paradisstränder finns där egentligen bara mangrove borde växa. Avloppsvattnet från våra hotell rinner ut i havet, orsakar övergödning och lockar dit maneter. Och sen skyller vi gärna på det thailändska samhället som inte varnade oss.

Och så vidare.

Jag har sagt det förut och gör det igen (trots att det kan uppfattas som stenkastning i glashus av en som just rest runt jorden i sex veckor): vårt resande är ohållbart för såväl klimat som samhällen. Något måste förändras och det snart. Media har en viktig roll där och visst borde man väl ta alla chanser att få folk att reflektera lite mer istället för att än en gång beskriva det som att det är hela jordklotet det är fel på, inte oss och våra vanor?

En annan sak jag ofta skriver är att alla måste läsa boken Välkommen till paradiset av Jenny Dielemans. Läs den nu!

Jag ringer mina bröder

I måndags kväll var jag på Stockholms central. Jag och min vän gick, som säkert hälften av alla andra och pratade om självmordsbombaren som sprängde sig i närheten en dryg vecka tidigare. Jag berättar för min vän om en fantastisk text av Jonas Hassen Khemiri jag läste i helgen, hur träffsäker han är i sin beskrivning av samhället djupt rotade rädsla för allt som känns främmande. Hur han ser en misstänkt främling på tåget och sedan inser att det är hans egen spegelbild.
Jag och min vän pratar om det här. Sen ser jag en man i palestinasjal och mörkt hår och en kort sekund tänker jag att han skulle kunna se misstänkt ut om man är en sån som är orolig. Han står och läser tågtiderna och plötsligt inser jag att det ÄR Jonas Hassen Khemiri.

Läs hans text, eller lyssna på den. Alla borde göra det.

Dag 7: Min bästa vän

Jag och Maria våren 1981. Lika gamla som Matilda nu, lite över tre år. Matilda som precis har fått sin första bästis, Olivia. Början på ett liv av vänskaper som kommer och går.

Nu har jag försökt skriva inlägget om min bästa vän i nästan en vecka. Men det går inte. Varje vän betyder så mycket för mig på så många olika sätt att jag inte kan göra någon ledsen genom att välja en. Jag måste i så fall döpa om detta inlägg till "Mina bästa vänner", men ändå vill jag inte nämna någon speciell. Jag har iallafall flera och det är de jag ringer när jag är ledsen eller glad eller kanske bara lite tom.
Det är fint att ha olika vänner som man pratar med om olika saker. vänner som har känt en länge som som kan se det verkliga djupet av vad som händer i livet. Vänner som man har träffat på jobbet som man kan ösa ur sig sina vardagsproblem för. Vänner som också är ens familj som man kan slappna av helt med. Och vänner man bara har, jag blir alltid så lycklig när jag tänker på att jag är över 30 och fortfarande får nya vänner ibland.
Men jag skulle också kunna skriva något om min bästis. Min bästis som jag delade allt med från bebisålder fram tills mitten av högstadiet. Vi delade nappflaska, vi lekte oss igenom precis hela barndomen tillsammans. Men när när tonåren kom utvecklades vi åt olika håll. Hon var tuffast i skolan, jag var väl något som var nästan tvärtom. Då funkar det inte att vara bästisar. Det spelade ingen roll att vi inte gick i samma klass. Sorgen var stor och jag kände mig ensam, övergiven. Men det var som förutbestämt, det hade aldrig gått att fortsätta. Jag önskar att jag kunde säga att vi återupptagit kontakten, men det har vi inte. Kanske brytningen var för stor helt enkelt. Men hon finns iallafall, ibland möts vi i Åkersberga när jag är där för att hälsa på mamma och pappa. Min allra första bästis.

En av de sista bilderna på mig och Maria tillsammans, våren 1992 då vi var 14 år och skulle fylla 15. Jag kan inte titta på den utan att det gör lite ont i mig. Högstadiet var inte min tid, det kan man väl kanske se på mitt ansiktsuttryck. Det var Marias tid, eller så kändes det åtminstone för mig. Vad hon kände vet jag tyvärr inte. Men kanske finns det inte någon som enbart med glädje minns sin högstadietid.

Mycket mycket

I dag är det fullt upp, verkligen. ett reportage om genusarbete på förskolan på förmiddagen, sen tåg till Stockholm och lunch med fin vän innan jag möter upp en annan fin vän, min parhäst Pernilla Sjöholm. Tillsammans ska vi mingla lite med branschen. det blir en del sånt nu innan jul, till och med för mig som egentligen inte alls är en mingelperson.

Bjuder på en bild från vår stora resa så länge. En vild känguru som jag hade ett "moment" med en solnedgångstimme på Kangaroo island. Den hoppade lite betade lite, tittade på mig. Jag smög efter och tog bild efter bild. Magiskt.

Sorry...

... för uppehållet. Helgen och lite annat besvär kom emellan. Nu vill jag i alla fall skriva! Återkommer med fortsättning av mina temainlägg under dagen ungefär. Tills dess får ni roa er med ett Photoshopmisstag!

Dag 6: Min dag

07:20 Vaknar klockan av att Matilda ropar på mamma. Överraskande nog har hon sovit hela natten, första gången efter ett misslyckat försök att få henne att sluta med napp vilket har resulterat i att hon vaknat minst tre gånger bara för att kolla att vi inte försökt igen. Nu verkar det traumat vara över, skönt.
I dag är en stressig dag, en dag då jag inte kommer att se Matilda igen i vaket tillstånd.

08:15 Jag drar Matilda till förskolan på snow racern (heter det så? Eller heter det bob nuförtiden) och sen rusar jag hem för att ta bilen med mig till jobbet.

09:00 Hämtar kameran på kontoret och beger mig till Missionskyrkan för att göra en intervju med några tjejer som arrangerar "Schysst jul"-marknaden här i stan. Efteråt tar vi några bilder vid deras banderoll, det är svinkallt ute (-12!) så det blir ingen längre session.

10:00 Tar en snabb sväng på stan för att köpa finskor til min svägerskas son. På lördag ska de gifta sig, min bror och hon.

10.20 Några timmars jobb på loftet. En trappa ner är en fotograf från Svenska Dagbladet på plats för att fotografera mat tillsammans med Liselotte och hennes assistent Ylva. Försöker hitta inspiration till, och skriver slutligen, en krönika med Springsteens "Nebraska" i hörlurarna. Försöker planera in ett jobb och flytta några andra. Ringer några samtal.

12:30 Lunchlåda mitt i matfotograferingen. En fin hund, svd-fotografens, är och hälsar på kontoret i dag och han blir väldigt förtjust i mina strumpbyxor.

14:00 Pernilla och jag åker till Ikea, Rusta och lite secondhand-affärer för att köpa fina saker till vårt loft. Det tar orimligt mycket tid som vanligt, vad är det med Ikea som gör att man hamnar i ett tidshål? Vi är svettiga och stressade, vill ju tillbaka till våra kolleger för att julpyssla på kontoret.

18:00 Kontoret hänger upp ljusslingor och julgranskulor och dricker champagne istället för glögg.

20:00 Vi äter julmiddag på Magnussons. Det blir oxkind, som jag aldrig har ätit (äter aldrig sånt lyxkött, så är det med en vegetarian i huset) Jag har världens bästa kollegor!

23:00 Tar en taxi hem. Tittar till en sovande Matilda och går och lägger mig.

Fin dag!

Dag 5: Vad är kärlek?

Svaret finns här. Hos Martin och M, i november 2007

Och svaret är både enkelt och svårt. Kärlek är inte en enda känsla, inte bara lycka utan också sorg, saknad, ilska och en massa andra känslor som ibland är så starka att man nästan inte orkar. Det är bitarna i pusslet som bygger kärlek.

En sån tur man har som får känna allt det där, som har några att känna så inför.

Kärleken finns förresten inte bara i min familj, den finns också bland mina fina vänner som jag inte skulle klara mig utan. Och som jag också kan bli osäker inför och arg på, sakna och gråta över. Så som det är med kärlek.

Nejdå....

... jag längtar inte ALLS tillbaka till den skira, ljusstarka våren i Adelaide. Inte alls till en vacker bilutflykt till vindistriktet och glada luncher med fina människor. Inte alls till att plaska med fötterna i strandbrynet och klappa känguruungar. Inte alls. Jag är så nöjd med snömodd, sömnbrist och mörker. Så. Nöjd. Inte.

Min enda tröst är att det inte är vår i Australien längre utan stekhet sommar och det längtar jag inte riktigt lika mycket efter. Bara nästan.

Dag 4: Det här åt jag i dag

Den här dagen är inte representativ för vad jag alltid äter, i alla fall inte middagsmaten som oftare består av typ enkla pastasåser och fiskpinnar än av lyxmat med råvaror från saluhallen. Men iallafall, det har varit en riktig lyxdag och såna ska man ju ha ibland!

Frukosten var i och för sig inte så spektakulär. En tallrik flingor med mjölk, såna där flingor med en massa socker inbyggt och torkade bär i. Älskar såna, jag har börjat köpa dem jämt med undanflykten vardagslyx. Sen åt jag upp Matildas halvätna ostsmörgås också (hon har väldigt svårt att få i sig frukost, i dag fick vi i henne lite smörgås genom att säga att den var en bloch att hon skulle ta tuggor så att det såg ut som hjul. Eller hur det nu var). Och en kopp te.

Lunch. Jag och tre kollegor på kvartersindiern. Kycklingcurry, mattar paneer (min favorit! Vilken tur jag hade idag att det fanns på lunchmenyn!), bröd och så cola light att dricka. Chaite.

Och så fredagsfika på kontoret. Det här är verkligen inte en typisk dag! Men vi är så många på kontoret nuförtiden, med en ny trevlig journalist på lofet och en ny trevlig journalist nere med Liselotte i köket så måste man ju fika lite.

Sen middag. Hemlagad sushi! DEFINITIVT inte varje dag! Med lax, räkor och avokado. Matilda älskar sushi och kan lätt klämma i sig tio bitar men inte idag. Hon tyckte (utan att ha smakat) inte om "det gula som pappa hällde på riset". Risvinäger alltså, man ska aldrig visa barn exakt hur man förbereder maten....

Och sen fredagslyx förstås, men den har jag inte ätit än. Vindruvor och apelsinläsk!

Vilken matdag! Jag blir helt imponerad när jag läser det.

Dag 3: Mina föräldrar

Min pappa och mamma läser för sina två äldsta barnbarn Kalle och Nora, som på den här bilden är bra mycket yngre än de är nu!

Mina föräldrar är de som jag har att tacka för mycket av det jag är. Jag är så tacksam för att de aldrig tvingade mig i någon riktning utan att jag har fått välja själv, på gott och ont. Det är det finaste man kan få och det hoppas jag kunna ge min dotter också. Tack!

Dag 2: Min första kärlek

Jag är inte den som blir kär så lätt. Jag kan nog räkna på ena handen de gånger jag varit kär på riktigt. Och jag tror faktiskt att jag var 17 år första gången, alla gånger innan var bara påklistrade i jämförelse.

Det var en riktig sommarkärlek, sommaren före sista året på gymnasiet. Jag och min kusin var ute och tågluffade och hittade inte bara nya fina platser utan också oss själva och ett helt nytt sätt att vara. Vi var på Roskildefestivalen för allra första gången. Vi reste till Amsterdam och gick på Technoklubb. Badade i Bodensjön. Drack öl i München. Och sen, redan förändrade och mycket äldre än innan vi påbörjade resan två veckor tidigare (ja, vi reste VÄLDIGT snabbt...), reste vi till England. På Isle of wight skulle vi hälsa på Sally, en engelsk tjej som varit utbytesstudent i min skola. Och hos Sally fanns Alex. Han hade långt ljust hår och smala läppar och jag föll handlöst. Han var det mest fantastiska jag hade upplevt och fortfarande när jag tänker på det så kan jag känna i magen hur det kändes då. I strandbrynet när vi var ute en natt och tände en brasa. När vi satt i vardagsrummet och tittade på varandra över ett hav av folk. När han spelade musik för mig (Morphine minns jag att det var, den här låten). Egentligen minns jag lite av vad vi egentligen pratade om, vad som egentligen hände mellan oss, jag minns mest själva känslan av total förälskelse.
Vi reste hem, jag var tung av saknad. Den hösten präglades av evig väntan på post (på den tiden fanns inte email och facebook så det var brevlådan som gällde). Och en dag mitt i mökret damp det ner ett vykort, ett blått med suggestivt mönster. Hans handstil var rund och glad. Och jag bestämde mig för att jag MÅSTE dit. Så det jullovet reste jag tillbaka, till Devon där han bodde.
Men känslan var inte densamma. Vi reste tillsammans till York där han pluggade och han fick influensa och låg mest och sov. Jag minns mest att jag köpte ett efterlängtat par lila Dr Martens med stålhätta, en halv storlek för små, som gav mig brutala skavsår.
Sen reste jag hem, lättare i sinnet eftersom jag inte behövde sakna så mycket. Vi tappade snabbt kontakten. När jag tänker nu så tycker jag att han var ganska vag, inte så väldigt intresserad av mig egentligen. Han kunde försvinna och vara borta i timmar och inte säga var han hade varit. Den där sommaren, den första, klättrade han ut genom fönstret mitt i natten och kom tillbaka nästa eftermiddag utan vidare förklaring. När vi åkte tåg somnade han i en annan vagn och jag satt ensam på min plats och väntade. I dag är jag så trött på såna killar, killar som är alldeles för medvetna om hur de själva verkar och som försöker för mycket. Men då. Det var precis vad jag ville ha just då, när jag precis fattat vem jag själv ville vara.