Dag 17: Mitt favoritminne

En av mina bilder från Roskilde 2001. Okänt band på campingscenen.

Juli 2001. Jag är 23 år gammal. Singel sedan ett halvår och våren har varit tuff men mycket rolig med massor av nya människor. Jag har börjat plugga til journalist, jag har kommit på att jag vill fotografera på jobbet och jag och en klasskompis har fixat presspass till Roskildefestivalen. Vi bor på mediacampingen och känner oss coola. Min kompis har åkt hem och jag ska snart möta en annan, Tobias, inne på festivalområdet. Där ska vi ligga i hängmattor ich dricka cocktails och sen ska tillsammans med okända nyfunna vänner titta på Håkan Hellströms magiska konsert (en helt otrolig konsert ska det visa sig, detta var ju hans mest hypade period och allt med honom var explosivt och underbart. Men det hör inte till det här minnet även om konserten förlängde min känsla). Jag går genom den varma eftermiddagssolen i dammet med en Carlsberg i handen. Jag har på mig mina snyggaste, bästa jeans, min snyggaste, bästa t-shirt och Converse. Jag känner mig så stark, så säker och så ofattbart lycklig som om det var precis nu allting började. Jag har så mycket framför mig, så många spännande år av roliga jobb, fina vänner och nya kärlekar. Jag känner en lycka som är glasklar, blank och som överskuggar allt annat, just i det ögonblicket älskar jag mig själv totalt.

Att känna sig helt hemma i sig själv för första gången på flera år är den stora lyckan och det vill jag alltid minnas. Det här minnet tar jag ofta, ofta fram när jag känner mig osäker på mig själv. Att jag har varit den där coola, starka tjejen i rött hår och Converse som hade hittat sin uppgift och fotade sina första reportagebilder på Roskildefestivalen. Det var jag. Det ÄR jag.

En annan av mina bilder. Bandet jag följde under festvalen var inga mindre än mina vänner i Hell on wheels, som jag idag mest har lite facebook-kontakt med.