måndag 24 oktober 2011

Flaskreflektion i lunchruschen

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:

1. Ett välvilligt nickande, "åh vilken liten, vad söt hon är!" (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).
2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.

Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer "dolt" eller hur man ska säga.
Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera