Världen har upphört

2 april skrev jag detta, men det har inte känts som läge att publicera. Men när är det egentligen läge? Publicerar nu.

Världen som den var har upphört att finnas. Varje andetag, varje sten jag går på, varje ord som kommer ut ur min mun och mina händer känns nya, ovana.
I går vaknade jag till en ny månad. April. Min första tanke var att jag ville spola tillbaka. Jag vill att det ska vara mars för alltid för då var det iallafall den här månaden vi pratade med varandra, den här månaden hon levde och vi planerade för framtiden tillsammans med våra barn. Nu är det april och jag ska leva vidare utan min vän vid min sida. Min fina, älskade vän som funnits som en ryggrad för mig när livet varit svårt. Min vän som jag skrivit till så många gånger, långa brev för att hon ska veta precis varje liten detalj om det som är jag, för att inga missförstånd ska ligga mellan oss. Som jag älskade så mycket och som jag vet älskade mig tillbaka.
Mitt livs värsta vecka ligger bakom mig. Ett nytt liv ligger framför mig. Hur förlusten ser ut har jag inte ens börjat förstå. Alla mina minnen, mitt vanliga sätt att tänka och känna, ligger i vägen. Jag sätter ord på allt till alla andra och kan inte förklara någonting alls för mig själv. Så mycket ord runt mig, om känslor och saknad och avsked. Ändå kan jag inte förstå att det här verkligen händer. Jag sitter stilla i soffan med händerna i knät och nej, det är för oerhört, det går bara inte. Det kan inte vara möjligt.