Tankar om föräldraskap och nya vänner

Jag har funderat mycket på förädraskap de senaste dagarna. Vet faktiskt inte varför de här tankarna inte kommit tidigare, om vilken sorts förälder man vill vara egentligen. Tror det har varit alltför mycket annat, alltför mycket chock över allt nytt. Först nu när det första kaoset lagt sig börjar man inse att allt det här har ett mer långtgående perspektiv. Saker jag gör nu kan få konsekvenser senare, den tanken blev jag plötsligt närmast besatt av. Hur ska jag göra för att inte "skada" eller hämma Matilda på något sätt? Man kan ju få dåligt samvete för allting. Sitter hon för mycket i sjalen, så mycket att hennes utveckling hämmas? Stressar jag henne genom att gå ut på café och göra saker? Ägnar jag henne för lite uppmärksamhet? För mycket? Har ingen aning. Alls. Om vad som är rätt och bäst. I ett par dagar var huvudet ett kaos. Jag börjar inse att jag måste ta föräldraskaper som allt annat jag gjort i livet: på mitt sätt. Och i min värld är det inte bra för någon att alltid behöva skrika för att få uppmärksamhet. Jag står inte ut med det, att Matilda hela tiden ska verka lite stressad och missnöjd, eller iallafall blir det väldigt fort. En ganska lång stund kan hon vara nöjd när vi leker med henne eller har henne i knät eller hon sitter i babysittern. Men sen då? Sen blir hon missnöjd och skriker mer och mer vda vi än gör. I bärsjalen blir hon inte det. Hon kan vara vaken och alldeles lugn hur länge som helst. Alltså måste det helt enkelt betyda att Matilda trivs när hon är tyst i sjalen, eller hur? Jag har fått verkligen övertala mig själv om det här, eftersom det finns en sådan allmän uppfattning om hur man ska ha barn idag. De ska skrika när de vill bli upplyfta. De ska skrika på natten. Man ska köra omkring dem i vagn och när de skriker skakar man vagnen tills de somnar om. Med bärsjalen uppstår aldrig de här sakerna, utom att hon skriker när hon vill bli upplyft. Matilda sover jättebra på natten. Har man henne i sjalen på stan skriker hon aldrig, man kan gå in och ut ur affärer eller fika eller vad som helst. Behöver hon sova somnar hon själv där och sover så länge hon behöver. Det är som ett trolleri: stoppa in en arg bebis i sjalen och lyft ur en glad och pigg! Det finns många "regler" för hur en förälder ska behandla sin baby. Man ska gå barnvagnspromenader och man ska amma. Man ska inte ens hinna gå på toaletten och man ska tillbringa kvällarna med att försöka lugna barnet under dess skrikperiod. Allt det där har jag plötsligt inte gjort på flera dagar. Det känns som ett föräldraskapsalternativ. På något konstigt sätt ger det mig dåligt samvete. Så har jag läst och läst på nätet om olika sorters sätt att hantera spädbarnstiden. Det är som en ny värld som öppnar sig, jag blir mer och mer förvirrad. Hittade en sida om nära föräldraskap, atachment parenting: sjalbarn.se. Det gjorde mig ännu mer förvirrad. Att ha barnet i sjal kan vara en livsstil, tydligen. Men där ingår också långtidsamning, vilket jag inte alls nödvändigtvis tycker är bra. Och ett forum med en massa proffstyckarföräldrar som hackar ner på varandra, som överallt på nätet när det kommer till teorier om föräldar och barn. Nu har jag kommit fram till att det bästa är att gå på känsla och ta problemen allt eftersom de uppstår. Matilda är ju en liten människa i första hand och jag måste få beandla henne som det passar henne och mig bäst. Men det är svårt, verkligen. Väldigt svårt att inte oroa sig.