Att amma eller inte...

Jag har läst några intressanta artiklar om amning de senaste dagarna. Och idag börjar en ny serie om amning i Dagens Nyheter. Den första artikeln handlar om hur det kan vara när amningen inte fungerar. Den tar upp en kvinna som måste amma med "amningsnapp" för att det ska fungera. Jag hoppas serien tar upp andra amningsproblem lite längre fram, sådana som gör att man inte kan amma alls. Som depressionen jag fick, eller sjukdomar som gör amningen omöjlig. Och om de som helt enkelt väljer bort att amma av andra skäl, något som är otroligt tabubelagt här i Sverige. Jag tycker nämligen att det som DN:s artikel tar upp är lite onyanserat - är det så plågsamt att amma, varför amma alls? Det förutsätts ofta att det enda och absolut bästa sättet att knyta an till sitt barn är genom amningen. Men om amningen är smärtsam, eller plågsam på något annat vis, kan det inte då också få motsatt effekt? Jag känner mig som en mer normal mamma nu, när jag matar Matilda med flaska. Och faktiskt var amningen inget jag längtade efter innan jag fick problem heller. Redan innan förlossningen var jag ganska tveksam. Jag läste också en annan intressant artikel,från 2005, i Arena på nätet. Där kan man bland annat läsa om den sociala pressen att amma och hur det kommer sig att just Sverige blivit ett så extremt exempel när det gäller mängden ammande mammor, trots att flaskmatning egentligen är ett sätt att få ett mer jämställt förhållande mellan pappan och mamman redan från början. Och Sverige sägs ju också vara ett av de mest jämställda länderna i världen. Hur går det ihop?

Förresten står det i DN:s artikel att antalet helammade barn minskar... samtidigt som 90 procent av barnen fortfarande helammas vid två månaders ålder. Vilka siffror! Jag känner nästan ingen som inte haft något problem med amningen, vad många barn det måste finnas som inte blir riktigt mätta. Och vad många mammor som lider i onödan på grund av omvärldens press.