I dag när jag gick från kontoret låg det som en tyngd på mina axlar, som tryckte ner mig långt mer än nerför de tre vindlande trapporna från vindskontoret. Tyngden var av en osynlig art men placerade mig under mina egna fotsulor. Prestationsångest. Dåligt självförtroende. Sviktande tro på min egen förmåga att klara av det här viktiga jobbet jag har. En förlamande känsla, helt enkelt. Varje samtal jag hade ringt, varje mejl blev ytterligare ett bevis på att jag inte har något att komma med. Jag såg mitt liv framför mig som ett cv, vilka jag har jobbat för och när och jag bara undrar, hur går det till? Jag får in mina jobb på något sätt, Jag har en krönika i en stor tidning med helfigursbild på mig själv, jag har en frågespalt, jag svarar på frågor från gymnasieelever om mitt yrke ganska regelbundet. Jag har ett bokprojekt på gång. Ändå känner jag mig tom och oförmögen just i dag. Just i dag var jag inte en journalist, jag var bara ett ledset skräp. Alla utmaningar ett hinder. Alla ord riktade till mig kunde vändas till något negativt. Alla andras framgångar ett bevis på mitt eget nederlag.
Näe. Jag vill inte vara sån här. Helt blockerad.
Sen gick jag hem. Matilda är min bästa tröst. Hennes mamma kan ingen annan vara.
Vilket sorgset, men ändå ärligt inlägg du skriver. För vi har ju sådana dagar, då allt känns såhär. Jag tycker att det är modigt och strongt att skriva om det, om ingen gör det så upprätthåller man ju en bild av att alla mår bra - jämt.
SvaraRaderaDu är superduktig och du vet ju själv vad du har åstadkommit. Min yrkesförebild är du alltid, även om det kanske känns föga tröstsamt en dag som idag.
Men du har ju helt rätt i att barnen är vår bästa tröst, ingen annan kan vara förälder åt våra barn och ingen annan kan göra det så himla bra som vi gör.
Kram!
Tack fina Emma, vad skulle jag göra utan vänner som dig?
SvaraRadera