Minnen minnen

Är i Åkersberga för att, som jag gör varje år, jobba på Rädda barnens loppmarknad. Sedan jag vara bara sex-sju år har jag stått där och sålt leksaker, numera är det böcker jag säljer. Och jag hade Matilda med mig en stund idag så hon fick sälja några saker. Så stor är hon redan. Tiden går i cirklar. Alltid när jag är här för detta, i min gamla högstadieskolas aula, kommer minnen från den tiden över mig. Har sålt på den här loppmarknaden genom så många olika lägen i livet. Kommit dit på moppen i ettan på gymnasiet, nästan direkt från någon konstig fest. Tog dit Martin för att första gången träffa mina föräldrar. Träffade min forna bästis barn för första och hittills enda gången. I dag tog min kära vän Anki dit sin nya pojkvän Fredrik för första gången.

Jag var på Ica igår också, vi sov över i Åkersberga så mat behövde inhandlas. I kassakön stod jag, i korgen fanns marmelad, ost, sallad, mjölk, bröd. Framför mig i kön stod en tjej, med bebis på armen, bredvid sin kille i grå duffel. De köpte bröd, juice, mjölkersättning på tetra. I högstadiet var den tjejen snyggast på orten, mytomspunnet vacker och ouppnåelig för de flesta killar. Hon gick inte i min skola men ryktet om henne fanns överallt. En sån tjej som jag knappt vågade titta på. Och nu spelar det ingen roll, vi står i kassan på Ica och hon köper tetror med mjölkersättning och är fortfarande vacker men helt vanlig.

Vad var det som skapade de stora klyftorna mellan oss när vi gick i skolan? Varför var vissa på en hylla och andra på en annan? Och vad ska man göra av det nu? Har många gånger funderat på om det finns något efterhandsvärde i att må dåligt i högstadiet, om vi som gjorde det kanske har lite mer perspektiv nu. Men jag vet inte. Kanske har de som alltid verkat ha det lätt för sig andra saker som hänt dem senare, saker som varit minst lika jobbiga. Hur ska man kunna veta det?

Ibland känns det som att jag vill göra upp med min högstadietid, som om det skulle vara fint om det fanns en sensmoral man kunde visa upp. Beundrar min kompis Agnes som skrivit en fin bok utifrån sin gymnasietid, som kanske var lite mer mytisk än min eftersom hon gick på en internatskola med anor och inte på en kommunal skola i Åkersberga. Men ändå. Det formuleras aldrig så mycket ord i mig som när jag tänker tillbaka på skoltiden.

ps. Ursäkta bloggfrånvaron sensste tiden. Har varit på en hysterisk resa till Las Vegas som det förhoppningsvis kommer lite bilder från senare. Ds.