Femtio nyanser av sexism

Snart kommer den på svenska. Bokserien som säljer bättre än Harry Potter i England. Som sägs vara livsförändrande erotik "för mammor" (mummyporn), som sägs ha förändrat tusentals människors liv och sexliv. Självklart var jag tvungen att läsa dem, på engelska. "Fifty shades of grey" av E.L James samt de två andra delarna i trilogin.
Magi? Bättre sexliv? Sensationellt?
Nej.
Böckerna (som från början tydligen var någon sorts "Twilight" fan-fiction) lämnade mig tom, arg, frustrerad, upprörd. Inte på grund av att böckerna är tråkiga, för det är de också. 75 procent av innehållet är ingående beskrivningar av sex vilket är helt ok de första typ tio gånger fem sidorna men mot slutet hoppar man otåligt för att komma vidare i handlingen. Utan för budskapet som sänds ut. Hade böckerna varit skräp som inte ens såldes på pocket shop hade jag väl kanske inte brytt mig. Men det här är böcker som läses av miljoner, vars spridning säkert kommer motsvara Da Vincikoden eller Millenniumtrilogin. Kvinnor över hela världen rusar för att köpa dem, läser dem, inspireras (?), försöker få sina män att bli mer lika bokens manliga huvudperson Christian Grey. Och det är då det blir upprörande. För det här är en trilogi som lyfter fram våld, total kontroll och förtryck från en man som något en kvinna bör lära sig kunna leva med.
Visst, sex kan vara på många sätt. Det är jag med på. Men de här böckerna idealiserar känslomässiga (och ibland fysiska) övergrepp mot kvinnor. De spelar på urgamla sterotyper och försöker placera i dem i en romantisk saga. "Min kille slår mig, men jag stannar för han kanske ändrar sig. Han älskar ju mig så mycket, jag måste bara hjälpa honom att se det. Jag måste bli mer som han vill, han kommer att möta mig, han kommer att ändra sig. Jag kan inte leva utan honom."
Det är inte hett med en man som förföljer, vill straffa, kräver att du ber om tillstånd för att få köra bil. En stor del av tiden går huvudpersonen Anastasia omkring och är livrädd för hur Christian ska reagera om ha får veta att hon har använt sin jobbmejl privat/ tagit en drink med en kompis/ gått på stan utan hans tillstånd. Sen blir han galen av ilska, misshandlar henne psykiskt och bryter ner henne ännu mer och sen har de sex i tio sidor till. Dessutom är huvudpersonen Christian omåttligt, helt överdrivet rik och kan därför i ännu högre grad utöva total kontroll över Anastasia, som självklart var en totalt oerfaren oskuld när de träffades. Vid ett tillfälle söker hon jobb på ett nytt företag och får det, varpå han direkt köper hela företagets koncern för att han annars inte kan acceptera att hon går till jobbet. Det är inte bara tjatigt. Det är hemskt.
Hade det här varit böcker skrivna av män för män hade den avfärdats som anti-feministisk, sexistisk skräplitteratur. Istället har den på något vis blivit en bokserie som sägs ta ett steg framåt i den kvinnliga sexuella frigörelsen, någon typ av sexbibel. Det är fruktansvärt. Böckerna målar upp en misshandlande,  potentiell våldtäktsmans beteende och säljer det som erotik.
Jag väntar hela tiden på att det ska gå upp för Anastasia hur lurad hon är. Hur hon stark och fri kan gå vidare med sitt liv utan den här relationen, gärna med lika mycket spännande sex med andra män och kvinnor. Inte för att böcker måste sluta bra men för att just de här böckerna sägs ge läsaren någon sorts magiskt insikt. Det måste vara insikten, den måste komma snart, tänker jag. Men nej. Istället slutar bok tre (läs inte detta om ni inte vill veta slutet) i total känsla av antiklimax och tomhet då Anastasia Steele har stannat i relationen och är gravid med sitt andra barn och bor med sin dominante man Christian Grey i ett fantastiskt superdyrt hus med ängar och havet och allt vad det är. Herregud så bakåtsträvande.

Jag verkar inte vara ensam om mina reflektioner. En representant för en brittisk kvinnojour har nyligen riktat skarp kritik mot böckerna och att de spär på myten om att kvinnor skulle kunna hela en känslomässigt störd man. Och det här blogginlägget av brittiska Nathalie Gyte, som arbetar med en paraplyorganisation för olika välgörenhetsorganisationer inriktade mot kvinnor säger allt.

Kort sagt - visst ska kvinnor ha fantastiskt sex och kräva ett bättre liv, titta på och läsa erotik och förverkliga sig själva. Men. Strunta i den här vägen. Den lämnar en besk eftersmak. Och som sagt är den riktigt usel också.

Här  är några av de hyllningsgrejer jag hittat på nätet. Det finns hur mycket som helst.

                 

  

Uppdatering: det har inte gått att kommentera detta inlägg,men nu ska det funka igen!