söndag 12 augusti 2012

Vardagsfobi...

Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Förskolan öppnar och Martin jobbar sin första dag. Själv ska jag vara hemma med Pontus. Och jag känner mig lite kall, nervös och orolig.
Inte för att det är något som hänt just nu, Pontus är lätt att ha att göra med.
Men precis innan sommaren, då mådde jag så fruktansvärt dåligt, så dåligt att det kändes helt akut. Kunde inte vara själv med barnen. Bara grät. Det kändes som att det kokade i mig hela tiden, ända upp till hårfästet. Som att jag befann mig i ett stålbad. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Alldeles. För. Mycket. Det är inte meningen att man ska få sitt andra barn samtidigt som man tvingas flytta, ens ena bästis får barn i vecka 25 följt av att ens andra bästis hastigt går bort. Det låter helt absurt när jag skriver det så här. Men det var så det var för mig och jag ligger på nätterna och går igenom allt som hänt. Självklart har Karins död (herregud, att jag ens skriver det, jag kan fortfarande överhuvudtaget inte fatta att hon inte kommer tillbaka, att jag inte kan ta uppluren och ringa henne när som helst) överskuggat allt annat. Men situationen gör inte att allt som hände innan blev lättare att hantera det heller. Jag har inte vetat vart jag ska vända mig, hur jag ska tänka, hur jag ska vara. Jag har inte vetat vem jag är.
Och sen kom sju veckors semester. De första tre i Finland var rent nödvändiga för att jag inte skulle bli galen. Resten av tiden har varit en långsam, liten början till återhämtning. Det är lång väg kvar men det är iallafall inte kokpunktstemperatur i mig just nu, inte i det här exakta ögonblicket. Semestern har varit fantastiskt ovärderlig, trots att vi varit sjuka den mesta tiden. Vi har iallafall varit tillsammans.
Så ja, självklart är jag orolig. Orolig att trilla ner igen, sorgen finns ju där och jag förväntar mig inte att den ska mildras. Jag måste lära mig leva med den. Jag hoppas jag kommer klara det. Jag vill känna den stora entusiasmen igen. Jag vill leva och skapa och göra allt som jag vet att Karin hade velat att jag skulle. Jag vill finnas där för hennes familj och hennes barn så mycket som det går, samtidigt som min egen familj ska må bra. Jag måste hitta ett pussel där bitarna passar ihop, på ett helt nytt sätt. Det kan bli mitt livs största utmaning, men jag kommer klara det. Någonstans djupt inne i mig vet jag att jag ska klara det. Och så kände jag inte i juni. Så det ska väl gå det här, på ett eller annat sätt.





Bilderna är tagna under ett av sommarens sista bilstopp, nämligen fantastiska Verket i Avesta. Älskar det där stället, det är helt magiskt (och låt er inte luras av deras ganska dåliga hemsida). Skrev om det förra året också, då vi just hade hittat det av en slump, det inlägget kan man läsa här.

1 kommentar: