Lite mer nöjd med DN idag

Dagens artikel i DN:s amningsserie tar upp flaskmatning. De intervjuar en kvinna som verkar ha haft det ungefär som jag: såriga bröstvårtor som rann konstant så att sängen blev helt blöt och det blev aldrig bättre. Hon stod ut sju veckor, sedan fick hon hjälp att sluta. Fyra veckor var det för mig, men hade jag ju depressionen också.
Däremot saknar jag fortfarande perpektivet att inte amma av eget fritt val. Det kanske kommer i den sista delen? Den här kvinnan beskriver hur hon såg det som självklart att hon skulle amma och hade svårt att identifiera sig som en flaskmatande mamma. Så känner nog de flesta kvinnor i Sverige idag. Jag önskar att det fanns mer information om flaskmatning i förväg, så att man redan då kan fundera över om man är en ammande eller en flaskmatande mamma. Och precis som kvinnan i artikeln så saknar jag bra information om flaskmatning. Man får liksom hålla sig till vad som står på baksidan av paketet, det är allt. Vi har tur som har en så bra bvc-sköterska som verkligen hjälpt oss med inormation och stöd i vårt beslut. Det är uppenbart att alla inte har det så! Speciellt tycker jag att mvc har ett ansvar att informera mer om flaskmatning. Det verkar kvinnan i artikeln också tycka. De frågade mig också "täner du amma?" men någon mer information fick man inte.
I går satt jag och jämförde Pampers och Liberos "klubbar" för föräldrar.Liberosär verkligen bra om man jämför, i allt de skriver tar de upp flaskmatning som ett självklart och naturligt alternativ. "när du ammar eller ger flaska så ...". Det finns också ovanligt bra information om flaskmatning. Så här ser deras intrroduktion ut: "Bröstmjölk är det bästa för ditt barn. Det är en sanning man möter överallt när man är nybliven mamma, men det är inte alltid som bröstmjölk faktiskt är det bästa för just din familj". Bra gjort av Libero, hoppas fler följer efter.

Mitt förra inlägg...

... och mina och Emmas kommentarer på amnningsbloggen har skapat många upprörda känslor (här också). Det är så det är när man diskuterar amning och flaskmatning, och kanske borde man göra det på ett oberoende forum och inte på Amningshjälpens blogg som faktiskt är till för att främja amning. Trots allt skulle det vara värre om inlägget om rökning och amning jag kommenterade i mitt förra inlägg skulle publiceras i till exempel en dagstidning, förhoppningsvis vet väl de som söker information hos Amningshjälpen vad de letar efter.

Jag vill ändå passa på att förtydliga min ståndpunkt.

Amning är bra.

Flaskmatning är bra - med både bröstmjölk och modersmjölksersättning.

Punkt. Det ena ska inte behöva främjas genom att racka ner på det andra. Inget "bröstmjölk utklassar mjölkersättning" eller "flaskan är så himla mycket smidigare än bröstet", inte till den förälder som står i grepp att välja hur hon eller han ska göra. Det skulle kunna innebära en knuff i någon riktning den personen inte vill och skapa skuldkänslor.

Den första tiden med ett spädbarn är så otroligt känslig och utsatt, alla val man gör känns som de största i världen och andra personers åsikter kan göra all skillnad, inte bara på ett bra sätt. Därför är den här diskussionen så viktig.

Begreppet "informerat val" kommer ofta upp i sammanhanget och det är väl där vi göra olika tolkningar i vad som är ett informerat val. För mig innebär det likvärdig information från neutralt håll om de alternativ som finns att tillgå.

Då kommer man till nästa steg. Nämligen neutral information om flaskmatning, något som är extra svår att hitta eftersom det finns multinationella företag i bakgrunden. Där kommer min och Emma Fahlstedts bok om flaskmatning in i bilden. Den är i skrivstadiet nu, tills dess kan man gärna besöka norska www.flaskeposten.org och beställa deras nyutkomna bok. Ett forum som det skulle verkligen behövas i Sverige och jag hoppas att jag eller någon annan flaskförälder snart kann uppbåda kraften att starta ett.

Dessutom vill jag (trots att många inte håller med mig, jag vet, men många tycker som jag också!) slå ett slag för jämställdheten. Med flaskmatning kan båda föräldrarna tidigt ta en aktiv roll i ett spädbarns liv och papporna flyttas ut ur skuggorna (är inte "markservice" det mest uttjatade ord som finns i föräldrasammanhang?).

En sak till. Min intention är inte att angripa någon personligen. Jag vill ifrågasätta amningshjälpens roll och bidra till att rucka på den orättvisa behandlingen av många nyblivna föräldrar.

Att anklagas för förtryck

Det här inlägget handlar om amning och flaskmatning, en fråga (just nu en debatt) som ni vet att jag engagerar mig mycket i. Och det är mina personlig åsikter, vad andra tycker vet jag alltså inte. Jag skriver inte som talesperson åt någon grupp.

Det är helt hett i luften just nu på amnings- och flaskmatningsfronten.
De senaste veckorna har en stundvis väldigt ilsken debatt härjat i bloggars kommentarsfält, på facebook och i tidningsartiklar. När P1 tog upp kvinnor som väljer bort amning (och jag var med i ett reportage) blev det livliga diskussioner på hemsidan och Amningsbloggen tillägnade mig och programmet ett inlägg.
Så här blåser diskussionen fram och tillbaka, ungefär: Ammande kvinnor känner sig hetsade till flaska, flaskmatande föräldrar känner sig åsidosatta och ifrågasatta för att de inte ammar. "Amningsfascister!". "Flaskmaffia!". Orden är hårda. Folk blir ledsna. Amningshjälpens ordförande skriver i sin blogg att det börjar likna en fars. Att kvinnor som vill flaskmata på ett martyriskt vis börjar trycka ner amningen, kallar amningsfrämjare för amningsfascister, flaskförespråkare (vilket ord!) som anklagar amningsfrämjare enbart för att de finns till. I någon annans kommentar någon annanstans läser jag om "flaskmaffian" som hatar alla som ammar, som är emot amning och därmed också för kvinnoförtryck. Jag läser om amningsfascister som försöker tvinga alla andra att amma för annars står hela barnets framtid på spel.
Det är vissa stunder på en nivå som man har mycket svårt att ta på allvar.

Jag är en högst verklig del av den här debatten, även om jag många gånger hellre håller tyst än skriver saker jag får ångra. Det mesta rinner av mig, jag vet själv hur enkelt det är att skriva saker i affekt och hur orden rinner ur en då. Inlägget från Amningshjälpens ordförande slår mig dock i magen, och det är därför jag jobbar i flera dagar med detta långa inlägg för att det inte ska komma ut fel. Det känns inget vidare att som en av "de andra" (mycket få i jämförelse med Amningshjälpens storlek) anklagas för förtryck. Det är inget vidare att sitta ensam hemma vid datorn och av en mycket större organisation bli anklagad för att vilja söndra och förstöra (jag vet att detta är Ingrids personliga åsikter men hon skriver ändå om Amningshjälpen och deras perspektiv). Som en som ideligen gömmer mig bakom argument så att jag ska framstå som ett offer, allt för att försvara mitt eget förtryck.
Men jag tröstar mig med en undran om det inte är nödvändigt med den här ilskan mellan två grupper som egentligen kanske på något vis vill samma sak, som ett steg på vägen. Det kommer att passera. Vi kommer att kunna samexistera, förhoppningsvis kunna utbyta erfarenheter när det behövs. Det finns en tid för allt. Nu är tydligen tiden då positioner måste klargöras.

Så här tycker jag:
Amning är bra. För den som vill amma.
Flaskmatning är bra. För den som vill flaskmata.
Att göra båda två samtidigt - varför inte? Det är också bra.
Jag vill inte förespråka det ena eller det andra, jag vill att alla ska få välja vad de vill göra själva och informationen ska finnas där.
Punkt.

Det som är viktigt är inte hur man matar barnet utan att både förälder och barn mår bra och upplever sig få det stöd och den närhet som de förtjänar.

Idag ser inte samhället ut så.
När jag fick barn 2007 och skulle flaskmata henne fanns ingen - INGEN - information om flaskmatning  att hitta. Visst var bvc-sköterskan fantastiskt hjälpsam och hjälpte mig att komma förbi alla små glimtar av dåligt samvete (men det var inte så svårt, jag hade inte särskilt dåligt samvete) men praktisk information, nej. Man var helt hänvisad till i första hand familjeliv.se och så den knapphändiga info som fanns på ersättningsförpackningarna. Om flaskor, säkerhet, hur man bäst skulle mata, nästan allt helt enkelt, fanns ingenting. De få flaskmatande föräldrar jag kände hade samma upplevelse.
Detta kan jämföras med sjukhusets Amningsmottagning som gjorde hembesök. Amningshjälpen som fanns på telefon i princip dygnet runt. Välvillig personal på bb, bvc och Apoteket som alla kundr ge rätt så bra råd om amning. För att inte tala om alla föreskrifter och råd som alltid var översvallande vad gällde amningen och mycket restriktiva och negativa vad gällde bröstmjölksersättning. Samtliga foldrar vi fick under vår resa inleddes med något mästrande i stil med "amning är alltid det bästa för barnet". Som om jag inte visste det. Var det jobbigt fick jag beröm får att jag "kämpade på" och inte "gav upp". Ge upp. När jag till slut gav min vrålhungriga dotter flaska så gav jag alltså  upp.
Jag var fruktansvärt upprörd, drömde om en förändring och broschyrer på alla vårdinstanser och föräldrautbildningar om både flaskmatning och amning. Givetvis alltid med inställningen att det på folkhälsonivå är bäst att så många som möjligt ammar men att amning faktiskt INTE alltid är det bästa för barnet, och ännu mindre för mamman. Planerade debatter och artiklar och böcker, en del av det blev av och annat inte.
Notera: jag var inte ledsen. Jag sörjde inte. Jag var inte ett offer. Jag REAGERADE. Själv mådde jag finfint med min dotter som växte och blev större.

Sedan dess har det gått ett par år. Och någonstans började det röra på sig.
Idag börjar vi mycket, mycket långsamt närma oss den verkligheten jag drömde om. Vi är inte där, mycket långt ifrån men det finns ett par fantastiska facebookgrupper där flaskmatande föräldrar stöttar varandra. Det finns en bok med tillhörande hemsida och en frågeavdelning. Det finns riktigt bra information om flaskmatning på 1177.se.  Allt tack vare ett par superengagerade kvinnor som arbetar hårt. Jag är en av dem, även om varken boken, hemsidan, facebookgrupperna eller informationen på 1177 är min förtjänst.
Vi är inte många. Men vi har lyckats komma en bra bit på vägen. I oktober ska vi delta i Nationella amningskommitténs möte och prata om flaskmatning. I november ska jag föreläsa på en temadag om amning här på Uppsala universitet, det kommer att bli ett personligt föredrag om mina egna skäl att inte amma.
Vi börjar synas, helt enkelt, vi som av olika skäl valde bort amning men mår bra ändå och tycker att andra förtjänar samma sak. Vi som märkte vad som saknades och började gräva i om det kunde vara så på andra platser i Sverige också. Och så var det alltså.
Debatten börjar nu sträcka sig utanför vår kontroll. Vi kontrollerar inte alla ord som skrivs av människor som har flaskmatat sina barn. Vi är inte en hemlig offerklubb som bestämt oss för att föra någon sorts krig mot de som ammar, tvärtom är det många av de jag haft kontakt med som har ammat och många som gärna skulle ha ammat. Inte lika många är som jag, som verkligen aldrig velat amma egentligen.
Så låt mig klargöra en sak.
Jag skulle aldrig kalla någon amningsfascist.
Jag vill inte trycka ner amningen.
Ingen annan av de flaskförsvarare (helt ärligt vet jag inte vad vi ska kalla oss, vi är som sagt inte någon sorts armé) som jag känner är vare sig bitter, kallar någon för amningsfascist eller vill medvetet trycka ner de som ammar eller aktiverar sig i Amningshjälpen. Att ifrågasätta är nämligen inte samma sak som att förtrycka och vi ifrågasätter inte bara Amningshjälpen utan hela den rådande amningsnormen.
Jag tycker att alla har rätt att göra ett informerat val, från början till slut, utan pekpinnar, om hur man ska mata sitt barn. Att avdramatisera det valet så att det kan ske helt utan dåligt samvete eller upplevelse av att ha blivit ifrågasatt eller trakasserad.

Ingrid skriver:
"Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra"
Nej, så tycker jag inte att det är.
Det handlar inte om "systerskap". Det handlar om att behandlas som den vuxna människa man är när man får barn, med all rätt att välja själv hur man ska ge barnet mat, av vilka skäl det månde vara. Det är ingen som går till attack mot någon annan. Det är i så fall Amningshjälpen som har tagit på sig en offerroll, för såvitt jag vet är inte alla Sveriges ammande kvinnor med i Amningshjälpen och det är inte för deras skull jag jobbar med de här frågorna. Det går mycket, mycket längre upp än så.

Hon skriver också så här:
"Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn."
Ja, jag håller med. Och ja, det finns alltid folk som utnyttjar debatten men så är det när en fråga är stor och viktig och när kanske normer ska brytas. Här i Sverige behövs vi "flaskförespråkare" också. Det handlar inte om en "kamp" mot Amningshjälpen. Amningshjälpen ÄR inte amning och för min del får deras hjälpmammor gärna hjälpa andra ammande mammor om de vill (fast jag skulle önska att det fanns mer information om vad Amningshjälpen är, min uppfattning är att många inte vet att föreningen till största delen består av ideellt arbetande föräldrar utan vårdkompetens men med stor erfarenhet) Det handlar om föräldrar som upptäckt att flaskmatning var något för dem som nu lyckats hitta varandra och försöker göra sig en egen plats i djungeln. Vi är inte en förening. Vi är knappast ens en lös sammanslutning. Men det händer något, definitivt. Vi är här för att stanna - och påverka! Vi vill hjälpa alla flaskmatande föräldrar.

Jag och mitt andra barn Pontus på bb, en av de allra första matningarna. Foto: Martin Hansson

Mediastormen

I flera år har jag kämpat för flaskmatande föräldrars rätt till information och schyst bemötande. Jag har varit med ochstartat Förenignen Flaskmatning i Sverige tillsammans med ett gäng helt fantastiska personer, jag har skrivit artiklar, föreläst och blivit intervjuad i radio och TV.
Och nu, när det ska lagstiftas om hur vi ska få information om hur vi matar våra barn, har plötsligt hela Sverige hakat på. Sedan i förrgår har media kokat av debatter. Till exempel här, här, här, här, här och här. Kanske var kulmen när mitt favoritprogram på radio, Tankesmedjan i P3, i går gjorde satir på det! Helt fantastiskt och kan höras här.
Och så idag fick jag vara med i Nyhetsmorgon igen, för att bli grillad om lagförslaget och flaskmatning tillsammans med amningsexperten och barnmorskan Sofia Zwedberg.
Lovar att lägga upp ett klipp här så fort det kommer!

Tills dess ett litet foto från min kollega Matildas Instagram. Ser jag inte lite borta ut, ha ha?

Uppdatering: Här kan man se klippet! och här kan man se hela riksdagsdebatten, som var superbra! Rekommenderar särskilt att titta på Sara Karlsson (S) och Jens Holm (V) som tog strid för rätten till flaskmatning.  

Gästbloggar!

I dag gästbloggar jag på amningsbloggen, Amningshälpens inofficiella blogg. Så jag tänkte skriva lite mer bakgrund för er som hittat hit och er som undrar hur det går med boken.

Boken jag skriver just nu (tillsammans med Emma Fahlstedt) heter Flaskboken. Den handlar om flaskmatning, inte som ett alternativ till amning utan som ett val lika självklart som något annat för en nybliven förälder. Det finns många anledningar att flaskmata, inte bara att amningen inte fungerar. I boken ska vi intervjua föräldrar som av olika anledningar flaskmatat sina barn, till exempel de som gjort det för att båda föräldrarna ska kunna vara hemma med barnet tidigt. Det är nog det som är det mest fantastiska med flaskmatning m ni frågar mig, att mamman inte blir utlämnad till att ensam klara av att vara hemma med ett nyfött barn, utan att båda föräldrarna får ta del av den tiden som aldrig kommer tillbaka.
Förra veckan gjorde jag min andra intervju till boken, med pappabloggaren Daniel Pernikliski, alias Korvaspappan. Hade han fått barn före mig så hade han varit en förebild, nu känns han som en medkämpe. Han och hans tjej gav dottern Korvas (nu två år) bröstmjölk på flaska (och ammade) i fyra månader, och var hemma med henne ungefär lika mycket. För dem var inte valet varken infekterat eller svårt.
Jag älskar de här bokintervjuerna. De får mig att inse att inte hela amnings - flaskmatningsgrejen består av skuldkänslor utan att många människor vet precis vad de ger sig in på och är säkra på sin sak. Underbart.

Klicka här för att läsa alla mina inlägg i ämnet flaskmatning.

Föreningen flaskmatning i Sverige!

I morse medverkade jag och Åsa Brugård Konde, ordförande i Nationella amningskommittén, i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om amning och flaskmatning och hur flaskmatande föräldrar blir bemötta idag.  Dessutom berättade jag om Föreningen flaskmatning i Sverige, som vi presenterar idag!
Det är en intresseorganisation som arbetar med att förändra klimatet i Sverige för föräldrar som inte kan eller vill amma, för de som vill delamma och flaskmata eller bara flaskmata. Jag är så stolt och glad! Kolla in föreningens hemsida: http://flaskmatningisverige.se.

Här kan man se TV- inslaget i sin helhet.

Imorgon!

Imorgon är det dags. Flera är de som dragit på munnen när jag stolt berättat att jag ska vara med vid Nationella amningskommitténs sammanträde imorgon. "Vadå, finns det en kommitté för allting?". Ja, egentligen är det kanske lite komiskt. Jag är själv så insyltad i de här frågorna nu att jag förlorat perspektivet lite. Kvinnorna som jag samarbetar med har blivit mina goda vänner, och jag längtar nästan lika mycket efter att äntligen få träffa dem som att delta i sammanträdet imorgon. Men det är klart det ska bli spännande. Vi har 45 minuter på oss att föra de flaskmatande föräldrarnas talan. Och det kommer vi att göra! Vi har ju en del att komma med. Till exempel har 1177.se numera bra information om flaskmatning, till stor del tack vare envisa ansträngningar från administratören av Facebookgruppen.
Du som är nyfiken och vill ta ställning för rätten att välja flaskmatning är välkommen till Facebookgruppen "Rätten att välja flaskmatning", det var där allt började.

Man har ju hört om storasyskon som "ammar" sina dockor. Jag kanske skulle ha haft detta redo när vi fick en lillebror hemma? Finns att köpa här

Om det hemliga mjölktemplet

BB 2, Uppsala Akademiska sjukhus. Det finns ljus även för flaskföräldrar här, även om man måte kämpa för sin sak lite mer.

Det var en gång en mamma som hade en riktigt traumatisk amningsupplevelse bakom sig. Hon hade ont, bröstvårtorna blödde, hon ammade dygnet runt och barnet skrek och skrek. Hormonstormen gav henne en svår depression så att hon fick gå till psykolog och inte vågade var ensam med sin bebis en enda sekund. Som tur var fick hon hjälp och stöd från en fantastisk bvc-sköterska och en barn-och mödravårdspsykolog. Efter en månad slutade hon amma och började ge barnet flaska. Barnet blev mätt och nöjt, mammans depression försvann, kvar fanns en mycket bättre anknytning och en himla massa kladd och flaskor i hela köket.

Den mamman var jag, för fyra år sedan nästan precis. Jag var säker på att om jag fick fler barn skulle jag inte amma igen, precis lika säker som jag var på att jag aldrig, aldrig mer skulle föda vaginalt. Så blev det - nästan.

När jag blev gravid den här gången blev jag först jätteglad (för vi hade försökt länge) och sedan väldigt nerstämd. Oron för förlossningen och första tiden med barn nummer två var helt överhängande och jag kunde varken glädjas eller jobba eller så väst mycket annat. Halva graviditeten gick åt till psykologbesök, samtal med sjukhusets auroramottagning och ett evigt resonerande med mig själv. Borde jag föda naturligt? Borde jag amma? Trots att jag varit en av de mest pådrivande debattörerna för flaskmatning kände jag pressen och ville prova. Efter beviljat kejsarsnitt bestämde jag mig: jag skulle testa att amma mitt barn nu när jag iallfall slapp oroa mig för en till traumatisk förlossning. De sista veckorna av graviditeten var lugna, jag kände mig trygg. Vi förberedde oss på olika sätt. Aurorasköterskan skrev in i min journal att jag hade en mycket svår amningsupplevelse bakom mig. Jag skrev ett "bb-brev" där jag jag uppgav att jag inte alls var säker på amningen utan bara ville prova och absolut inte bli pressad.

Förlossningsdagen kom, en stor och overklig känsla. Vi kom till bb tidigt på morgonen och jag gav mitt bb-brev till en barnmorska. Vi fick ett rum. Jag rullades ner till operation och ett kejsarsnitt som gick snabbt och enkelt utan större komplikationer än ett blodtrycksfall. Min vackra lilla son skrek och mådde bra och jag var helt närvarande, vilken lycka! Efteråt hamnade jag på ett uppvak några timmar medan Martin och bebisen var på bb. Jag sa åt Martin att absolut ge ersättning om barnet blev för hungrigt. Men det blev han inte, först när jag rullades in på vårt rum började skriken, han var jättehungrig. Och jag ammade.

Först gick det bra. Han blev snabbt nöjd, ville inte suga oavbrutet utan gav mig lite andrum. Varannan timme, 45 minuter. Barnmorskorna var helnöjda, och jag med först. Mjölken verkade ju räcka till, kanske var det det som hade varit problemet?

Men nej, så var det inte. Framåt natten den första dagen ändrades min sinnesstämning. Helt overklig känsla, när de svarta tankarna kom flygande i mörkret. Riktigt hemska saker, sånt som inte ens kom när jag hade depressionen. Jag ammade på, varannan timme ungefär, men redan nästa dag var det tydligt att något var väldigt fel. Jag grät när jag ammade, kände mig inte som mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont och hade redan bildats stora sårskorpor på bröstvårtorna, trots att vi säkert tio gånger kollade med barnmorskorna att jag gjorde allting rätt. Ångesten hängde som ett sjok av svart tyll i luften, Martin vankade oroligt omkring och jag kände mig osäker på allt, mig själv allra mest. Beslutet att inte amma alls var plötsligt mycket svårare, med alla skuldkänslor och osäkerhet som kommer tillsammans med ångest. Vi pratade trevande om att det kanske inte funkade ändå men inget blev beslutat och jag kände mig akut sämre nästan minut för minut.

Barnmorskorna reagerade lite olika på min panik:

Barnmorska 1: "Du kanske kan koma bort från själva amningssituationen, skulle det hjälpa? Du kanske kan pumpa och ge på flaska istället? Fundera på det, valet är ditt"

Barnmorska 2: "Äh, jag har ammat alla mina ungar och det är jättemånga som inte förstår att det ÄR jobbigt i början. Bröstmjölk är bra till allt, till och med röda rumpor!"

Barnmorska 3 (kvällen innan): "Känn efter nu, vi väntar och ser hur det går".

Man kan ju gissa vilken barnmorska som inte över huvud taget hade tittat på mitt brev eller i min journal.

Räddningen kom i form av en helt fantastisk undersköterska. När Martin var på läkarundersökning med lilla Pontus tog hon mig tillbaka till rummet och sa "hördu, jag ser att det här inte alls är bra. Jag har läst dina papper och jag tror att du måste fatta ett beslut".

Ett sammanbrott, ett verkligt stöttande samtal och någon halvtimme senare hade jag slutat amma. Undersköterskan sa att hon skulle informera alla och tog med Martin till ett rum ingen någonsin hade berättat fanns på Akademiska sjukhuset: mjölkköket. Det "hemliga" rummet för mjölkersättning och urpumpad bröstmjölk på flaska som jag aldrig hade fått information om, inte under alla mina intervjuer om flaskmatning inför den här artikelserien, inte under mina samtal med mina föräldrakompisar, inte under mina besök på specialistmödravården och bb. Där hade hon redan innan hon pratade med mig gjort i ordning i en flaska ersättning till oss. Och sen var det inga problem. Barnmorskan (inte hon som hade ammat alla sina ungar, henne såg vi inte mer) kom in med tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och ett informationsblad om flaskmatning (detta var verkligen till min stora förvåning, jag var helt säker på att sådana informationsblad inte fanns). Ville vi ha mer ersättning sa vi bara till så blandade de och ställde i kylen. Som magi var det. Och redan nästa dag mådde jag bättre. Plötsligt fanns det hur mycket hjälp som helst att få, alla barnmorskor hade massor med kunskap om nappflaskor och hur de funkade, hur vi skulle blanda bäst när v kom hem, vilken vinkel flaskan skulle hållas, hur ofta vi skulle ge, temperatur, magproblem. Det var som att dra ur en informationspropp. Inte heller upplevde jag någon kritik mot att jag slutade amma, men det där kan säkert upplevas individuellt. Jag visste ju utan tvekan att det var det enda alternativet för mig och jag har inte någon som helst längtan efter att amma.

Min slutsats blir att, i alla fall här i Uppsala, går det att vara flaskförälder. Men man måste vara förberedd, väldigt påläst om sina rättigheter och veta vad man vill, annars hamnar man lätt i amningsdrevet mot sin vilja. Och gärna ha turen att träffa på rätt personer inom vården också. Det var så nära att gå fel för mig igen, trots att jag inte gjort annat än förberett mig sen jag flaskmatade senast. Och det hände mig förra gången jag fick barn, för då hade jag ingen aning. Därför håller jag med om allt i Petra Jankov Pichas finfina debattartikel som ni kan läsa här.

I en mörk passage finns en anspråkslös dörr....

... till mjölkköket.

Här hänger instruktioner om mjölkersättning på skåpen, det finns nappflaskor och steriliseringsutrustning.

På kylen hänger en lapp om urpumpad bröstmjölk...

... men inne i kylen finns bara en sak: mängder av flaskor med mjölkersättning. Numren motsvarar numret på salen de hör till. Jag är alltså inte ensam, definitivt inte.

Jag och Pontus, tre veckor på måndag.

På TV igen

Det här med att prata om flaskmatning har visst blivit lite av mitt signum helt plötsligt. Ni som bor i Uppsalaområdet kan imorgon bitti se mig på nyheterna i TV4 Uppland när jag pratar om informationen om amning och flaskmatning. Ska jag själv våga titta den här gången?

När reportern ringde imorse hade jag på mig en smutsig kofta och en klänning som bäst kan jämföras med ett tjockt sängöverkast. Hade helt enkelt inte räknat med att träffa nån idag. Så fick panikrusa till närmaste billiga klädaffär och köpa något som kändes helt ok för sitt pris. Hade en svart kofta över också. Vad tror ni? 

Flaskboken och Korvaspappan

Daniel Pernikliski under vår intervju.

För flera år sedan var jag verkligen på gång. Tillsammans med först en journalist och sedan en annan skulle jag skriva en bok om flaskmatning som skulle bli ett debattinlägg, en handbok och läsningen jag själv hade längtat efter när jag fick barn.
Vi jobbade på, intervjuade forskare och föräldrar, kontaktade förlag och hade möten. Men det drog ut på tiden, saker kom emellan, livet kom emellan. Och sen kom fantastiska Petras bok, Att flaskmata. Då behövdes inte vår bok och arbetet lades ner. Men det material vi redan hade skapat finns kvar. Och nu tycker jag att det passar bra att börja publicera det. Så här får ni: Korvaspappan. Bloggare, förälder och flaskmatare som var en av de personer som i vår bok skulle visa hur man kan använda flaska som verktyg för att dela föräldraskapet lika. Dottern Korvas är numera fyra år och Daniel Pernikliski har slutat blogga, men Korvasbloggen som var mycket populär finns fortfarande att läsa och jag kan verkligen rekommendera den! Här, och här är två inlägg som jag gillar extra mycket och som handlar om flaskmatning. Daniel och hans sambo Lisa använde förresten enbart bröstmjölk när de flaskmatade i början.

Frysen full med bröstmjölk och två kylväskor på barnvagnen. Bloggpappan Daniel Pernikliski experimenterade sig fram till sin egen lösning för flaskmatningen av dottern Korvas.

– Du borde starta en blogg om det här!

Daniel Pernikliski kommer innanför dörren till sitt hem med dottern Korvas, sex månader, i vagnen. Han har även två kylväskor, en mjölkvärmare, nappflaskor och burkar med bröstmjölk med sig, förutom skötväskan. Och det är hans sambo Lisa som väcker idén om att skriva om föräldraskapets fixande och trixande så att alla kan läsa. Korvasbloggen är nu en av Sveriges mest populära pappabloggar och Korvas har fyllt två år.
När Korvas föddes var det enda Daniel och Lisa visste att de skulle dela på föräldraledigheten från början. De var hemma tillsammans med Korvas i två veckor. Sedan började Lisa jobba två dagar i veckan.
– Hur vi skulle praktiskt göra med maten hade vi inte pratat så mycket om, berättar Daniel.
Det löste sig ganska snabbt, när de hade märkt att amningen fungerade. Lisa ammade Korvas morgon och kväll. Resten av tiden matades hon med bröstmjölk på flaska.
– Första veckan var jag med Lisa på jobbet för att hon skulle kunna amma Korvas om det behövdes men det gick bra, berättar Daniel.
Bröstmjölken värmdes i en liten mjölkvärmare.
– Vi hade bröstmjölken i frysen i iskuber, jag har hanterat iskuber till förbannelse
Åtta iskuber blev en portion, Daniel lärde sig snabbt hur fort de tinade och var lagom att värmas. En teknik som blev allt mer förfinad medan månaderna gick. Från små nappflaskor till stora allt eftersom Korvas växte.
– Jag hade värmaren och mina flaskor och burkar med portionerat antal iskuber i väskan med mig jämt. Jag hade två frysväskor, en med tinad och en med kall mjölk.
De hade inga problem med att få ihop mjölk till flaskmatningen, tvärtom blev det så mycket att frysen blev överfull. När Lisa var hemma som ammade hon Korvas.
– Jag inbillar mig att det här med flaskmatningen bidrog till att vi tidigt fick väldigt exakta rutiner. Det var ju en del fixande med värmning och transport så man var tvungen att förbereda sig.
Daniels flaskmatande i kombination med att han märkte att han och Lisa fick olika reaktioner, resulterade i att han startade sin blogg .

”Jag får "goda ögat" när jag matar med flaska, för att jag är kille misstänker jag.” (Korvasbloggen, 30 oktober 2008)

– Jag fick ofta höra att jag var så duktig som kunde ta hand om mitt barn, medan Lisa fick kritiska blickar för att hon inte ammade. Det var alltid lättare för mig, en pappa som flaskmatar sitt barn är ju det gulligaste som finns. Jag var duktig som gjorde det ”som mamman borde ta hand om”, berättar Daniel som utan att veta om det genom sin blogg blivit förebild för andra föräldrar som valt delamning som alternativ för sina spädbarn.
– Det var inte så att jag tyckte om att få den positiva responsen, den sa ju också att jag höll på med något som jag inte var ämnad att göra.
I fyra månader fick Korvas enbart bröstmjölk, därefter bröstmjölk varvat med bröstmjölksersättning. Efter ungefär sex månade tog mjölken slut i frysen och Korvas gick över till mjölkersättning.

”Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över” (Korvasbloggen, 28 oktober 2008)

– Det jag funderar på ibland hur det skulle ha varit om vi båda inte hade velat samma sak, om mamman hade velat helamma. Hade jag fått stöd från omgivningen i min vilja att vara med och mata barnet från början? För det hade jag velat oavsett vem jag fick barn med.

”Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.” (Korvasbloggen, 28 oktober 2008)

– Idealiskt skulle jag vilja att det var helt odramatiskt vilket val man gör. ”Jaha, du gör så”, liksom. Bara ingenting, säger Daneiel Pernikliski. 

Fakta
Familjen: Daniel Pernikliski, frilansande skribent, bloggare och scenograf. Sambon Lisa, dottern Korvas, 2, och Lisas dotter Molly.
Bor: Centrala Stockholm

Matningsmetod de första sex månaderna: Delamning där dottern Korvas matades med bröstmjölk på flaska när hon inte ammades. Det sköttes med hjälp av infrusen bröstmjölk, frysväskor och en mjölkvärmare.

Hej flaskdebatt!

Jag tror minsann att jag ska skriva lite mer om flaskmatning nu medan ämnet ändå är uppe. Kul, förresten, att det ÄNTLIGEN verkar finns en liten debatt som är vriden åt rätt håll! Hur länge har man inte väntat på det? Hallå, alla föräldrar som vill satsa på jämlikhet redan från början av barnets liv: det finns ett smart och bra sätt! Nappflaskan!

Kommer ni ihåg den här artikeln i Dagens Nyheter/Allt om barn? Vad otroligt upprörd jag blev när jag läste den! Kanske det ändå har hänt en del på ett par år?
Så här tänkte jag då: Hur kan de låta en barnmorska från lobbyorganisationen (nej, jag vet att det inte är en renodlad lobbyorganisation, men de är definitivt en del av amningslobbyn) Amningshjälpen vara den som uttalar barnmorskans åsikt om amning i DN? Efter att ha läst artikeln kände jag mig först otroligt skuldmedveten- har jag trots allt valt bort att amma av ren lathet? I artikeln säger barnmorskan Karin Svensson (ja, samma kristin Svensson som i gårdagens aktuellt, det är ingen stor värld det här) nämligen att "amning är naturligt. Det är ett sätt att föda upp och leva med sitt barn. Men naturlighet är inte samma sak som att det är lätt och det är där jag tror många går på en smäll. Det kan vara svårt att amma och att det är det väcker känslor". Hon säger också att det finns en "flaskhets" i Sverige som härrör från 1960- och 70- talens kvinnliga frigörelse och tro på bröstmjölksersättning som likställd med bröstmjölk. När jag kom dit blev jag riktigt arg. Flaskhets?? Var då?
Jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Det är ju rena missionen där modersmjölken är det heliga och enda som kan ge ett barn trygghet hos föräldrar som tydligen annars kommer att förneka barnet all närhet. Man ska lida för amningen även om man inte får det att fungera för att sedan kunna känna sig som en bättre människa och en bättre förälder. Så tolkar jag iallafall Kristin Svensson som säger att föräldrar som ger barn ersättning på kvällen för att de ska sova längre på natten försöker forma barnet efter bilden av ett "idealbarn" istället för att se att just deras barn är unikt på sitt sätt. Att som expert uttala sig så i media skjuter nog en pil i hjärtat på många deprimerade mammor. Och det pekar ut de som väljer att mata med flaska som lite dummare än andra mammor. Dumma och oupplysta som antagligen skulle hala fram bröstet direkt om de fick lite mer information om amning tidigare. Bättre amninsggstöd i ett tidigare skede är hennes botemedel på dessa "problem". Hur vore det med bättre information om såväl amning som flaskmatning i ett tidigare skede - både för och nackdelar?
Jag vill bara påpeka, för tydlighetens skull, att jag absolut inte är emot amning. Vill man och trivs med det ska man såklart amma. Det är ett fint sätt att få närhet. Men det finns andra sätt, som dessutom har fördelen att barnet tidigt får tillgång till andra människor i sitt liv och man är inte en dålig förälder för att man väljer bort amning. Det är det jag vill säga.

Och ååååh, varför fanns inte Flaskboken när JAG fick barn? Det är som en ny värld som öppnar sig när man jobbar med det här, en friare och mer jämlik verklighet utan tvång och dåligt samvete. Jag får ge mig sjutton på att den ska finnas när jag någon gång i framtiden får barn igen!

Och den här broschyren som jag hittade genom Amningsbloggen av alla ställen.

Bloggpeppad

Kul att mina inlägg om flaskmatning blivit så lästa! Bloggstatistiken slog i taket! Jag vill verkligen att den här frågan ska lyftas igen ur ett nytt perspektiv, nämligen flaskförälderns. Annars diskuteras flaskmatning bara ur perspektivet "misslyckad amning" och det tycker jag är fel.

Slut om det för nu.

I stället kan ju alla läsa nya Allt om resor och läsa mitt reportage från New York! Den kommer på hem till alla prenumeranter idag och borde finnas i butik... imorgon kanske?

Gott gott i Flushings

Verkligen!

Äntligen lite bra nyheter på flaskmatningsfronten, som visar att min bok kommer helt rätt i tiden. I ett långt inslag i kvällens Aktuellt vågade man lyfta fram att flaskmatning går lika bra som amning. Okej, Kristin Svensson var med och sa att det är svårt att ge barnet närhet när man inte ammar. Och Amningshjälpten var där såklart (men de beskrevs iallafall som "ideell organisation", vilket många ofta tycks glömma att de är och lyfter fram dem som någon sorts statlig stödinrättning) Men i det stora hela, verkligen bra. Journalisten Rebecka Edgren Aldén som ligger bakom boken "Skriet från kärnafamiljen" var med och debatterade med en nervös tjej från Amningshjälpen. Egentligen tycker jag inte det var så mycket till debatt, för amningstjejen höll med Rebecka Edgren Aldén i ganska mycket.

Men, såklart, i efterhand på svt.se kan man rösta på om det är bra för jämställdheten med flaskmatning och det är bara 21 procent som tycker det. Eller förresten, det är HELA 21 procent som tycker det! Det är ju massor! Massor av starka föräldrar som kommer att älska Flaskboken som vi just nu skriver. Visst har jag berättat om den? Vi intervjuar mammor och pappor så det ryker just nu och snart kommer alla veta att vägen till jämlikhet går genom nappflaskan. För så är det. Jag läser på Skriet från kärnfamiljens blogg, och de har så rätt: amning är inte på liv och död i Sverige. Det är helt galet att så många föräldrar därute fortfarande tror det.

Här kan ni se hela inslaget:

ps. Agnes, nu får du ta och komma hem från Chile, som du ser är det ju rena hetluften helt plötsligt här!! ds.

Mitt val

I förra inlägget undrade en person hur jag själv hade valt när Matilda var nyfödd, varför jag inte ammade. Jag skrev svaret i en lång kommentar men jag vet att fler har undrat så jag lägger in det här istället.

Jag berättar gärna om mitt val, som kanske inte är jättetypiskt för en flaskmatande förälder som, som jag upplever det i alla fall, oftast antingen inte kan amma eller har valt flaskmatning av andra (ofta ideologiska) skäl redan innan barnet föds. När jag fick min dotter hade jag över huvud taget inte tänkt på amning. Det var inget jag längtade efter, om jag hade tänkt något så var det att jag kanske skulle tycka det kändes konstigt.

Jag helammade henne till en början, men fick snabbt en hormonell depression som liknade sådana jag tidigare fått i samband med p-piller. Depressionen var kopplad till amningen och jag fick rådet från bvc och en psykolog att trappa ner. Som magi - depressionen blev mindre tung för varje utebliven amning.
Det, och faktumet att jag faktiskt inte tyckte om att amma, gjorde att jag slutade helt efter kanske en och en halv månad. Jag var enbart lättad och det innebar inga skuldkänslor för mig. Nu kunde barnets pappa tidigt vara lika ansvarig som jag och det var precis så jag ville ha det, så visst fanns de ideologiska tankarna med. Det vara bara det att jag inte hade kopplat amningen till dem.

För mig var amningen mat, inte någon stund av mysig närhet, det fick vi ändå alla de timmar hon satt i bärsjal på min eller pappans mage eller när hon sov på oss om nätterna. Och jag är rätt nöjd med att hon fick i sig allt bra med bröstmjök under de första mest kritiska veckorna av sitt liv.

Jag önskar att alla kunde ha ett lika odramatiskt val som mig, eller det var ju dramatiskt med själva depressionen men känslan av att det fanns något annat man kunde göra istället var så fantastisk! Att vi dessutom kunde vara exakt så jämställda som vi ville kändes skönt, för mig var det otroligt viktigt att min dotter var lika bunden till båda sina föräldrar och inte bara till mig. Så är det fortfarande, hon blandar ofta ihop våra namn och har inga problem med att var själv med den ena eller andra av oss i längre perioder (vi reser båda i jobbet ibland).

Jag visste knappt att mjökersättning fanns när jag fick barn, trodde att det var receptbelagt eller något sådant. Kanske var jag ovanligt dåligt påläst, men det kanske också är bra för jag vet precis på vilken nivå informationen i vår kommande bok ska ligga. Alla ska kunna ta till sig den. Flaskmatning finns, det fungerar och är bra. För många kan det nog vara en räddning.

Fråga allt om flaskmatning!

Ni som är intresserade av amning och flaskmatning har väl sett hemsidan attflaskmata.se? Där finns nu en ny fråga-svarsektion där jag är en av de mammor (skulle först skriva "experter" men jag svarar bara från egen erfarenhet plus lite till så det vore att ta i) som svarar på frågor! Kolla här.

Sex år som förälder

Sex år. Sedan jag låg på bb med en nyfödd dotter på mitt bröst, fylld av något som jag inte förstod, känslor som spretade åt alla håll och en kropp som värkte. Sex år sedan vi fortfarande bodde i vår vinds-två på St Olofsgata, fyra trappor utan hiss, dit vi släpade upp en babylift med vår lilla, lilla bebis.
Sex år sedan jag började blogga. Sex år sedan jag första gången funderade på amning och flaskmatning. Sex år sedan jag valde faddrar till mitt barn. Sex år sedan mitt liv förändrades för alltid, till något som jag aldrig hade kunnat ana. Sex år sedan jag blev mamma.
Idag fyller mitt äldsta barn år. Nästa år börjar hon ettan och en ny tillvaro kommer igen. Hon är så speciell, helt unik med starka viljor, känslor och en livsuppfattning som kommer mycket mer från det som finns inom henne än från mig. För det har jag också fått lära mig, att man som förälder påverkar barnen betydligt mindre än man tror. Och tur är väl det!

Matilda 2007, i en handgjord body som hon fick av vår älskade Karin, hennes fadder. 

Flaskreflektion i lunchruschen

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:

1. Ett välvilligt nickande, "åh vilken liten, vad söt hon är!" (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).

2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.

Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer "dolt" eller hur man ska säga.

Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

Det där om amning

Min goda vän och skrivkollega Emma Fahlstedt har inlett en liten serie om amning på sin blogg. Bra tycker jag! Jag tycker att alla ska läsa hennes inlägg, det första finns här. Jag håller med henne i allt on skriver, informationen om amning på föräldrautbildningarna är verkligen inte bra. Häromdagen pratade jag med en kompis som är gravid, och hade varit på en halvtidsträff någonstans i Stockholm. Där hade barnmorskan tagit fram ett tygbröst och visat hur bebisens tag skulle vara, och det var allt. Var finns informationen om hur extremt jobbig amningen kan vara? Var finns informationen att för vissa mammor kommer amningen att vara det enda de tänker på, dygnet runt, i månader? Att det kan vara ett mer än heltidsjobb att få till en fungerande amning? Tänk vad mycket mindre traumatisk upplevelsen skulle vara för många om man redan innan visste detta.

Jag har ett tillägg till Emmas text. Man borde också få veta att ibland går det faktiskt inte. Ibland spelar det ingen roll hur man kämpar, barnet kommer ändå inte att bli mätt och nöjt. Eller så kommer mamman faktiskt aldrig att må bra förrän efter avslutad amning. Det är en kunskap som alla borde ha, för att slippa de enorma skuldkänslor som så många mammor bär på för att amning visade sig aldrig motsvara den idealbild de målat upp i förväg.

Det är heller inget fel i att informera om att flask-komplettering (med ersättning eller urpumpad bröstmjölk) är ett himla bra alternativ för de mammor som vill ha lite egen tid eller tid med eventuella syskon. (Att det också är bra för jämställdheten, det är förstås inget som man ens vågar knysta om med risk för att bli attackerad. Men så är det ju.)

Eftersom jag inte ammat har jag inga foton på amning heller. Så här får ny lite nyfödd-flaskmatning istället.

Landstinget ljuger!

För två veckor sedan snart så läste jag en artikel om amningskurser i Uppsalatidningen. Jag reflekterade inte så mycket över artikeln, det är väl bra med amningskurser, speciellt som många ammande mammor upplever att de inte får tillräckligt stöd från vården. Vad jag däremot reagerade på var faktarutan intill artikeln, den kan ni se här intill.
Min första tanke var: Men hur kan de påstå att bröstmjöksuppfödda barn får högre IQ, bara sådär? Dåligt kollade fakta av reportern, jag  måste kontakta henne.
Men sen såg jag att det fanns en källa: Amningsstrategi för Uppsala län. Jag letade upp strategin på nätet och där stod det, svart på vitt:

"Man har visat att bröstmjölksuppfödda barn har ett högre IQ, men också har en minskad risk för infektioner och att senare i livet utveckla diabetes och fetma."

Det är MYCKET svårt att förstå hur detta om IQ kan ha hamnat i amningsstrategin, som godkänts av chefsläkarna i Upsala läns landsting. För det stämmer ju inte!! Läs här, orkar ni inte kan jag sammanfatta det:

I studier som gjorts om amning och IQ, upptäckte forskarna en positiv inverkan för amning på intelligens, men enbart när andra potentiella variabler - som moderns IQ och föräldrarnas utbildning och ekonomisk status - hade tagits bort. När de variablerna togs med visade sig amning ha väldigt liten påverkan på ett barns IQ. IQ - är alltså i första hand ÄRFTLIGT. Det är inget som barnen får genom bröstmjölken!!  Och i vilket fall som helst, om en ammande mamma är deprimerad eller stressad och amning att gör saken värre, kan säkert det ha mycket större konsekvenser för barnets framtid än några IQ-poäng.

Så varför finns då denna trötta myt med i Amningsstrategin för Uppsala län, som kom i augusti i år? Normalt sett är det ju kvällsitidningar som bjuder på såna snedvridna sensationsrubriker? Det är ett mysterium som gör mig mycket, mycket upprörd. För finns det något värre än när föräldrar får uppfattningen att deras barns framtid hänger på om de ammar eller inte?
Mats Reimer skrev väldigt bra om hur just amning och IQ kopplats ihop i Dagens medicin för ett tag sen. Det handlar dock om medias bild. Inte om ett styrdokument för ett av Sveriges största landsting. 

Förresten, förra veckan föreläste jag på sjukhuset här i Uppsala om flaskmatning och mina amningsupplevelser. Min kollega Anders Hedberg Magnusson filmade det hela, titta gärna om ni har tid!

Efterlysning

Vårt arbete med reportageboken om amning är full gång! Men vi söker fortfarande en del personer så jag testar att efterlysa här. Har precis satt upp en lapp på bvc också.

Boken ska alltså bli en reportagebok om amning. En handbok för alla blivande föräldrar (alltså INTE bara mammor, utan båda föräldrarna) om vad amning egentligen är och varför ämnet är så laddat. Vi villl också visa vila alternativ som finns till amning på ett nyanserat och objektivt sätt.

Vi vill ha många porträtt och intervjuer med föräldrar som på olika sätt har funderat kring amningen. Kanske långtidsamning, kanske flaskmatning redan från start, kanske något annat.

Hör av er!

Vi söker speciellt:

- Pappor

- Någon som strikt följt rekommendationen och helammat I sex månader.

- Någon med positiva erfarenheter av delamning

- Någon som valt att amma länge, kanske flera år.

- Ni som har erfarenhet av att få ett andra barn.

- Någon som vill prata om kropp, själ och hormoner, som till exempel råkat ut för depression eller ångest i samband med amning.